Karma!
I min senaste blogg skrev jag om känslan av att bli iakttagen från läktaren när man rider. Efter det inlägget fick jag ett meddelande från en person som berättade något väldigt sorgligt: på deras ridskola stod det ibland folk på läktaren och filmade ryttare – för att sedan dela klippen i en chattgrupp där de hånade dem.
Jag svarade att man bör tänka sig för, för det finns något som heter karma.
Det fick mig att tänka tillbaka på min egen skoltid. Det har inte så mycket med hästar att göra, men vi bär alla på upplevelser som formar oss till den vi är.
Jag blev mobbad i skolan – från tredje till sjätte klass. Tre av klassens ”ledare” valde ut mig som ett lätt offer, av olika anledningar. Jag hade glasögon, jag älskade hästar och jag bodde i en “fin” villa med trädgård.
De hette Linda, Lone och Marianne. Jag önskade ofta att jag kunde vara som dem – orädd, högljudd och självsäker. De verkade kunna göra vad de ville. Men jag blev mobbad för allt. Om jag fått en ny klänning jag var stolt över, så var den ”ful” och ”omodern”. En gång hade jag med mig ett litet gosedjur – de tog det och kastade boll med det tills det gick sönder. Jag var blyg och sa inte så mycket.
Det pågick tills sjätte klass. Då började en ny elev – en tjej som också gillade hästar och som jag kände från ridskolan. Jag tog hand om henne direkt, och vi blev bästa vänner. Det är vi fortfarande – efter ett helt liv tillsammans, i både med- och motgångar.
Vad lärde jag mig av det här?
Att jag aldrig vill utsätta någon annan för det jag själv upplevde. Jag vet hur ont det gör, hur ensam man kan känna sig. Därför har jag alltid försökt vara snäll, lyssna och finnas där för andra.
Senare i livet började jag förstå varför de där tre flickorna valde att ge sig på mig. Min mamma brukade säga att de var avundsjuka. Jag förstod det inte då – vad kunde de vara avundsjuka på hos mig?
Men efter många år insåg jag. En av flickorna läspade, en annan hade dyslexi, och den tredje kom från en svår hemmiljö. På den tiden var det vanligt att bjuda hem hela klassen på tårta när man fyllde år – men av någon anledning var det aldrig någon av dem som hade kalas. Man kan ju ana varför.
Att gå till angrepp är ibland det enda försvar en person känner att den har. Och sanningen är: människor som mår bra, har ett bra liv och känner sig trygga i sig själva, har ingen som helst lust att trycka ner andra.
Så om du är den som blir mobbad – försök komma ihåg att mobbaren oftast inte mår bra själv. Hen behöver trycka ner andra för att känna sig stark.
Och när du som blir utsatt slutar bry dig, då försvinner också mycket av mobbarens motivation. Det är inte kul att försöka trycka ner någon som inte reagerar.
Jag hoppas att det här kan hjälpa någon där ute – kanske någon som blir mobbad, kanske någon som mobbar. Att förstå vad det egentligen handlar om. Att se sig själv genom andras ögon. Och att välja något bättre.
