Min tid som sadelmakare
Jag har alltid haft en stark vilja och har aldrig tänkt på att ha några begränsningar — inte ens när jag ständigt fick höra att man inte kan tjäna pengar på hästar. ”Det är bara en hobby, och de kostar bara pengar”, sa folk. Men i min logiska hjärna tänkte jag att någon måste ju tjäna pengar på hästar — de som tillverkar tillbehören till exempel. Annars skulle det väl inte finnas någon som kunde leverera foder och utrustning? Dessutom fanns det ju ridskolor som faktiskt tjänade pengar på sina elever.
Skaparglädje har alltid varit en av mina starka sidor. När jag som barn fick möjlighet att gå på ungdomsskola, som det hette då, kunde man anmäla sig till olika kvällskurser — helt gratis. Jag ville gå alla, men fick förstås välja. Det blev keramik och läderarbete.
Jag hann inte gå många gånger innan jag ville sy ett träns. Jag fick lov, bara jag betalade materialet själv eftersom det var dyrt. Det var fantastiskt roligt! Det var då jag kom på att jag faktiskt kunde utbilda mig till sadelmakare.
Som jag berättat tidigare var det goda kontakter som gjorde att jag fick börja hos en sadelmakare i Köpenhamn, där jag fick lära mig yrket. Det var spännande, och känslan av att kunna skapa så vackra saker — till hästar dessutom — var fantastisk.
Sadelmakaren jag lärde mig av gjorde bland annat ponnyselar, vilket var svårt att få tag på då. Riktiga selar i ministorlek, inte bara en enkel brösta och ett huvudlag med skygglappar och emblem.
Med den kunskapen kände jag att jag själv kunde starta ett sadelmakeri, för det var ju precis det jag ville göra.
Det är inte lätt att starta företag innan folk lär känna en och vet vilket jobb man gör. Jag fick alla möjliga märkliga uppdrag — bönderna kom med sina gamla lokselar som var ihopsatta med ståltråd och balaband. Jag visste inte vad jag skulle ta betalt; jag ville inte vara för billig men ändå locka kunder att komma tillbaka. Tillit tar tid att bygga upp, men jag gjorde ett bra jobb, och efterhand kom kunderna.
Jag lärde mig att göra saker som man inte kunde köpa på Börjes — som mycket små grimmor och väldigt stora. Billiga saker tillverkas ju bara i standardstorlekar, så det var en fördel att kunna sy grimman efter hästen. Jag såg också till att använda bra material så att det höll.
Jag tillverkade även andra saker — fina gevärsremmar till jägare, vilket blev väldigt populärt. Jag gjorde utrustning till brandkåren och armskydd till polisen när de tränade hundar.
Det där med tillit hade också en annan sida. Jag minns en gång när det knackade på dörren. Jag gick ut och öppnade. Där stod en man med en sele. Han tittade förbi mig, som om han letade efter någon där inne, och frågade om han kunde få prata med sadelmakaren.
Med ett litet leende sa jag: ”Det är mig!”
Han tittade misstänksamt länge på mig och sa: ”Jaha… det hade jag ju inte väntat mig.”
Men jag fick laga hans sele, och han blev faktiskt nöjd med resultatet.
Det lyckades mig aldrig att försörja mig helt på sadelmakeriet. Jag behövde alltid ha en extra inkomst. Jag hyrde ut boxar och min lada, höll kvällskurser för ABF, köpte in unghästar och red in dem, jobbade halvtid på ett hotell, och plockade jordgubbar. Ändå trivdes jag, för jag kunde bestämma över min egen tid och jobba hemifrån. Jag träffade också många trevliga människor.
När jag började handla med hästar slutade jag med sadelmakeriet, men jag har haft stor nytta av det — både när jag behövt passa in eller laga utrustning.
Jag har fortfarande mina verktyg och en hel del material kvar, även om jag inte rört dem på många år.
Nu är det dags igen — jag behöver göra Maersks sele större så den passar honom. Och jag märkte att jag faktiskt ser fram emot att hålla i en syl igen.
