Gratis arbete – praktik – slavarbete?
Förra veckan skrev jag ett inlägg i min blogg där jag funderade över om det fortfarande är möjligt att som företagare ta emot praktikanter. Det väckte många reaktioner, precis som jag hade hoppats. Det är alltid intressant att ta del av olika perspektiv, och man behöver inte vara överens för att kunna ha en givande diskussion.
Jag förstår att vissa har känt sig utnyttjade. Det finns rötägg överallt – både bland företagare och bland anställda eller praktikanter. Ämnet verkar vara en öm punkt, och trots att jag flera gånger blev kallad slavdrivare vill jag ändå reflektera vidare kring detta.
Jag kan förstå att medierna ofta lyfter berättelser om unga tjejer som utnyttjas till tungt arbete medan chefen sitter bredvid och tittar på, och där allt dessutom måste vara ”vitt” så att skattemyndigheterna blir nöjda. Samtidigt har jag själv haft unga män i praktik – helt fantastiska sådana – men av någon anledning talas det nästan alltid bara om de ”stackars flickorna”.
Jag tänker inte försöka övertyga dem som redan har bestämt sig. Det vill jag inte heller. Däremot funderar jag över en annan sak: när blev det självklart att kräva pengar som det första man gör, innan man ens har bidragit med något? Har vi aldrig gjort något gratis? Har vi aldrig känt den där varma, genuina känslan av att få ge?
Min egen barndom och ungdom handlade mycket om att hjälpa till. Fick man något tillbaka var man djupt tacksam. Jag tillbringade all min fritid på ett djurinternat där jag hjälpte till hela dagarna – vi matade hundarna, lagade deras mat, promenerade med dem och mockade boxar. Aldrig föll det mig in att fråga efter pengar. Hade någon sagt att jag borde få lön hade jag tyckt att det lät helt befängt.
På sommarloven hjälpte jag bönder med stallarbete. Det fanns inget roligare än att se deras förvåning när de kom ut och stallet redan var rent. Och så fick man klappa djuren medan man jobbade. Inga pengar där heller – men en lyckokänsla som fortfarande sitter kvar.
Min filosofi har alltid varit: ge innan du tar. Jag lever fortfarande efter den principen. Gör man det lilla extra för andra blir man ihågkommen, och goda relationer och kontakter skapas helt naturligt.
I dag driver jag en podcast där jag intervjuar människor över hela världen som har gjort något bra för hästarna. Jag tjänar inte en krona på det. Jag har skapat en minikurs för ryttare med ridrädsla som är helt gratis. Jag skriver blogg här nästan varje måndag, helt utan ersättning, för att inspirera och underhålla. Jag gör det för att jag vill – och för att det gör mig glad att kunna hjälpa någon vidare på sin väg.
Känner jag mig utnyttjad? Nej. För jag väljer själv.
Till er som tycker att jag är en hemsk människa för att jag har haft praktikanter: har ni funderat på att praktikanterna kanske också fick något värdefullt tillbaka? Att få känna sig behövd, sedd och nyttig. Att få vara nära djur som de kanske annars aldrig skulle ha råd eller möjlighet att ha. Att möta likasinnade, få gemenskap, kanske till och med komma bort från destruktiva miljöer. Dessa värden syns inte om allt reduceras till pengar.
Alternativet är ibland att sitta hemma, vara arbetslös och skylla på samhället för att ingen vill anställa en – samtidigt som man kräver betalt innan man ens visat vem man är. Jag har aldrig tvingat någon att vara praktikant hos mig. Alla har valt det själva.
Mina barn har vuxit upp med att hjälpa till och att finnas där för andra när det behövs, utan att genast sträcka fram handen. De klarar sig bra i livet, och jag hoppas att även kommande generationer kan se värdet i att ibland ge utan att ta betalt.
Det är inte slavarbete. Det är ett val. Och valet säger något om vilken människa man vill vara.
