Författare: Anne Axell

Sitka – Ponnyn jag aldrig glömmer

Ännu en underbar ponny vill jag berätta om – och denna gång kan jag nämna henne vid namn. Sitka stannade nämligen hos oss ända tills hon fyllde 20 år. Då blev hon sjuk, och vi var tvungna att låta henne somna in.

Jag fick hem fyra ponnyer från Danmark – den ena sötare och trevligare än den andra. De såldes ganska snabbt, men sist kvar var Sitka, som i hemlighet var min favorit. Hon hade verkligen allt, tyckte jag. En maxad C-ponny, åtta år gammal, i sin bästa ålder. Vem som helst kunde rida henne, hon var trygg i all hantering, hoppade fint och var fantastisk att rida ut på. En ridskola ringde och ville köpa henne.

Eftersom de bodde långt bort ville de köpa henne osedd, då ingen kunde åka ut och titta på henne. De var dock lite försiktiga och ville veta vem jag var – om jag var pålitlig. De kontaktade mitt försäkringsombud, som i sin tur hörde av sig till min hovslagare. Han kunde bara bekräfta att jag var pålitlig till 100 % och att jag brukade ha fina hästar och ponnyer till salu.

Affären gick i lås, och jag fick 25 000 kr för Sitka. Hon åkte iväg med transportören, och jag måste erkänna att jag hade en tår i ögat när hon rullade iväg – jag var så förtjust i henne. Som alltid ringde jag efteråt för att höra hur resan gått och om de var nöjda med ponnyn. Damen jag pratade med sa att Sitka var ”väl okej”, men att hon var lite tunn. Jag blev både förvånad och lite stött – Sitka var i gott hull, och det var snarare sättet hon sa det på som gav mig en obehaglig känsla.

Några månader gick. I början av december ringde ridskolan igen. Jag blev glad och trodde de ville säga hur nöjda de var med Sitka. Men samtalet bar på tråkiga nyheter. Sitka hade blivit halt och hade undersökts på klinik. Där konstaterade veterinären att hon hade patellaluxation – en medfödd defekt, som enligt veterinären borde ha lett till att hon slaktats som föl. Hon ansågs nu vara i så dåligt skick att hon var ”slaktfärdig”.

Jag blev chockad. Sitka hade aldrig visat några tecken på hälta under tiden hos mig. Hon hade gått igenom veterinärbesiktning, blivit riden, hoppad och fungerat utan problem. Ridskolan menade att hon kanske hade vilat länge innan jag fick henne, och att problemen kommit nu när hon börjat arbeta. Det kändes orimligt, och jag kunde inte få ihop det.

Jag frågade hur hon mådde nu. ”Hon står bara där”, sa de, och föreslog att det mest barmhärtiga vore att avliva henne direkt. Jag ville inget hellre än att få hem henne och se själv hur hon mådde – men jag hade inte råd att betala tillbaka pengarna. Jag föreslog att de kunde få en annan ponny istället, men de hade tappat förtroendet – och trodde att alla danska ponnyer var ”kassa”.

Jag började undersöka vad patellaluxation egentligen var. Min vanliga veterinär visste knappt något. En veterinärvän kunde förklara lite mer, men till slut ringde jag min klinik och fick prata med Dan, en veterinär med erfarenhet. Han frågade vilken ras Sitka var, hur stor, hur gammal, och om hon var riden. När jag beskrev henne sa han rakt ut att det inte kunde stämma – en ponny med patellaluxation skulle inte gå att rida på överhuvudtaget. Det var mest shetlandsponnyer som drabbades, och de avlivades ofta som föl. Han uppmanade mig att ta hem henne så han kunde undersöka henne själv.

Det tog tid att få ihop pengarna, men till slut lyckades jag skrapa fram 15 000 kr. Vi kom överens om att jag skulle betala resten senare. När transporten kom gick Sitka lugnt ner för rampen, och det var en sådan lättnad att se henne igen. Men när jag gick förbi hennes box högg hon efter mig – med ett hat i ögonen jag aldrig glömmer. Det var tydligt att hon inte blivit väl behandlad.

Några dagar senare åkte vi till kliniken. Tre veterinärer undersökte henne, röntgade och böjde benen. Ingen som helst tillstymmelse till patellaluxation – däremot hade hon kraftig kotledsinflammation på tre ben. Inte konstigt att hon haft ont. Hon hade troligtvis blivit flitigt använd, kanske överanvänd, eftersom hon var så snäll.

Hon fick behandling i tre omgångar och blev helt återställd. Min yngsta son, Aron, följde med på promenader när vi skrittade henne. Snart slutade hon att hota oss och började istället gnägga glatt när vi kom.

När våren kom och vinterpälsen föll av upptäckte jag att hon var brännmärkt. Jag visste att hon kom från Danmark, så jag började forska i hennes bakgrund. Det visade sig att hon var efter en palominohingst – vilket jag nästan hade anat, trots att hon var fux. Sitka blev snabbt en familjefavorit. Aron älskade henne lika mycket som jag. Hon stannade hos oss tills hon var 20 år gammal, då vi tyvärr var tvungna att ta bort henne på grund av sjukdom.

