Den misstänkta dansken och militärens förråd
När jag köpte min gård i Mörrum var ladorna redan uthyrda till militären som förvarade någon form av utrustning där. Gården hade stått tom ett tag, så militären hade anlitat en granne som skulle ”hålla ett öga” så inget blev stulet och inget misstänkt hände.
När jag flyttade in hoppades jag att de ville fortsätta hyra — jag behövde både pengarna och hade ändå inget behov av de där 600 kvadratmetrarna. Men de var tveksamma… jag var ju dansk.
Jag tyckte det hela var löjligt och undrade om de trodde jag var spion. Vad skulle en ung dansk tjej ha för intresse av att stjäla från deras förråd?
Till slut gick de med på att fortsätta hyra — på villkoret att grannen fortfarande höll koll. Det kom jag att ångra. Han dök nämligen upp vid alla möjliga tider och smög runt byggnaderna. Ofta var jag i stallet när han kom tassande, och flera gånger skrämde han livet ur mig när han smög runt i mörkret.
En gång hade jag en god vän på besök som hjälpte mig bygga i stallet. Vi stod och skrattade åt något när vi plötsligt såg grannen stå och glo. Då fick jag nog. Jag sa till militären att de antingen fick säga åt honom att sluta — eller flytta ut. De valde att säga upp grannen, för nu hade de ju sett att jag var ”ofarlig”.
Mina föräldrar och jag skämtade ofta om att gräva ner ett böjt rör på gårdsplanen, riktat mot ladorna — så det skulle se ut som en ubåt på väg upp. Tänk om militären kommit med full utryckning! Det var ju samtidigt som den där ryska ubåten hittades utanför Karlskrona, och tidningarna var fulla av ubåtsnyheter.
När militären till slut flyttade ut efter några år var jag förstås nyfiken på vad som egentligen hade förvarats därinne. Jag hade gissat på vapen, kanoner eller sprängämnen — med tanke på hur rädda de varit om grejerna. Men det visade sig bara vara gamla cyklar och tält som ingen ville ha!
Det där med att hålla ögonen på ”den vilda dansken” fortsatte. Mitt hus låg precis vid stora vägen, så alla kunde se vilka som kom och gick. Jag hade ett stort hus och ofta gäster, vilket inte direkt gick obemärkt förbi.
En lördagskväll när jag hade fest och det stod några bilar på gårdsplanen, knackade det plötsligt på dörren vid niotiden. En av gästerna kikade ut och såg livrädd ut: ”Det är polisen!”
Vi hade varken hög musik eller stök, så jag undrade vad som stod på. Utanför stod tre poliser. Jag kände igen en av dem sen innan.
”Jo, vi har ju pratat om att du skulle sy de där armskydden till oss, och när vi körde förbi tänkte jag…”
”Nej,” sa jag. ”Du tänkte inte alls. Ni vill ha kaffe, eller hur?”
”Jo, det hade ju varit trevligt!” svarade de.
Jag bjöd in dem, och vi hade en fantastisk kväll tillsammans. Men jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv… jag visste precis vad grannen skulle tänka:
”Jaha, se på den där danskan. Full fest och polisen där hela kvällen — undrar hur många som blev arresterade?”
Ja, jag har haft mycket roligt i livet!
