Axells Mercedes
Tänk att det har gått 20 år – ja faktiskt mer än så, eftersom hon planerades redan året innan. Det var det fina stoet Makia, som jag hade köpt från Polen, som betäcktes med min hingst Mackay.
Hennes födsel blev dramatisk – som det ofta kan bli när ston ska föla. Man kan vaka över dem i timmar, och så går man in för att dricka kaffe i fem minuter… och när man kommer tillbaka är fölet redan fött. Det var nästan så det gick till.
Vi hade haft uppsikt över Makia hela tiden medan hon gick ute. Vi skulle bara ordna några saker innan hästarna skulle tas in i boxarna för natten. När vi kom ut igen var Makia redan mitt i fölningen – ute i flocken. Vi hade ju tänkt oss en lugn och trygg fölning inne i boxen, men Makia hade andra planer.
Det var svårt att hålla de andra hästarna på avstånd. De ville både vara nära och var nyfikna på vad som hände. Men ut kom hon – Mercedes – och själva fölningen gick bra. Nu gällde det bara att få in dem i boxen innan något kunde hända. Jens fick bära in Mercedes. Hon var otroligt stor, och att ställa sig upp direkt var inte det lättaste. Makia blev stressad av allt ståhej, men till slut var de på plats.
Mercedes kom så småningom upp på benen och diade bra. Ändå kände jag att något inte riktigt stämde. Jag ringde vår trofaste veterinär Bengt Anders Cato, och han kom direkt. Tillsammans med en kollega konstaterade han att hon hade utvecklat magsår, troligen av stressen, och behövde omedelbar behandling.
Hon skulle ha medicin var tredje timme. Hanna Einebrant, som då var praktikant hos oss, ställde frivilligt upp, och Johan Axell som samarbetade med oss hjälpte också till. Vi turades om – och det gick bra. Mercedes blev frisk. Och eftersom hon från början var så mycket hanterad och ompysslad, blev hon en alldeles speciell häst.
Som treåring lånades hon ut till ett ridgymnasium där eleverna fick lära sig att hantera och rida in en unghäst. Det blev en win-win-situation. Mercedes reds in, och eleverna älskade henne för hennes mjuka sätt och stora vilja att lära.
Hon blev mamma till flera föl – alltid stora, fina föl – och hon var en trygg och omsorgsfull mamma.
Samtidigt var hon alltid känslig i magen och svår att hålla i hull. För några år sedan tappade hon dessutom några tänder, vilket gjorde det ännu svårare för henne att äta hö ordentligt.
I vinter fick hon återigen problem med magen och tappade i vikt. Jag tyckte ändå att jag hade situationen under kontroll. Träcken blev fin igen, hon verkade piggare och det kändes som att det var på väg åt rätt håll.
Så, för någon vecka sedan, började hon plötsligt ta sig ut ur hagen på nätterna. Vi satte upp mer ström, förstärkte stängslet – men hon hittade ändå vägar ut. Hon gick inte långt, bara en bit från staketet och stod där och kallade på de andra. Fjärde natten hade vi så mycket ström att hon stannade inne.
Jag gick upp tidigt och gav henne frukost. Allt verkade som vanligt. Sedan kom Jens in och sa att de två valackerna gick ensamma igen – han kunde inte se Mercedes. När jag kom upp låg hon i lösdriften.
Jag tänkte att hon kanske bara var trött efter alla oroliga nätter och lät henne vila. Men nästa gång jag kom ut gnäggade hon högt. Då förstod jag att något inte stod rätt till.
Hon var klar och vaken i blicken. Jag gav henne mat och vatten, och vi försökte hjälpa henne upp. Men hon ville inte alls hjälpa till. Vi bestämde oss för att ge henne natten, se om vila kunde hjälpa. Jag plockade färskt gräs åt henne – det åt hon med god aptit.
Nästa morgon såg jag att det hade förvärrats. Hon ville fortfarande äta och dricka, men jag ringde veterinären och bad honom komma så fort som möjligt. Han kunde inte vara där förrän på eftermiddagen.
Redan vid tolv var hon död.
Att se dödskramperna utan att kunna göra något var fruktansvärt.
Efteråt finns bara stillheten. Tårarna. Och alla frågor om man kunde ha gjort annorlunda.
Och så den där känslan som ger dåligt samvete – lättnaden.
Lättnaden över att det inte var jag som behövde ta beslutet.
Lättnaden över att hon alltid varit skör och krävt specialfoder.
Lättnaden över att slippa kämpa med känslan av att hon såg mager ut, jag som alltid varit så noga med att mina hästar ska ha rikligt med mat. När det fanns mycket gräs kunde hon se normal ut – men annars bar jag på den där känslan av att andra kanske trodde att jag inte tog hand om henne.
Jag som lär ut att man kan ta sitt dåliga samvete, knyckla ihop det och kasta det i soporna. Ja… det drabbar även mig.
Mercedes var mitt sista avelssto. Nu finns bara Maersk kvar, 19 år gammal – min sista uppfödning efter Mackay.
Det känns djupt inom mig att 40 år av avel är över. Att nästan alla är borta nu. Tänk att ha ägnat ett helt liv åt att föda upp fina hästar – och att de inte längre finns kvar.
Det är tomt när jag går ut för att fodra. Ingen som möter mig med en hälsning. Valackerna är inte alls lika pratsamma som Musse. Hon såg mig alltid på långt håll och gnäggade.
Mercedes…
dina blå ögon är nu stängda för alltid. 💙