Ett år fick hon till och med ett föl – en liten palominohingst som idag är en duktig dressyrponny.

Ridskolan fick aldrig sina sista 10 000 kr. Som Dan, veterinären, sa: de borde inte ha fått tillbaka några pengar alls, med tanke på hur de behandlat Sitka och vad de utsatte henne för.

Varje morgon gnäggade hon när jag kom ut i stallet. Jag saknar henne fortfarande. Och tänk – om jag hade gett med mig och låtit dem avliva henne. Det finns många ”duktiga” veterinärer där ute – men man ska inte lita blint på alla. Sitka lärde mig det.

Känslan av lycka

En känsla kan inte alltid beskrivas i ord – och vi har alla olika anledningar till att känna lycka. För vissa räcker det att se vårens första fjäril, medan andra kanske behöver en miljon på bankkontot för att det ska kännas riktigt bra.

Vi kan inte vara lyckliga hela tiden, men det finns ju olika nivåer av lycka. Oftast minns vi de stunder då vi känt oss som allra lyckligast. De är värda att minnas – och att känna in ibland. Det gör livet lite lättare att leva.

När jag ser tillbaka finns det många lyckliga ögonblick: när jag gifte mig, när mina barn kom till världen. Men en särskild lyckokänsla jag aldrig kommer att glömma var när vi skulle ha uppvisning med våra palominohästar – för allra första gången. Jag hade varit med på premieringar, tävlingar och uppvisningar förut, men aldrig arrangerat något hemma hos oss själva.

Det var otroligt mycket jobb. Hela gården skulle städas, hästarna putsas och barnen skulle förbereda sig för sin del av uppvisningen. Min mamma var där och serverade korv. Alla hjälptes åt. Under själva förberedelserna fanns det inte riktigt tid att känna efter – det var så mycket att göra. Men ett ögonblick står helt klart för mig.

Min bror, som är gammal musiker, hade ordnat med ljudanläggning och musik. Han hade stora högtalare och vi placerade honom i ena änden av ridbanan. Jag gick ut och ställde mig mitt på ridbanan för att avgöra om ljudet hördes tillräckligt – eller om det var för högt. Ridbanan var nyharvad, staketen nymålade och blommor stod överallt. Vi hade många sponsorer, bland annat en plantskola som skänkt mängder av blommor.

Jag minns exakt när jag stod där, mitt på ridbanan, och musiken började spela. Hela vår gård, allt slit, våra fantastiska hästar – det kändes som en dröm. Jag fick gåshud över hela kroppen och tårarna började rinna av glädje. Jag försökte torka bort dem i smyg – jag ville ju inte att min bror skulle se att jag stod där och bölade.

Det blev en fantastisk dag, värd allt jobb. Jag minns den fortfarande med glädje.

Under åren hade vi fler evenemang: premieringar, Luciafiranden, julmarknader, loppisar – till och med en rockkonsert. Men den första gången… den minns jag bäst.

Du har säkert också ett sådant ögonblick i ditt liv. Plocka fram det ibland och känn in det. Det ger glädje åt livet. 

Vad är en Palomino?

Jag har fött upp palominohästar i nästan 40 år av mitt liv.
När jag berättar det för folk, är det första de brukar säga:
”Men är inte det bara en färg?”

Och ja – på ett sätt har de rätt. På engelska använder man ordet palomino för att beskriva en häst med gyllene kroppsfärg och ljus man, eller som jag brukar säga: guldfärgad med silverman. Men det många inte vet är att Palomino också kan vara en ras.

Palomino är nämligen en färgras – precis som t.ex. knabstrupper och pinto – där man avlar på både färg och exteriör. Det är alltså inte en homogen ras, utan en typ av häst som kan ha många olika bakgrunder, storlekar och användningsområden. Målet med palominoaveln är att få fram friska, vackra ridhästar med god exteriör – oavsett om de är stora, små, ponnyer eller till och med miniatyrer.

Rasen finns representerad i flera länder som Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Danmark – men tyvärr inte längre i Sverige. När jag själv bodde i Sverige försökte vi starta en svensk avdelning av den danska föreningen. Den levde dock bara så länge jag själv var ordförande. Att driva en förening kräver ett stort engagemang, och tyvärr var det ingen som orkade ta över.

Intresset för palomino fanns ändå – särskilt när jag var mest aktiv. På den tiden var färgen isabell (som den kallas i Sverige) inte särskilt populär inom svensk halvblodsavel, där domarna föredrog fuxar och bruna hästar – färger som passade arméns krav. Pegasus och Pompe var borta, och det var nästan bara hingsten Bernstein som hade gulanlaget.

Men bland hästköpare var palominofärgen eftertraktad – jag har hört många säga att de drömt om en sådan häst sedan de var små.

Numera har färgen blivit mycket mer accepterad inom aveln, och idag ser man gyllene hästar överallt – bland nordsvenskar, PRE och halvblod.

Jag själv började min palominoavel med hingsten Mackay, som jag har skrivit mycket om tidigare. Han var ett svenskt halvblod efter Pegasus–Elektron. Han blev aldrig godkänd inom svensk halvblodsavel, men fick i stället avelsrätt inom palominoföreningen – och han blev pappa till många vackra föl, ofta med hans fantastiska färg.

