Skickar du din häst på inridning när det är dags?
När jag var yngre – och det är många år sedan nu – fick man ofta höra att man absolut inte skulle rida in sin egen häst. Det skulle lämnas till någon som var expert på området. Jag vet inte om det är lika vanligt idag, men jag vet att det fortfarande förekommer. Jag har nämligen haft flera kunder som tvekat inför att själva rida in sina unghästar.
Själv har jag aldrig riktigt lyssnat på det rådet. För mig var det självklart att ingen annan skulle rida in min häst – det ville jag göra själv. Jag tänkte också ett steg längre: hästen ska ju ändå tillbaka till sin ägare, och då måste man ta ansvar för ridningen oavsett.
Tänk dig situationen för hästen. Den lämnar sin trygga miljö, sin flock och allt det välkända. Den kommer till en ny plats med ny mat, nya människor och nya rutiner. På kort tid – ofta bara tre månader, ibland ännu mindre – förväntas den lära sig grunderna. Sedan ska den åka hem igen och uppföra sig som en “färdig” ridhäst i alla gångarter, utan problem eller egenheter.
Jag har mer än en gång hört om hästägare som fått hem sina hästar och blivit besvikna. Hästen har inte motsvarat förväntningarna, och ibland har den gått ner i vikt eller fått andra problem. Det är viktigt att säga att det inte alltid är beridarens fel – hästen kan ha varit stressad, spänd eller haft svårt att anpassa sig. Men för ägaren kan det ändå kännas som bortkastade pengar, och ibland får beridaren ta skulden.
Så hur skicklig ryttare behöver man egentligen vara för att rida in en unghäst själv?
I mina ögon handlar det inte om tävlingsmeriter eller perfekt teknik. Det viktigaste är balans, tålamod och uppmärksamhet. Jag red in många hästar som ung, utan att vara någon “toppryttare” i tävlingssammanhang. När man släpper tanken på att allt måste göras på ett visst sätt för att bli rätt, kommer man ofta längre än man tror.
Jag vet att det här kan vara en kontroversiell åsikt, men jag tycker att beridare i större utsträckning borde stötta hästägare där de är – istället för att ta hem hästen och göra jobbet åt dem.
Många som tvekar inför att rida in sin egen häst gör det av rädsla. Rädsla för att misslyckas, för att göra fel eller för att “förstöra” hästen. Det är något de ofta har fått höra om och om igen: att om något går snett kan hästen bli obrukbar.
Men min erfarenhet är att mycket sitter i tankesättet. Kan du lyssna på din häst, läsa dess signaler och känna när något är på väg att hända – då har du redan kommit långt.
Om du dessutom har haft hästen sedan den var ung, vant den vid grimma, hantering, att lyfta hovar och allt det grundläggande – varför skulle du då lämna bort den just när det är dags att sitta upp?
Jag kan förstå om man är uppfödare med många hästar och begränsad tid. Men har du en egen häst som du har byggt en relation till, då har du också alla möjligheter att klara det själv.
Pengarna som det kostar att skicka iväg hästen kan istället användas till en bra tränare eller coach som stöttar dig genom processen. Då behåller du relationen till din häst – och slipper oron för hur det ska bli när den kommer hem igen.
