Praktikanter – finns det fortfarande?
När jag arbetade med hästhandel fanns det ett mycket väl fungerande system för praktikanter. Man kunde ta emot elever från lantbruksskolor, men också privata personer som av olika anledningar hade svårt att få jobb. Kommunen stod ofta för en ersättning, och praktikanten arbetade utan lön hos mig.
När jag skriver ”gratis” sätter jag det medvetet inom citationstecken – för det var verkligen inte gratis att ha praktikanter. De fick mat tre gånger om dagen, tillgång till eget rum och ibland hade de även sin egen häst med sig. Det var ett stort ansvar.
Jag är väl medveten om att det under åren har varit mycket diskussioner kring ”gratis arbetskraft”, framför allt kopplat till hästtjejer som påstås ha arbetat hårt utan ersättning. Det är ett känsligt ämne, och anledningen till att jag tar upp det nu är att jag har varit borta från branschen i många år.
I min värld har det alltid varit ett win-win-samarbete när man hittat rätt praktikant. Praktikanten fick mat och husrum, men framför allt en realistisk bild av hur det faktiskt är att arbeta med hästar. Jag har aldrig krävt mer av en praktikant än vad jag själv hade klarat i samma ålder. Arbetsdagen började klockan åtta, det fanns gott om pauser och de behövde aldrig tänka på mat – den serverades tre gånger om dagen, i rejäla portioner.
De som ville fick rida, och praktikanterna var en naturlig del av familjen. De var med och firade midsommar och andra högtider, och än i dag har jag god kontakt med många av dem. Jag tog även emot praktikanter från lantbruksskolor och hästgymnasier, vilket både var roligt och lärorikt.
Under mina sista verksamma år började kommunerna successivt dra in praktikantverksamheten. Det blev allt svårare att hitta någon som ville arbeta på landet, och samtidigt blossade debatten om ”utnyttjade hästtjejer” upp på allvar. Plötsligt kände man sig utpekad som slavdrivare som inte ville betala – trots att man i praktiken erbjöd utbildning, gemenskap och en trygg miljö.
Sanningen är att man inte blir rik på hästverksamhet. I bästa fall får man det att gå runt. För mig fanns det helt enkelt inte pengar att anställa personal. Att ha anställda är oerhört kostsamt när skatter och avgifter räknas in.
Till slut försökte jag ändå anställa en person via Arbetsförmedlingen, eftersom det då fanns viss ekonomisk hjälp. Hon arbetade i fem dagar. Hon släpade benen efter sig och vägrade till exempel att torka nosen på en nyanländ häst som hade lite snor – ”tänk om det är kvarka!”. Hon ville inte vistas bland sådana hästar, av rädsla för att smitta sin egen.
Detta trots att jag innan anställningen varit helt tydlig med att hästar ibland kom från utlandet och att man behövde byta kläder mellan stall om man ville vara extra försiktig. Det ville hon inte acceptera. Hon åkte hem och kom aldrig tillbaka. Jag fick ändå betala full lön för en hel månad, trots att det var hon som sa upp sig. Som grädde på moset spred hon falska rykten i bygden om att jag hade kvarka i stallet.
Det var inte direkt uppmuntrande att försöka anställa igen.
Många av dem som idag kräver att unga tjejer ska ha full lön vet helt enkelt inte vad de pratar om. De har aldrig själva drivit en verksamhet som precis går runt. Jag har svårt att förstå hur man kan kräva full lön av någon som inte kan något – ska man då också få betalt för att gå i skolan?
All utbildning kostar, oavsett vad man vill bli. Många studerar i många år och står kvar med stora lån. Här erbjöds i stället gratis utbildning i praktiken, i utbyte mot hjälp i stallet. Är det verkligen så fel?
Jag har mängder av historier – både bra och dåliga – om mina praktikanter. Men i grunden tycker jag fortfarande att idén är god: att hjälpa varandra, att lära av varandra och att växa tillsammans.
Vad tycker du?