Att sälja avkommorna med färg var inte svårt – men man kunde inte alltid vara säker på vad man fick. Två palominohästar kan nämligen få ett fuxföl – och de var inte lika lätta att sälja som de gula.
Två palominos kan också få ett så kallat cremelloföl – en vit häst med blå ögon och pigmenterad hud. Det är viktigt att inte blanda ihop cremello med albino. En albino har röda ögon och saknar pigment helt, och det finns faktiskt inga albinohästar – även om många tror det.

En cremello har dessutom en genetisk fördel: Om man betäcker ett cremellosto med en fuxhingst, så får man alltid ett palominoföl. Betäcker man det med en brun hingst, får man alltid en buckskin (gulbrun) avkomma. Därför är det mycket värdefullt att ha en cremello i sin avel om man vill vara säker på att föra vidare cremegenen och få hästar i den här speciella färgen.

Vill du veta mer om palominohästar kan du besöka den danska palominoföreningens hemsida:
👉 https://palomino-psa.dk/

Två av mina uppfödningar är idag aktiva i svensk avel, och det är så roligt att se hur intresset lever vidare – att fler känner samma dragning till de gyllene hästarna som jag alltid gjort.

Vill du se några av mina hästar genom tiderna, så titta gärna in på min hemsida:
👉 www.palomino.se

Positivt och negativt – två sidor av samma mynt

Det finns bilder som fastnar på näthinnan för resten av livet. En sådan bild bär jag med mig från min första ridskola – en bild som både formade mig och öppnade mina ögon för hur vi behandlar våra hästar. I dag vill jag dela den historien, inte för att skapa drama – utan för att visa varför hästvälfärd är något vi måste prata om, på riktigt.

Så var det dags att skriva igen. När jag startade min blogg och min podcast hade jag ett tydligt mål: att hålla allt i en positiv anda. Jag var trött på all negativitet som flödade på nätet. Jag har hittat många roliga och fina historier från förr, men när jag försöker minnas vad som verkligen hände långt tillbaka, kommer också de tunga minnena upp. Flashbacks. Det negativa gör sig påmint.

Och jag vet ju – där det finns det goda, finns också det dåliga. Det är ofta just från det svåra vi lär oss mest.

En av de återblickar som ofta kommer till mig är från min allra första ridskola – en plats jag faktiskt älskade. Det var min fristad bort från skolan, där jag inte hade några riktiga vänner. Jag hade glasögon och var duktig på att både skriva och räkna, vilket inte gjorde att jag passade in i mobbarnas grupp.

När jag sluter ögonen och tänker tillbaka på ridskolan, är det första som dyker upp bilden av ridläraren Henry Thomsen. Jag ser honom stå där med full kraft och piska Ali, en häst som var uppbunden i spilta. Ali försöker krypa upp i krubban, ögonen är skräckslagna, svetten rinner och hela kroppen skakar.

Det är en syn som för evigt fastnat på insidan av mina ögonlock. Det går inte att beskriva situationen med bara ord – där fanns en lukt, en känsla, en stämning. Men framför allt: skräcken över att inte kunna göra något. Jag var bara 10–11 år.

Det som hade hänt tidigare var att Thomsen hade haft en lektion med de mer ”övade” ryttarna. Han skulle ”lära” Ali något och hade smällt till honom med pisken. Ali svarade med ett bakben rakt in i Thomsens revben – han tappade andan och föll omkull. En halvtimme senare gick han in i stallet och började slå Ali. Alla vi barn såg det, men ingen vågade eller kunde göra något – förrän en vuxen till slut sa till honom att ”Ali nog hade lärt sig det han skulle”.

Thomsen hade problem med spriten och det rådde allmänt kaos på ridskolan under den tiden. I nästa blogg ska jag berätta mer om det. Men just denna berättelse vill jag använda för att förmedla mitt budskap.

Denna händelse blev en ögonöppnare för mig – först och främst: man bestraffar inte en häst en halvtimme efter något har hänt. Och framför allt – man bestraffar inte en häst för att den sparkat mot en piska. Det är en naturlig reaktion. Pisken borde aldrig ha funnits där från början.

Jag vill dela med mig av denna historia för att visa vad jag står för idag. Många, hoppas jag, har aldrig upplevt något liknande. Och några kanske fortfarande undrar vad hästvälfärd egentligen handlar om. Det finns olika grader i det man gör, men för mig är Thomsen ett av de tydligaste exemplen på hur man inte ska göra.

Det finns de som vill förbättra hästens prestation och därför tar till piska, sporrar eller skarpare bett för att ”straffa” när hästen inte gör som man vill. Och så finns det de som straffar hästen för att skydda sig själva – om man blir nertrampad, hästen bockar eller gör något farligt. Jag har själv varit där många gånger. Jag har hanterat så många olika hästar, både egna hingstar och hästar jag aldrig träffat tidigare. I efterhand kan man ofta se att man kunde ha hanterat situationen på ett annat sätt – men i stunden kändes det som självförsvar.

