När jag var barn och ung fick jag alltid höra:
“Det är aldrig hästens fel. Det är du som måste anpassa dig och lära dig mer.”
Jag tillbringade timmar i hagen och studerade hästarna. Jag tittade på flocken, hur de kommunicerade med varandra och hur de reagerade på olika situationer. Jag var hos bönder som fortfarande använde hästarna som arbetskamrater, och jag läste alla hästböcker jag kunde få tag på. Det fanns inte så många på den tiden, så jag läste samma böcker om och om igen.
Sedan blev jag äldre och hamnade i andra kretsar. Plötsligt handlade mycket om tävling, prestation och att jämföra sig med andra. Vilken stamtavla hästen hade. Vilken sadel man red i. Vilken vojlock man använde. Man skulle visa hästen vem som bestämde och få den att respektera en.
Under några år var jag en del av den världen. När jag ser tillbaka inser jag att det då, precis som nu, ofta handlade om att värdera människor utifrån deras prestationer med hästen – hur duktiga de var på att rida.
Jag följde med upp till medelsvår nivå, men där började jag känna att något skavde. Träningen blev allt mer fokuserad på prestation. Övningarna skulle nötas om och om igen. Sporrar och kandar blev en självklar del av utrustningen.
Jag minns särskilt en gång när jag stod med tränset i handen och skulle sätta in två bett och spänna kedjan på min fullblodshäst. Jag tittade på hans lilla nos och tänkte:
“Jag tycker inte själv om att ha metall i munnen. Han har inget val i detta.”
Min häst var van. Han hade tävlat St. Georges och visste precis vad som förväntades av honom. Men jag kunde inte förmå mig att göra det. Där någonstans tog min tävlingskarriär slut.
För mig var hästarna först och främst mina vänner. Jag ville alltid förstå vad de tyckte om, vad som gjorde dem trygga och glada. Inte minst för säkerhetens skull.
Tyvärr hör man fortfarande samma argument idag. Om någon kritiserar hårda träningsmetoder eller ifrågasätter hur vissa framgångsrika ryttare behandlar sina hästar, kommer ofta svaret:
“Du förstår inte, för du har aldrig tävlat på den nivån.”
Men erfarenhet av tävling är inte samma sak som kunskap om hästar.
Jag har med åren insett att många människor blir experter inom sitt område. En ryttare kan bli expert på ridning. En veterinär på medicin. En hovslagare på hovar.
Men hästen är så mycket mer än en enda disciplin.
Hästen är en levande individ med känslor, behov och en egen personlighet. För att verkligen förstå hästen behöver vi se hela hästen – inte bara prestationen.
Jag är övertygad om att det går att träna avancerade rörelser och tävla på hög nivå utan att vara hård eller orättvis mot hästen. Många ryttare har visat att det är möjligt. Samtidigt finns det tyvärr stora ekonomiska och prestigemässiga intressen i sporten, och därför är förändringar ofta svåra att få igenom på högsta nivå.
Själv har jag på sätt och vis gått tillbaka till det jag lärde mig som barn:
Det är sällan hästens fel.
När något inte fungerar behöver vi först titta på oss själva. Hur mår vi? Vad signalerar vi? Har vi förstått hästen? Är vi tydliga? Är vi rättvisa?
Ju tryggare vi blir i oss själva och ju bättre vi mår, desto mindre behöver vi andras bekräftelse. Då blir det också lättare att lyssna på hästen istället för att använda den för att bevisa något.
Och det intressanta är att den insikten inte bara förändrar relationen till hästen. Den påverkar också relationerna till andra människor, vårt arbete, vår familj och hur vi ser på oss själva.
Så vad tänker du?
Är det oftast hästens fel – eller börjar förändringen hos oss själva?
