Med SWB i Polen! Del 2

🇾đŸ‡Ș Med SWB i Polen – del 2

Man kÀnde sig verkligen som landets rikaste nÀr vi var i Polen. Vi fick sÄ mycket för pengarna, och Àven om jag inte hade mycket i Sverige, sÄ hade jag rÄd med massor dÀr.

Det mĂ€rktes ocksĂ„ nĂ€r vi stannade pĂ„ olika stĂ€llen för att fika eller Ă€ta nĂ„got. Folk samlades runt bussen bara för att titta – de hade aldrig sett en sĂ„dan buss förut. Vi fick höra att vi inte skulle ge dem nĂ„got, eftersom det kunde leda till problem.

Men en som inte brydde sig om reglerna var Walter Persson. Hur han bar sig Ă„t vet ingen, men han fick polska barn att sjunga pĂ„ svenska i utbyte mot karameller. Det var tragikomiskt – men barnen var lyckliga, och Walter var inte snĂ„l!

DĂ€r hade vi nĂ„got gemensamt. Trots att jag inte hade mycket pengar, kĂ€nde jag att en tia betydde mycket för polackerna – sĂ„ jag gav alltid dricks.
MĂ„nga av de andra pĂ„ resan ville ha exakt vĂ€xel tillbaka, och det tyckte jag inte om. Polackerna var sĂ„ trevliga och gjorde allt för att vi skulle trivas – varför inte visa uppskattning med lite dricks? Allt var ju Ă€ndĂ„ sĂ„ billigt.

Att det lönar sig att vara generös och tÀnka pÄ andra, det fick Walter och jag bekrÀftat en kvÀll efter middagen pÄ ett hotell. Det hade blivit sent, och personalen sa att de inte serverade lÀngre efter en viss tid.
Men Walter frÄgade:
– Kan man verkligen inte fĂ„ köpa lite champagne till?
JodĂ„ – till honom och mig, för vi hade gett dricks. Ingen annan blev serverad. Vi skĂ„lade med varandra och var rörande överens:
Det finns rÀttvisa i vÀrlden!

Det var en oförglömlig resa – och jag var trött i fjorton dagar efterĂ„t, sĂ„ intensivt var det!
Jag lĂ€rde kĂ€nna sĂ„ mĂ„nga fantastiska mĂ€nniskor (Ă€ven om de var lite Ă€ldre 😉), och busschauffören körde oss tryggt hem – en stor eloge till honom.

SjĂ€lva resan var fantastisk – men det slutade inte dĂ€r. Jag fick ovĂ€rderliga kontakter, och jag har en liten extra rolig historia om just det.

Kort efter att vi kommit hem var det ett evenemang pÄ Flyinge. Jag minns faktiskt inte vad det var, men det var fullt med folk. Det stora ridhuset var ganska nybyggt, och det skulle vara en uppvisning dÀr inne.
I ena Ă€nden av ridhuset finns en gĂ„ngbro dĂ€r man kan gĂ„ frĂ„n den ena sidan till den andra. Jag gick dĂ€r, och sĂ„g ner pĂ„ folkmassan – nĂ€r jag plötsligt hör nĂ„gon ropa:
– Ja men det Ă€r ju sadelmakaren!
Alla huvuden vĂ€nde sig mot mig – och Gunnar Henriksson kom rusande och gav mig en bamsekram! Jag rodnade, inte för att han kom men jag kĂ€nde det som hela Flyinge kollade pĂ„ mig:)
Det var sÄ roligt att se honom igen. Senare hjÀlpte han mig ocksÄ med en hel del pappersarbete nÀr jag skulle visa min hingst i Danmark.

En annan vÀrdefull kontakt frÄn resan var Inge Wilhelmsson. NÀr vi skulle ha premiering hemma pÄ gÄrden, kontaktade jag honom och frÄgade om han ville komma som domare till vÄr palominopremiering.
Det ville han – och jag kunde stolt marknadsföra att vi hade en internationell domare till vĂ„r premiering.

Walter Persson trÀffade jag igen pÄ Falsterbo, dÀr han var med och arrangerade evenemanget. Jag var dÀr för att sÀlja saker frÄn mitt sadelmakeri, och vi hade en trevlig fest innan det hela drog igÄng.

Gullvi Borsits har jag fortfarande kontakt med – hon Ă€r fortfarande lika pigg och trevlig, trots att hon har passerat 80.

Som jag alltid har sagt:
Det gĂ€ller att ha kontakter – man vet aldrig nĂ€r man kan behöva dem!