Jag tror att en stor del av motståndet mot den nya synen på hästvälfärd handlar om rädsla. Rädsla för att det ska gå för långt – att man inte längre får sätta sig i respekt hos hästen. Men att värna om hästens välfärd betyder inte att hästen alltid ska få bestämma. Det är precis som med barn – de måste lära sig att sitta vid matbordet, gå i skolan och förstå hur man klarar sig som vuxen. Men vi slår inte våra barn för det. De lär sig ändå – genom vägledning och respekt.

Respekt får man från individen man jobbar med, om man är en bra lärare. Om man är konsekvent, tydlig och visar vägen. Respekt är inget man slår sig till. Slår man – så slår individen tillbaka.

Respekt handlar om att kunna läsa av, förstå, känna in. Om att kunna se vad som påverkar den andra och varför. Respekt kommer med kunskap, och med att lära känna sig själv.

Det är vi människor som ska kunna hjälpa hästen – utan våld – att bli vår vän. Ge den samma glädje som den ger oss.

---

Hur jag köpte Ragyogo

För ungefär 15 år sedan hade jag en avelshingst som hette Mackay. Vi hade haft många fina år tillsammans, men han började komma upp i åldern – han var då runt 24–25 år. Jag insåg att det var dags att börja leta efter en efterträdare.

Jag ville gärna hitta en gul hingst, helst en cremello, men det är ju inte direkt hästar som växer på träd. Så letandet tog sin tid. Till slut blev jag kontaktad av en dam som berättade att hon hade en cremellohingst till salu. Rykten sprider sig snabbt i hästvärlden!

Hon skickade en film, men hingsten tilltalade mig inte riktigt. Då nämnde hon att en väninna i Tyskland hade en palominohingst som var till uthyrning. Jag var först ganska tveksam – jag har inte haft så bra erfarenheter av att hyra hästar. Om jag skulle ha en hingst ville jag äga honom, särskilt om han skulle stanna i många år.

Men så föreslog hon att jag kunde hyra honom först och sedan köpa honom om allt kändes rätt. Det lät ju faktiskt som ett riktigt bra upplägg – att få lära känna hästen innan ett köp. Det var bara en sak jag var noga med: jag ville se alla papper. Jag ville veta om han var godkänd och hur.

Varje gång jag bad om dokument fick jag något annat än det jag frågade efter. Jag började känna mig lite misstänksam. Jag hade sett bilder och en kort video och tyckte att han såg väldigt fin ut, men något kändes inte helt rätt.

Då bad jag en vän som kunde ungerska att hjälpa mig att kolla pappren. Hon kunde inte riktigt se om han var godkänd, men hittade ägarens namn. Hon föreslog att vi helt enkelt skulle ringa upp honom – vilket jag tyckte var en utmärkt idé.

Damen som ville sälja hingsten hade sagt att han stod i Österrike hos en 16-årig flicka som red honom. Men när min vän ringde till ägaren, som hette Tamas, blev det först helt tyst i luren. Sedan sa han:
”Ja, jag har honom till salu – men det är fortfarande jag som äger honom, och jag har inte bestämt vem som ska få köpa honom.”
Det visade sig alltså att den här damen inte alls hade rätt att sälja eller hyra ut hästen!

Jag konfronterade henne och sa att det här inte kändes okej. Jag erbjöd mig att betala för kontakten, men jag ville inte ha med hennes väninna i Tyskland att göra – hon hade ju faktiskt inte ens köpt hästen.

Det blev ett himla liv. Jag fick en rejäl utskällning – att jag hade förstört deras affärer, att jag aldrig borde ha ringt, och att jag minsann kunde ”dra med mitt dåliga svenska”. Men jag kände att jag hade gjort rätt, och det visade sig vara klokt.

Vi kontaktade Tamas igen. Han sa att om jag kunde erbjuda ett bra hem och ta väl hand om hingsten, så kunde jag få köpa honom direkt. Han tittade på min hemsida och såg hur vi hade det, och att Mackay fortfarande mådde bra trots sin ålder. Min vän talade väl om mig, och till slut bestämdes det att jag fick köpa hingsten – på ett villkor: Tamas ville komma till Sverige och själv se hur hästen skulle få det.

Jag tyckte det var ett fantastiskt förslag! Han och hela familjen kom och hälsade på, och det blev ett väldigt trevligt besök. Vi är fortfarande vänner än idag. De sa att hästen inte kunde få ett bättre hem än hos oss.

Så kom Ragyogo – eller Ragge som vi kallade honom – till Sverige. Han hade egentligen ett mycket långt namn, men Ragge passade honom så bra.

Vi fick några fina år tillsammans, men tyvärr var vi tvungna att ta bort honom när han var 19 år. En dag kunde han plötsligt inte resa sig i boxen. Det var väldigt sorgligt. Han var en otroligt fin och vänlig hingst, med stor personlighet.

Molle och Bertil

Jag sitter här och funderar på vad jag ska hitta på att berätta om i nästa bloggpost. Jag har väldigt många historier, men tyvärr är det lika många trista som roliga. Sådan är livet – hälften gott och hälften dåligt. Har man haft så många hästar genom livet som jag har, så är det oundvikligt att det finns flera tråkiga historier emellan. Dem vill jag inte riktigt skriva om, men jag fångar mig själv i att få flashbacks när jag sitter och tänker tillbaka. Bilder i mitt inre som jag gärna skulle vilja radera och glömma bort. Därför väljer jag att skriva om de roliga sakerna, och fokuserar man på dem så hamnar de hemska bilderna åtminstone i bakgrunden.

