Varför känns det fel att lämna ut passet på hästen?
Förra veckan skrev jag om passet som kommit bort på en hingst jag lämnade till försäljning. Det är en av anledningarna till att jag alltid är försiktig med att lämna ifrån mig passen. Men historien jag ska berätta nu är faktiskt ännu värre – och den var nära att kosta mig en hel häst.
Jag har förmedlat hästar i många år, även om det var länge sedan jag slutade med försäljning. Under åren har jag haft många praktikanter och anställda. De flesta har varit fantastiska, och flera av dem har jag fortfarande kontakt med. Men som många vet, dyker det ibland upp personer som man helst hade velat undvika.
Den här historien handlar om en tjej som jobbade hos mig. Hon var arbetsam, duktig på att rida och visa hästar, och under tiden i mitt stall fungerade samarbetet bra. Jag började ge henne förtroende och ansvar. Till slut ville hon driva eget och sälja hästar åt mig i sitt stall. Det lät som en bra idé, så hon fick själv välja vilka hästar hon ville ta med sig på försäljning.
En av hästarna var en mycket snygg, stor valack som jag fått direkt från uppfödaren. Han var välriden och snäll, men lite för mycket häst för en ovan ryttare. Han kunde lägga in rejäla bocksprång i träningen och krävde en orädd och rutinerad tävlingsryttare – absolut inte en ”tanthäst” för skogsturer.
Eftersom jag är försiktig, fick hon passet med sig (som enligt reglerna ska följa hästen), men jag behöll ägarbeviset. Hon tyckte att även det skulle följa med, men jag höll fast vid att det skulle lämnas över först när hästen faktiskt var såld och pengarna betalade.
Efter en tid fick jag plötsligt ett mejl från en dam som berättade att hon köpt hästen – som just ”tanthäst”. Tyvärr hade hon redan hunnit bli avslängd och brutit höften. Hon försökte få kontakt med tjejen som sålt hästen, men fick inget svar, så hon hörde av sig till mig. När jag förklarade situationen blev hon både chockad och förvånad – för hon hade redan fått ett nytt ägarbevis från SWB!
Det visade sig att tjejen skickat in ett kontrakt och begärt ett nytt ägarbevis, trots att hon aldrig stått som ägare. Och SWB hade godkänt det, utan vidare kontroll.
Jag kontaktade SWB direkt och frågade hur det var möjligt. Jag satt ju med originalet i handen – hur kunde de utfärda ett nytt ägarbevis på en häst som någon annan sålt och dessutom behållit pengarna för? Det hade de inget svar på, men kunde inte göra något åt det, så de skulle kontakta deras jurist och höra. Deras svar när de hade pratat med honom? Att de inte var ansvariga för något.
Så jag ställde mig frågan: vad är egentligen ägarbeviset värt? Vi som hästägare är skyldiga att följa reglerna – passet måste följa hästen, vi måste anmäla ägarbyte, annars riskerar vi böter. Men SWB kan alltså dela ut nya ägarbevis lite hur som helst, utan att ta ansvar?
Och ja, nu vet ni detta: det är skrämmande enkelt att bli ”hästägare”. Låna en häst, kräv passet – och begär sedan ett nytt ägarbevis. Plötsligt står ni som ägare på pappret.
Hur gick det då med valacken? Damen ville lämna tillbaka hästen eftersom hon köpt honom under helt fel förutsättningar. Hon lyckades till slut pressa tjejen till att betala tillbaka pengarna. Hästen kom tillbaka, och jag ordnade en affär med en hästhandlare jag kände, som hämtade honom hos henne.
Så nu förstår ni kanske varför jag inte lämnar ifrån mig passet förrän hästen är såld – och jag har fått betalt.
Bild för uppmärksamhet, det är inte den valack!
