Med SWB i Polen – Del 1
Du har säkert sett de där skämten på Facebook: ”Internat fanns inte när vi var unga, så det finns inga bevis på de hyss vi hittade på!”
Tja… det stämmer inte riktigt i mitt fall. Jag hade nämligen en kamera – och även om det var dyrt att framkalla bilder då, tyckte jag att det var värt det. Det ångrar jag inte idag! Här får du ett smakprov på att även vi kunde vara lite busiga, trots att vi inte hade några mobiler att filma med.
Historien jag ska berätta handlar om en oförglömlig resa – och några av ridsportens riktigt stora profiler från den tiden. Många av dem finns tyvärr inte längre med oss, men jag hoppas att deras barn och barnbarn kan få sig ett gott skratt och se att även de hade kul förr i tiden. Jag minns inte alla namn, men jag minns deras ansikten, deras skratt och den glädje som präglade hela resan. Det är fortfarande en av de bästa resor jag har gjort.
Allt började med att Gullvi Borsits frågade om jag ville följa med på en hästresa. Hon ordnade flera resor med SWB och la ner enormt mycket tid och engagemang. Jag ville verkligen följa med – frågan var bara om jag hade råd. Jag bodde ensam på min gård i Mörrum, och att vara sadelmakare där gav inte precis något överskott. Men Gullvi försäkrade mig om att det inte skulle bli så dyrt – Polen var väldigt billigt på den tiden.
Jag ordnade så att någon kunde passa gården medan jag var borta – jag hade redan då hund, katt, höns och hästar. Jag visste inte vilka som skulle med på resan, mer än att det var folk från SWB – det kunde ju vara vem som helst. Jag körde till Gullvi, eftersom bussen skulle plocka upp oss i Vinslöv. Vi var bland de första som klev på.
Som tur var skulle Lollo Skenberg också med – jag kände henne lite och vi var ungefär i samma ålder. Det kändes tryggt, särskilt när vi såg vilka som klev på efter hand. Lollo och jag tittade på varandra – vi tänkte nog samma sak: ”Har ålderdomshemmet brunnit ner?” Det var många äldre resenärer, och vi suckade lite. ”Pensionärsresa!” tänkte jag. Men, tänkte jag, vi ska ju titta på hästar – det blir nog bra ändå.
Och det blev det verkligen! De där ”pensionärerna” visade sig ha mer energi än någon annan. De turades om att ta mikrofonen i bussen för att berätta om sina gårdar, sina hingstar och fantastiska hästhistorier. När historierna tog slut, drog de fräckisar så vi kiknade av skratt. Inga spärrar, inget filter – de var för gamla för att bry sig om vad folk tyckte, och det var härligt.
Första dagen gick åt till bussresa och färja. Jag var glad att jag hade sjösjukepiller, för det gungade rejält.
När vi kom fram till första hotellet åt vi middag tillsammans. Någon föreslog att vi skulle presentera oss en och en. Jag fick panik. Jag var ganska blyg på den tiden (det har försvunnit med åren!) och satt bara och funderade på vad jag skulle säga när det blev min tur. Jag hörde knappt vad de andra sa. Vi var nog runt 50 personer. När det var min tur stammade jag fram att jag var sadelmakare, bodde i Mörrum och hade en gul hingst efter Gullvis Pegasus.
Efter middagen gick vi till baren för en drink, och jag skyndade mig att köpa en – nerverna behövde lugnas. En man började prata med mig:
– Jaha, så du bor i Blekinge?
– Jo, det stämmer, sa jag.
– Hur är det med… (han nämnde ett namn jag inte riktigt minns, men det var en hingsthållare i Blekinge).
Jag svarade:
– Nja, jag känner honom inte så väl, men det är ju synd att han har fel hingst.
– Jaha? Vad menar du?
– Det är kanske inget fel på själva hingsten, men han passar inte till stona i Blekinge. Avkommorna får ingen gång, ingen utstrålning – de blir små som ponnyer och alla är helbruna.
Mannen såg lite konfunderad ut och svarade:
– Jaha… men vi skickade ju en annan hingst till honom som han inte ville ha. Så han bad att få tillbaka Neapel – för den kunde han ”klara av”.
Jag tappade nästan andan. ”Vi skickade…?” Vem var den här mannen?!
Det visade sig vara Gunnar Henriksson – en av cheferna på Flyinge. Han såg att jag blev rädd för att jag sagt för mycket.
– Det är bra att höra, sa han. Ingen annan vågar säga sådant till oss. Tack för det!
Vi blev väldigt goda vänner under resan och pratade massor om hästar.
Sen var det dags att gå till rummen. Vår guide var väldigt snäll och erbjöd sig att bära Lollos och min väska. Jag kom gående med min egen och tackade ja – det var ju vänligt. När han tog min väska sjönk den rakt ner i golvet. Han tittade förskräckt på mig och sa:
– What are you carrying… machine guns??
Jag var väldigt stark på den tiden och tänkte inte ens på att väskan var tung – kanske hade det också slunkit ner en flaska vodka eller två under båtresan…
Vi åkte i en riktigt fin buss, nästan ny med alla bekvämligheter. Däremot var Polens vägar inte i samma skick, så vi tillbringade många timmar på vägarna. Stackars chauffören hade svårt att hitta – det fanns ju ingen GPS på den tiden, och många stuterier låg långt ute på landet. En gång höll vi nästan på att vända, för träden hängde så långt ner över vägen att bussen knappt kunde ta sig fram – men vi lyckades.
Vi besökte flera fantastiska stuterier där personalen verkligen hade gjort allt för att vi skulle känna oss välkomna. De visade upp hingstar, körde uppvisningar och bjöd på upplevelser. Tyvärr blev vi ofta sena, så det var svårt att ta bilder – men jag fick några ändå.
Polackerna var otroligt vänliga. Överallt ville de bjuda på det bästa de hade – vilket ofta betydde schnitzel. Jag älskar schnitzel, men efter fyra dagar längtade jag faktiskt efter knäckebröd!
Det värsta var en kväll när vi kört hela dagen och kom fram till ett hotell vid ryska gränsen klockan tio på kvällen – istället för klockan sex som planerat. Då fick vi schnitzel som hade legat och kokt i fett i fyra timmar. Jag kunde inte äta den – men tur att jag hade ”nödförråd” i väskan. En liten snaps på tom mage gör sitt – jag blev inte ett dugg blyg längre. Jag började sjunga, och snart sjöng hela gänget med. Några polacker som satt i restaurangen fick också en sup och började sjunga polska sånger. Stämningen blev på topp och tröttheten glömdes bort.
Sen behövde jag hitta en toalett. Ingen visste var den fanns, så jag gick ut i hallen. Där satt en bister babusjka. Jag frågade efter toaletten, hon sa något på polska och pekade. Jag tackade och gick nerför en trappa, först till höger, sen till vänster – och hittade den. När jag satt där tänkte jag: En snaps då och då är inte dumt – nu förstår jag ju polska!
En av dagarna var vi på galoppbanan. Det var araber som tävlade – snabba och vackra hästar. Man fick spela lite, men det fanns ett tak på hur mycket man fick satsa – max 10 zloty. Jag satsade fullt på en snygg arab och kände mig som en storspelare. Min häst vann och jag fick 70 zloty i vinst. Det kändes lite synd att man inte fick spela mer!
Del 2 kommer nästa vecka:)
Kvaliten på bilderna är mycket dåliga då de ligger i plastfickor, men jag vill inte förstöra dem med att plocka ut dem, så ni får nöja er:)