Idag väljer jag att berätta en historia om Bertil och Molle – en historia som i och för sig kunde ha slutat tråkigt, men som lyckligtvis ordnade sig på ett roligt sätt.

Den gången bodde jag i Björkefall, i ett hus jag hyrde långt ute i skogen. Jag hämtade vatten i en brunn och det fanns inget avlopp, så när jag tvättade mig fick jag gå ut och hälla ut smutsvattnet. Det gick ju någorlunda på sommaren, men på vintern var det inte så roligt. Jag hade även utedass. Det gick åt mycket vatten som skulle hivas upp ur brunnen, eftersom jag hade tre hästar och en hund. Närmaste bebodda granngård var Bertils – fem kilometer bort. Åt andra hållet var det “bara” ett par kilometer till levande människor, och nio kilometer till byn.

Mina vänner frågade ofta om jag inte var rädd för att bo ensam, men det rörde mig inte – jag trivdes bra. Det var bara lite svårt för mina kunder att hitta till mig 🙂

Bertil var alltid snäll och hjälpte till, och han fixade mycket åt mig. När han skulle iväg, och det låg inom rimliga gränser, körde han alltid med sin häst. Han gillade bättre att köra hästen än att köra sin bil.

En dag kom Bertil med foder till mina hästar, och det var Molle som var framför vagnen. Han var en stor svart nordsvensk som var väldigt snäll och arbetsvillig. Bertil körde ofta med honom i skogen och Molle lydde minsta vink.

Jag var naturligtvis glad för hjälpen och undrade om inte Bertil ville ha kaffe. Det var väldigt sällan Bertil tackade nej till kaffe, så han svarade glatt ja. Han spände ifrån Molle från vagnen, hängde upp tömmarna på däcklen och lät Molle gå och beta. Jag hade lite bekymmer över det och undrade om han inte skulle släppa in honom i hagen eller i stallet.

– Näää, sa Bertil, Molle går aldrig någonstans!

När vi kom ut efter att ha druckit kaffe var där tomt. Ingen Molle någonstans! Vi letade en kort stund men han var inte att hitta. Då såg vi spåren på grusvägen och konstaterade att Molle nog hade tyckt att det var dags att gå hem.

Vi tog min lilla bil – jag hade en Fiat 124 – och körde i riktning mot Bertils gård. Vi hann ifatt Molle halvvägs hem, vilket ju var en bra bit. Bertil hoppade ut och fick tag på honom. Han var ju tvungen att gå tillbaka med Molle, eftersom vagnen stod kvar hos mig.

Jag tyckte synd om honom som skulle behöva gå den långa vägen, så jag föreslog att han kunde sitta i bilen och rulla ner fönstret – så kunde han “köra” Molle framför bilen, och på så vis slapp han att gå. Sagt och gjort! Bertil och jag skrattade hela vägen tillbaka, både åt att han hade litat så mycket på Molle, och åt den något udda situation han nu befann sig i – sittande i bilen och “körande” hästen.

Vi kom hem välbehållna, både häst och bil, och Bertil kunde spänna för och lunka hem. Molle fick ordentligt med motion – men det var ju lite självvalt 🙂

Bent i Svinninge

Jag har genom åren samlat på mig många historier från mitt hästliv och har skrivit om flera av de människor jag mött längs vägen. Inte alla berättelser har ett ”happy end”, men varje liv har sitt slut, och det ser olika ut för var och en. Den jag vill skriva om idag valde själv hur hans historia skulle sluta – och även om slutet var oerhört sorgligt, så är berättelsen om honom det inte. Livet har en ände, men det är upp till oss att göra resan värd att leva.

Idag vill jag berätta om Bent i Svinninge, en man jag lärde känna när jag bodde i Danmark. Han är värd att bli ihågkommen, och nyligen har minnen av honom dykt upp gång på gång. När jag satt och arbetade och letade efter några gamla bilder, stötte jag på en bild där Bent plöjer med sina två hästar – båda avkommor efter min hingst Mackay. Jag har också nyligen beställt två nya hjul till en hingst-gigg som jag en gång köpte av Bent. Det känns nästan som att han vill att jag ska berätta om honom.

Jag hade bott några år i Kalundborg i Danmark, där jag drev en inackorderingsverksamhet för hästar. En av mina kunder var en kvinna som nyligen flyttat från sin gård och letade efter ett nytt hem. Hon hyrde flera boxar av mig och under tiden fick hon sitt ena sto betäckt med Mackay. Fölet blev en riktig skönhet, och när Bent fick syn på det bestämde han sig för att också betäcka sitt sto med Mackay.

En dag, utan någon som helst förvarning, dök han upp med stoet.

”Ja, hon brunstar nu, så jag kan lika gärna lämna henne här,” sa han rättframt.

Som tur var hade jag en ledig plats i stallet, men överrumplad blev jag. Det var precis så Bent var – allt i full fart, inget lämnades åt slumpen. Han var arbetsam, noggrann och ständigt på gång med nya projekt. Vi blev goda vänner, och snart blev jag inbjuden att besöka honom på hans fantastiska gård.

