Ridskolorna får färre elever
Jag såg nyligen en artikel om att ridskolorna får allt färre elever. Det gjorde mig både ledsen och bekymrad. Jag tycker synd om dagens ungdomar som inte får uppleva den spänning, gemenskap och empati som man lär sig genom umgänget med hästar.
Jag har tidigare skrivit om många av mina upplevelser med olika hästar, och jag är långt ifrån klar. Det finns så många fina minnen – inte bara stunderna tillsammans med djuren, utan också allt runt omkring. Planeringen med andra barn, jakten på hästar som behövde skötare. Vi cyklade, åkte moppe eller gick långa sträckor till olika gårdar, knackade på dörrar och frågade om hästarna i hagen behövde lite omvårdnad. Vi lärde oss ödmjukhet och tacksamhet – bara att få vara med hästarna var stort, och ännu större om man fick rida en tur.
Jag klandrar kanske till viss del vår egen generation. Det är ju vi som har uppfostrat våra barn, som i sin tur får barnbarn som inte växer upp i samma anda.
När jag var barn fick man klara det mesta själv. Det fanns inga föräldrar som curlade oss eller skjutsade oss överallt. Ville vi något, fick vi ta oss dit på egen hand. Det lärde oss att ta initiativ och ansvar. Vi hade inga mobiltelefoner och tv-utbudet var begränsat. Telefonen kunde man ibland använda till bus – särskilt när det var mörkt och ingen var hemma. Man kunde ringa ett nummer, kanske till en klasskompis man inte gillade, och säga något helt tokigt: ”Detta är polisen!” – eller bara fnissa hysteriskt i luren. Men man fick passa sig, för det var dyrt. Ett samtal kostade 25 öre i startavgift och sedan tickade det på. Ringde man för mycket syntes det på telefonräkningen, och då var det inte roligt att vara barn.
På ridskolan och på djurhemmet var det lätt att få vänner. Inte som i skolan, där många bara retades. Man märkte på vissa att de inte hade något liv efter skolan. Själv var jag så tacksam över att ha alla mina djur – där hörde jag hemma.
Ridskolorna var fullbokade på den tiden, och att vara skötare var något man strävade efter. Det var prestige i det. Därför hade ridskolorna heller inga problem att få elever.
Jag tror att just det – att få klara sig själv och bli duktig på något som föräldrarna inte riktigt förstod – var oerhört utvecklande. När jag själv fick barn märkte jag hur försiktig jag blev. Det skulle vara både det ena och det andra innan de fick sköta eller rida hästar. Kanske tog jag ifrån dem lite av initiativet. Ingen av mina barn rider idag, trots att de hade egna ponnier. Jag tänker ofta att jag kanske var för pjoskig och övervakade för mycket.
Barn är precis som hästar – de läser av oss. Är mamman nervös när barnet ska rida, ja då blir barnet också rädd.
Mina föräldrar tänkte nog inte så mycket på riskerna. De var inte insatta i hästar alls. I efterhand kan jag tänka på hur illa det faktiskt kunde ha gått, men som barn reflekterar man inte över sådant. Det är nog just den insikten som sedan gör att man försöker skydda sina egna barn lite för mycket.
Jag hoppas verkligen att det vänder. Att barn återigen får möjlighet att växa upp med djur – och särskilt hästar. Det krävs ödmjukhet, respekt och förståelse när man hanterar ett så stort djur. Låt barnen göra sina egna erfarenheter. Låt dem bli smutsiga, leka i lera och växa till starka individer. Jag tror att man får en helt annan syn på livet om man inte blir curlad.
Jag vet hur svårt det är som förälder – jag har varit där själv. Men om barnen inte får träna på livet tidigt, riskerar det att bli svårt på andra sätt senare.
Jag hoppas innerligt att ridskolorna överlever.
Vi behöver dem.
