Vart går gränsen för tålamodet?
Idag var det dags att tvätta Mercedes i rumpan. Hon är en häst som lätt blir stressad inombords, och som liten hade hon magsår. Ibland är hon därför lite känslig och får lös mage. Det händer med jämna mellanrum, och då måste jag tvätta henne lite mellan bakbenen.
Här är det rätt varmt just nu, så det fastnar lätt i pälsen. Det är dessutom svårt att göra själv eftersom jag inte kan binda upp henne – då får hon panik och spränger grimman. Jag använder alltid ljummet vatten och gör allt så försiktigt som möjligt, och jag lovar, det kan bara kännas skönt för henne.
För att kunna styra henne någorlunda lägger jag grimskaftet över bommen så att jag får lite stöd och kan röra mig bakom henne. Men även om hon blivit tvättad tusen gånger, så är det tydligen fortfarande livsfarligt i hennes värld. Hon går runt, runt – både runt mig och runt bommen – och som om det inte räckte är flugorna extra påflugna idag, vilket gör henne ännu mer stressad.
Jag har mycket tålamod och förstår att hon ofta tas från hagen för saker som tandläkaren eller hovslagaren, så jag kan förstå hennes motvilja. Men det är svårt när man vet att det här bara är för hennes eget bästa, och hon ändå envisas med att snurra ut i nässlorna – särskilt när jag står där i kortbyxor. (Helt mitt eget fel, men står hon som hon ska vid bommen, finns där fint betongunderlag utan nässlor.)
Efter att ha trasslat runt i tio minuter, pratat lugnt och lockat med äpplen, fick jag nog! Jag är bara människa. Rösten höjdes och jag röt:
– NU STÅR DU STILL!
Hon tittade förvånat på mig – och stod still. Äntligen kunde jag tvätta henne. Sedan fick hon sina äpplen, och friden var återställd.
Det påminde mig om när barnen var små – ibland måste man nästan gå över kanten innan de reagerar.
Och där har vi det – det här med gränser.