Bent drev en mjölkgård, men hade också hästar, otroliga vagnar och selar – allt i perfekt skick. När jag lärde känna honom var han ensam och skötte allting själv, men senare träffade han en kvinna som var lika driftig som han. Tillsammans byggde de upp sitt hem till något unikt. Han slutade med mjölkkorna och satsade mer på hästkörning. Tillsammans körde de bröllop och studentkörningar med sina hästar. Han hade en särskild vit brudvagn, fantastisk i sin elegans. Det var ett enormt arbete, och för att underlätta köpte de en lastbil där både vagn och hästar fick plats.

Bent älskade allt som var roligt, och ett av mina starkaste minnen är midsommarfirandet hos honom. Han hade bjudit in alla sina vänner – minst 50 personer. Han hade slaktat en ko och hyrt in en kock som stod och grillade ute på gårdsplanen. Kvällen var ljum och stämningen på topp. I Danmark eldar man på midsommar, och Bent hade samlat ihop en imponerande hög med grenar att tända eld på. Han var klädd i en kritvit kostym och tvekade lite innan han tände brasan – det var ju torrt, och han ville inte riskera något. Men Bent var Bent, och när han väl bestämt sig gick det snabbt.

Elden tog sig direkt och blev kraftigare än väntat. I samma ögonblick ångrade Bent sig, och utan att tveka hoppade han rakt in i brasan, trampade febrilt på glöderna och lyckades på något sätt släcka elden – allt utan att få en enda fläck på sin vita kostym! Vi som såg det stod mållösa innan vi brast ut i skratt. Det var så typiskt honom – impulsiv, handlingskraftig och orädd.

Ibland blev det för många hästar på gården, och då hjälpte jag honom att sälja några, även efter att jag flyttat till Sverige. Hans hästar var stora, vackra och alltid lättsålda.

Men så förändrades allt. Hans fru blev sjuk och gick bort i cancer. Sorgen var tung, och utan henne blev det svårt för Bent att fortsätta med hästkörningarna – han hade ingen som kunde hjälpa honom. Han började sälja av sina vagnar och skänkte vissa till ett museum. Det var då jag köpte min gigg av honom.

En dag bad han mig hjälpa honom att hitta nya hem till de sista hästarna. Han erkände att det blev allt svårare för honom att orka med. Han hade opererats i höfterna, och han kunde inte längre springa – något som gick emot hela hans livsstil. Bent var van vid att saker gick i 190 km/h, men nu gick det långsamt. För långsamt.

Två veckor efter att jag hämtat de sista hästarna fick jag beskedet att Bent hade valt att lämna jordelivet.

Han ville aldrig bli någon annans börda, och på sitt eget sätt såg han till att det blev som han ville – precis som han alltid gjort.

Det gör ont att tänka på, men en sak är jag säker på: Bent levde mer under sin livstid än många andra gör på dubbla den tiden. Jag kommer aldrig att glömma honom.

Mitt extrajobb!

När jag bodde i Mörrum hade jag en egen gård. Den var visserligen avstyckad, men jag fick hyra lite mark intill, vilket gav mig både rasthage och bete till mina hästar. Jag trivdes väldigt bra där, och i det stora huset fanns gott om plats för mitt sadelmakeri.

Men att bo ensam innebar också att jag behövde en stadig inkomst för att täcka alla utgifter. Även om jag hade kunder i mitt sadelmakeri, räckte det inte alltid till. Timlönen för en sadelmakare var låg, och ibland var det bara små reparationer som behövde göras. Dessutom var jag inte särskilt bra på att ta betalt. Därför hade jag ofta extrajobb vid sidan av för att ha råd att behålla mina hästar.

Under många år hade jag ingen bil – det var helt enkelt för dyrt. Jag hyrde ut några stallplatser och fick ibland skjuts av mina inackorderingar in till byn för att handla mat. På så sätt lärde jag känna många människor, och många var hjälpsamma på sitt eget sätt.

En dag fick jag kontakt med en mjölkbonde som bodde några kilometer bort. Han undrade om jag ville tjäna lite extra genom att arbeta som avbytare hos honom. Det tackade jag självklart ja till! Men hur skulle jag ta mig dit? Jag hade varken bil eller ens en cykel… men häst hade jag!

Jag frågade bonden om han hade en ledig box där jag kunde stalla upp min häst medan jag jobbade. Det hade han, och han tyckte att det var en utmärkt idé! Han hade själv en nordsvensk, men menade att det inte var något problem – hans häst kunde gå ut under tiden jag var där.

Sagt och gjort! Jag började jobba hos Aldo och red dit på min hingst Mackay varje dag. Det blev en perfekt lösning – Mackay fick motion och kondition, jag fick ett jobb, och Aldo fick den hjälp han behövde. Dessutom var Aldo en riktig djurvän och tyckte inte att Mackay skulle stå utan mat, så han såg alltid till att ge honom ensilage. På så sätt sparade jag även på hästfodret!

