Titta på häst i Ungern
Jag har ett förflutet som hästhandlare och bor numera i Ungern. Under mina aktiva år köpte jag många fina ungerska hästar som jag tog med till Sverige. De ungerska hästarna har alltid varit populära, inte minst på ridskolor, eftersom de ofta är välridna och vana vid hantering.
Därför blir jag inte längre förvånad när någon hör av sig och frågar om jag känner till en viss handlare eller uppfödare här i landet. Ungern är stort, och själv har jag mest handlat av privatpersoner. Handlare har ofta hållit till i vissa områden och tillhört grupper som man helt enkelt gör klokt i att undvika när man köper häst.
De flesta som kontaktar mig får rådet att inte köpa häst obesett. Här finns många fina hästar – men man måste åka hit och titta själv. Några har jag skickat till goda vänner som ibland hjälper till att hitta hästar mot en liten ersättning. Det är folk jag litar på, men de är vana vid de billigare hästarna – inte de prestationshästar med tyska eller holländska stammar som svenska köpare ofta letar efter nu. Och då infinner sig frågan: Hur har sådana hästar hamnat i Ungern?
Jag fick nyligen en ny förfrågan om en häst med tysk stam. Filmen och beskrivningen visade en riktigt fin häst. Men jag kunde inte låta bli att tänka: Vad gör en sån häst i Ungern, om det inte är något fel på den? Hästar i den klassen säljs annars för mycket pengar, så något måste ju ligga bakom. Ibland handlar det om något tillfälligt som går att åtgärda – ibland om en häst som bara blivit missförstådd. Men oavsett vilket, tar man alltid en risk. Och när det handlar om större summor, gäller det att noga överväga om risken är värd det.
Själv har jag tagit den risken flera gånger – ibland med tur, ibland med otur. Det viktiga är att inte låta känslorna ta över och att inte betala överpris. När man väl sett sin drömhäst är det lätt att bli blind för detaljer, särskilt när säljaren har en riktigt bra historia att berätta.
Den här gången bestämde jag mig för att följa med och titta på hästen. Jag har inte handlat på många år och tänkte att det kunde vara roligt att se om något har förändrats. På vägen dit pratade jag med min man om just detta – att jag tvivlade på att det verkligen var den fina anläggningen på videon, för jag hade aldrig hört talas om någon sådan i det området.
Vi skulle möta mannen som hade hästarna vid hans bostad och sedan följa efter honom till stallet. Vägarna var gropiga och resan tog tre och en halv timme. Vi hade fått höra att de talade utmärkt engelska, men när jag ringde en timme innan vi kom insåg jag att utan min ungerska hade det nog varit svårt att förstå något alls.
När vi kom fram körde vi den sista biten efter honom – och mycket riktigt, det var som jag misstänkte. Inget ridhus, ingen ridbana, inga hagar så långt ögat nådde. Tre boxar med tre hästar. Hästarna kastades in i boxen, grimman på, och ut igen. De ryckte och slet i grimskaftet, precis som förr – för att få hästen att se pigg och “stolt” ut med svansen i vädret. Det har inte förändrats sedan min tid. Jag har ofta försökt förklara att vi svenskar vill se lugna, balanserade hästar, men det verkar inte ha gått hem än.
Jag gick igenom hästen, mätte den och lät den lille, runde mannen springa upp och ner på gatan medan hundarna skällde och barnen skrek. Ingen ryttare, ingen plats att släppa hästen lös. Det förvånade mig inte – men förr i tiden handlade vi om helt andra priser. Hästar är färskvara: en häst som reds för tre månader sedan kanske inte vill ha ryttare nu. Har den “vilat sig frisk”, kan skavankerna komma tillbaka så snart man börjar använda den igen.
Försäljarna var vänliga och bjöd på kaffe och Palinka – kanske tänkte de att en sup skulle lätta på plånboken lite. Det var dock inte vi som skulle köpa hästen, vilket kanske var tur. Jag tyckte faktiskt de var riktigt fina – de hade lätt fått plats i mitt stall alla tre!
De såg lite besvikna ut när det inte blev någon affär, men så är det ibland. Vi vände hemåt igen, hungriga efter dagens äventyr, och hittade en fantastisk restaurang där vi fick en enorm schnitzel. Det blev ett bra avslut på en lång dag på gropiga vägar. Och det bästa av allt – vår hund förlät oss genast för att vi varit borta hela dagen, när han fick halva schnitzeln med sig hem.
