🇸🇪 Med SWB i Polen – del 2

Man kände sig verkligen som landets rikaste när vi var i Polen. Vi fick så mycket för pengarna, och även om jag inte hade mycket i Sverige, så hade jag råd med massor där.

Det märktes också när vi stannade på olika ställen för att fika eller äta något. Folk samlades runt bussen bara för att titta – de hade aldrig sett en sådan buss förut. Vi fick höra att vi inte skulle ge dem något, eftersom det kunde leda till problem.

Men en som inte brydde sig om reglerna var Walter Persson. Hur han bar sig åt vet ingen, men han fick polska barn att sjunga på svenska i utbyte mot karameller. Det var tragikomiskt – men barnen var lyckliga, och Walter var inte snål!

Där hade vi något gemensamt. Trots att jag inte hade mycket pengar, kände jag att en tia betydde mycket för polackerna – så jag gav alltid dricks.
Många av de andra på resan ville ha exakt växel tillbaka, och det tyckte jag inte om. Polackerna var så trevliga och gjorde allt för att vi skulle trivas – varför inte visa uppskattning med lite dricks? Allt var ju ändå så billigt.

Att det lönar sig att vara generös och tänka på andra, det fick Walter och jag bekräftat en kväll efter middagen på ett hotell. Det hade blivit sent, och personalen sa att de inte serverade längre efter en viss tid.
Men Walter frågade:
– Kan man verkligen inte få köpa lite champagne till?
Jodå – till honom och mig, för vi hade gett dricks. Ingen annan blev serverad. Vi skålade med varandra och var rörande överens:
Det finns rättvisa i världen!

Det var en oförglömlig resa – och jag var trött i fjorton dagar efteråt, så intensivt var det!
Jag lärde känna så många fantastiska människor (även om de var lite äldre 😉), och busschauffören körde oss tryggt hem – en stor eloge till honom.

Själva resan var fantastisk – men det slutade inte där. Jag fick ovärderliga kontakter, och jag har en liten extra rolig historia om just det.

Kort efter att vi kommit hem var det ett evenemang på Flyinge. Jag minns faktiskt inte vad det var, men det var fullt med folk. Det stora ridhuset var ganska nybyggt, och det skulle vara en uppvisning där inne.
I ena änden av ridhuset finns en gångbro där man kan gå från den ena sidan till den andra. Jag gick där, och såg ner på folkmassan – när jag plötsligt hör någon ropa:
– Ja men det är ju sadelmakaren!
Alla huvuden vände sig mot mig – och Gunnar Henriksson kom rusande och gav mig en bamsekram! Jag rodnade, inte för att han kom men jag kände det som hela Flyinge kollade på mig:)
Det var så roligt att se honom igen. Senare hjälpte han mig också med en hel del pappersarbete när jag skulle visa min hingst i Danmark.

En annan värdefull kontakt från resan var Inge Wilhelmsson. När vi skulle ha premiering hemma på gården, kontaktade jag honom och frågade om han ville komma som domare till vår palominopremiering.
Det ville han – och jag kunde stolt marknadsföra att vi hade en internationell domare till vår premiering.

Walter Persson träffade jag igen på Falsterbo, där han var med och arrangerade evenemanget. Jag var där för att sälja saker från mitt sadelmakeri, och vi hade en trevlig fest innan det hela drog igång.

Gullvi Borsits har jag fortfarande kontakt med – hon är fortfarande lika pigg och trevlig, trots att hon har passerat 80.

Som jag alltid har sagt:
Det gäller att ha kontakter – man vet aldrig när man kan behöva dem!