Det var verkligen en win-win-situation, även om det inte alltid var så roligt att ge sig iväg i mörker och 20 minusgrader. Men det fungerade! Mackay fick ensilage, vilket var ganska ovanligt för hästar på den tiden. Aldos ensilage var dock av högsta kvalitet, torkat i silo, och Mackay mådde väldigt bra av det. Aldo hade dessutom fått priser för sina mjölkkor och sin förstklassiga mjölkkvalitet, så han var mycket noga med vad djuren fick äta.

Det var ett riktigt bra jobb, och jag stannade där länge.

Jag och Mackay på bilden.

Universum griper in

Kalla det ödet, men jag såg en annons på en 15-årig valack som gick St. Georg. Hemmet var väldigt viktigt för säljaren, och jag kände att jag kunde erbjuda ett bra sådant. Jag visste att priset skulle vara över min budget, men jag ringde ändå. Man vet ju aldrig, har alltid varit mitt motto, vilket har hjälpt mig i många olika situationer

Tjejen Camilla som ägde hästen var väldigt trevlig och tyckte jag skulle komma och provrida och hon var villig till att lägga upp betalningen på flera delar om vi matchade . Jag berättade hela historien om Markant och jag skulle vara tvungen att sälja honom för att få ut några av pengarna. Jag ville ju inte häller sälja till vem som helst då jag ville frånskriva mig allt ansvar kring denna häst. Jag åkte till Katrineholm och provred Bekila som hästen hette, och jag var eld och låge och tyckte det var en fantastisk häst. Camilla gillade min ridning, då jag var väldigt mjuk och då Bekila var ett fullblod, så behövde han det. Camilla berättade att hon hade haft flera ute och provrida, men de flesta var för hårda i sin ridning till honom. Glad var jag! Jag kunde få lov att köpa honom, men hur?  Camilla började fråga om Markant och jag utelämnade inget. Däremot blev hon intresserad när jag berättade hur han rörde sig och hur vacker han var. Hon föreslog att hon kunde ta honom i tillridning och efter beskrivningen var hon säker på att det skulle täcka köpesumman för Bekila, när han i sin tur var färdig för försäljning.

Lycklig var jag. Jag var nästan redo att skänka bort Markant och här fick jag ett erbjudande om något helt fantastiskt. Jag sa till Camilla att hon skulle vara försiktig och hon skulle inte vara ledsen om det inte gick, då fick vi hitta en annan utväg. Hon var dock helt övertygad om att det skulle gå fint:)

Camillas svårighet med Markant

Camilla tog hem Markant, och jag bad henne höra av sig regelbundet – mest för att jag ville vara säker på att hon fortfarande levde! Det lovade hon att göra. Första veckan gick bra, men veckan därpå ringde hon och berättade att han hade försökt slänga av henne. Hon hade dock lyckats sitta kvar och efter det fick han arbeta ordentligt i deras grusgrop. Hon var övertygad om att han nu var på rätt spår.

Jag blev såklart glad men varnade henne ändå – hon fick absolut inte ta något för givet och måste vara försiktig.

Ytterligare en vecka senare ringde hon igen. Den här gången lät hon mer skakad:
”Nu vet jag vad du pratar om!”

Markant hade fått av henne ordentligt, och hon hade inte haft en chans att sitta kvar. Trots det ville hon inte ge upp. Men… hon hade fått ett bud på honom! Personen som ville köpa visste om hans egenheter men hade sett honom och ville ändå ha honom. Budet var så pass bra att jag skulle kunna köpa ut Bekila, betala Camilla för hennes insats – och till och med få lite pengar över.

Jag skrek nästan i telefonen:
”SÄLJ! SÄLJ NU!”

Camilla var dock tveksam och trodde att hon kanske kunde få ännu mer för honom om hon red honom ett tag till. Men jag avrådde henne bestämt:
”Nej, nej! Tänk om du bryter armar och ben? Eller om han skadar sig själv när han sticker hem? Om köparen vet vad han ger sig in på och ändå vill ha honom – ring direkt och gör affären!”

Slutet gott allting gott!

Och så blev det. Markant hamnade hos en dressyrryttare som fortsatte att arbeta med honom.

Jag höll kontakten med Camilla ett bra tag, och några år senare berättade hon att Markant hade gjort succé. Han hade blivit distriktsmästare och vunnit flera tävlingar. Till slut såldes han vidare för ett sexsiffrigt belopp – en enorm summa för 40 år sedan! Han var en fantastisk och arbetsvillig häst, smidig och kapabel så länge han var på ridbana eller i ridhus. Men… när praktikanterna tog ut honom i skogen på skritturer? Då kom han fortfarande hem själv:)

Jag kan bara tillägga att det aldrig var något fysiskt fel på honom. Han röntgades i samband med försäljningen, och veterinären sa till Camilla:
”Den här röntgenbilden borde jag rama in och hänga upp på väggen – det är det finaste skelett jag någonsin har sett!”

Jag själv hade några trevliga år med Bekila och lärde mig otroligt mycket.

Bilden är Bekila och mig:

Min värsta häst!

För ungefär 40 år sedan bodde jag i Mörrum. Jag trivdes verkligen där och hade många trevliga vänner. Bland dem fanns Ann och Lasse, ett par jag hade köpt en collie från. De var också intresserade av hästar.

Ann hade fått för sig att hon ville köpa en hobbyhäst, en hon kunde rida lite på och kanske ta ett föl efter. Hon hade hittat en annons från Erik Nilsén, en känd fälttävlansryttare och uppfödare, som skulle minska sin avelsverksamhet. Han hade många hästar, så det fanns gott om olika alternativ att titta på. Ann frågade om jag ville följa med, och jag tackade självklart ja – jag säger aldrig nej till att träffa likasinnade hästentusiaster och titta på fina hästar.

Jag var själv på jakt efter en ny häst. Jag hade tröttnat på att ständigt köpa unghästar, utbilda dem och sedan sälja vidare. Det gjorde att jag aldrig riktigt kom vidare i min egen ridutveckling eller på tävlingsbanan. Nu ville jag ha en lite äldre häst, en som redan var grundutbildad, så att jag kunde arbeta vidare tillsammans med den.

Besöket hos Nilsén

Vi åkte iväg för att se vad Nilsén hade att erbjuda, och det var verkligen ett stort urval! Där gick en flock på 35–40 hästar. Det var tidig vår, så alla var långhåriga och ruggiga, men man kunde ändå se att det var fina hästar under den lurviga ytan.

Ann berättade vad hon sökte, och Nilsén rekommenderade ett fuxsto som kallades Den Glada Änkan. Hon hade varit oridbar fram till sju års ålder, men sedan hade de fått ordning på henne. Nu var hon världens snällaste och hade till och med gått på ridskola. Hon verkade lugn och tillförlitlig, och Ann föll för henne direkt. Det var ingen tvekan – det skulle bli Änkan.

När vi tittat på alla hästarna frågade Ann:
– Har du inte hittat någon?

Jag hade ju bestämt mig för att köpa en utbildad häst, men ändå var det en som fångade mitt öga. En skimmel som rörde sig helt fantastiskt. Jag försökte vara förnuftig men kunde inte låta bli att fråga om priset. Det visade sig att han var en fyraårig valack – och dessutom Änkans son! Ann tyckte att det var självklart att jag skulle köpa honom, det hade ju varit så roligt.

Priset var dessutom väldigt lågt, så det blev ett snabbt beslut. Jag tänkte att om han inte blev som jag ville kunde jag alltid sälja honom vidare.

Markant flyttar in

Hästarna hos Nilsén var vana att gå mycket ute och stod på spiltor över natten, så han var van vid att vara bunden. Jag tänkte att det var en stor fördel. Däremot var unghästarna inte särskilt hanterade, så jag fick börja om från grunden.

Jag döpte honom till Markant, efter en tidigare häst jag hade tyckt mycket om. Kanske skulle det hjälpa att han fick ett namn jag gillade? Jag tog det väldigt lugnt med honom, och allt gick faktiskt över förväntan i början. Han accepterade både sadel och träns, och efter en tid kunde jag sitta upp. Han var en väldigt vaken häst, så jag tog god tid på mig.

Men en dag när jag skulle rida honom på ridbanan kom den första riktiga protesten. Jag satte foten i stigbygeln, kom precis upp i sadeln – och plötsligt brakade han loss i en serie bocksprång. Jag hade inte en chans att sitta kvar.

Jag slog mig rätt rejält men visste att jag var tvungen att sitta upp igen. Jag kravlade mig upp, och den gången gick det bra att skritta.

De följande dagarna var han lugn, men snart kom nästa utbrott. På den tiden var jag väldigt modig och gav mig inte så lätt, men när han hade kastat av mig helt omotiverat ett antal gånger började jag inse att det inte var värt att riskera livet för en så opålitlig häst.

Hjälp från en vän

Jag pratade med Ann och Lasse om situationen. Vi hade i bakhuvudet att Änkan varit oridbar till sju års ålder, så kanske hade Markant fått lite för mycket av hennes gener.

Lasse, som vuxit upp i en tävlingsfamilj, erbjöd sig att prova och se om han kunde reda ut det hela. Jag var tveksam – skulle jag verkligen riskera mina vänners väl och ve? Men Lasse insisterade, så vi gav det ett försök.

Jag hade Mörrums ridbana inte så långt från hemmet och jag ledde ner Markant och hade honom i longerlina. Jag erbjöd Lasse att hålla honom i longerlinan men han tyckte det var bättre att vara lös så han kunde styra hästen dit han ville.

Det tog inte lång tid för än Markant började på sina gymnastiska övningar och Lasse satt kvar. Vi var väldigt imponerad och jag kände en snutta hopp när Markant saktade ner och jag var säker på att det hade gått bra. I samma ögonblick vände Markant och brakade rakt igenom ett stabilt trästaket och Lasse flög, för han hade ju absolut int räknat med att hästen skulle ta det håll, rakt igenom staketet.

Hästen sprang hem och vi traskade efter. Lasse erbjöd sig att prova igen, men jag sa nej. Jag vill inte riskera någon olycka skulle ske, varken med mig själv eller mina kompisar.

Jag insåg att jag verkligen behövde en äldre, utbildad häst.

Då historien är lång, fortsätter den i nästa vecka!

En lite dålig bild på Markant, men man tog inte så många bilder på den tiden:)