Författare: Anne Axell

Jag såg nyligen ett upplägg där man hade gjort en undersökning kring detta: blir unghästar som gått på lösdrift svårare att hantera?

Det är en fråga som väcker många tankar hos mig.

För det första – hur gör man ens en sådan undersökning?
Vad är det egentligen man mäter?

Om jag hade fått den här frågan, hade jag direkt ställt några motfrågor:

• Vilken ras handlar det om?
• Hur många hästar går tillsammans i lösdriften?
• Hur utfodras de?
• Har de daglig kontakt med människor?

För det är just de här faktorerna som avgör – inte bara om hästen går i lösdrift eller inte.

Vad jämför man egentligen med?

För att kunna säga att något är “svårare” måste vi ha något att jämföra med.

Är det hästar som står på box dygnet runt?
Eller hästar som är ute 2 timmar per dag? 8 timmar?

Skillnaderna där är ju enorma.

Att bara säga “lösdrift vs stall” blir alldeles för förenklat. Verkligheten är mycket mer nyanserad än så.

Missförståndet kring lösdrift

Jag upplever ibland att lösdrift misstolkas.

Att ha hästar på lösdrift betyder inte att man släpper ut dem i flera år utan kontakt, för att sedan försöka fånga in dem när det är dags att sälja.

Det är inte lösdrift – det är brist på hantering.

En välfungerande lösdrift innebär:

• Daglig kontakt med människor
• Hästar som blir klappade, kliade och sedda
• Naturlig rörelse och socialt liv i flock
• Trygghet – både i miljön och i relationen till människan

I en sådan miljö har jag väldigt svårt att se att hästar skulle bli svårare att hantera.

Fördelarna som ofta glöms bort

Det som sällan lyfts lika mycket är fördelarna:

• Starkare och friskare kroppar
• Bättre leder
• Social uppfostran från andra hästar
• Mer naturligt beteende

Hästar lär sig otroligt mycket av varandra – något vi människor aldrig fullt ut kan ersätta.

Så vad avgör egentligen?

Min erfarenhet är tydlig:

Det handlar inte om lösdrift eller box.
Det handlar om individen – och människan bakom.

En unghäst blir inte svår att hantera för att den går ute.
Den blir svår att hantera om den inte får rätt kontakt, vägledning och trygghet.

Jag har haft hästar från båda systemen – och sett både enkla och svåra individer i båda.

Glöm inte grunderna

Att en häst går på lösdrift betyder inte att man inte kan:

• Träna med grimma
• Leda och hantera dagligen
• Bygga en trygg relation

Tvärtom – flocken kan ofta hjälpa till. Hästen ser att de andra inte är rädda, och det skapar trygghet även i mötet med människan.

En viktig påminnelse

Ett föl kan bli rädd i en box.
Ett föl kan bli rädd ute i hagen.

Det som avgör är inte platsen – utan hur vi introducerar världen för dem.

Med rätt kontakt, nyfikenhet och positiva upplevelser får vi trygga, hanterbara hästar – oavsett uppväxtmiljö.

---

När polletten trillar ner

Torsdagen var en riktigt bra dag. Då var det två av mina klienter som verkligen kände effekten av min coachning. De började förstå sig själva, kände vad de ville – och framför allt började de längta tillbaka upp i sadeln.

När jag når dit tillsammans med mina klienter, blir jag så otroligt glad. Det är då jag verkligen känner varför jag gör det här jobbet. När jag möts av ett leende istället för tårar i ögonen, då vet jag att något har fallit på plats.

De flesta som kommer till mig gör det när deras värld håller på att rasa.
Det kan handla om mycket: att de inte förstår sin häst, att de har blivit rädda för att rida, eller att de känner att de inte duger.

Livet är märkligt ibland. Det är nästan som om vi måste tryckas väldigt långt ner innan vi börjar ta oss upp igen. Vissa säger att vi är här för att lära – men hur mycket ska man egentligen behöva gå igenom innan man kan må bra och tro på sig själv igen?

Många går runt med ett tungt samvete och vet inte hur de ska hitta tillbaka till glädjen. Jag brukar säga att den som har problemen ofta inte kan hjälpa sig själv – för då hade problemen inte funnits där från början.

Men hur svårt är det att be om hjälp?
Väldigt svårt.

Vi har inga problem att hjälpa andra – det gör vi gärna. Men när vi själva hamnar i en svår situation, då tänker vi: “Det är inget, jag löser det själv.”

Efter att ha coachat så många människor som jag har gjort, och sett vad små medel, rätt verktyg och några väl valda råd kan åstadkomma… ja, då vet jag att man faktiskt kan förändra sitt liv helt och hållet.

Därför är det svårt att förstå varför det ska vara så svårt att be om hjälp.

Kanske tänker många:
“Det ska nog vara så här.”
“Det där hjälper ändå inte mig.”
“Jag är som jag är – det går inte att ändra.”

Men inget kunde vara mer fel.

Det är du som styr ditt liv. Och du kan förändra mer än du tror. Fråga bara mina klienter – de som nu ser fram emot en helt ny relation till sina hästar.

Jag själv har också förändrat mitt liv. Från sadelmakare till hästhandlare till coach. Jag har alltid velat göra något som gläder andra. Att få se gnistan i en klients ögon när det lossnar – det är ovärderligt.

Och det är lika fantastiskt varje gång.

Att få följa någon från tårar till ett leende som fyller hela ansiktet… det är därför jag gör det här.

Tack till alla mina klienter som vågar anförtro sig till mig.
Jag älskar verkligen mitt jobb.

---

Min deppiga månad

Vintern är, för mig, en enda lång väntan. Och i Sverige känns den extra lång. Man vänjer sig såklart när man bor där och gör sitt bästa för att hålla humöret uppe.

December fungerar – då finns julen och nyåret att se fram emot. Januari bjuder ofta på lite snö som ljusar upp tillvaron, och man kämpar vidare. Men sen kommer mars…

När många andra börjar känna hopp om våren, är det istället då min “down-period” kommer.

De senaste åren i Ungern har jag faktiskt sluppit den känslan. Våren kommer tidigare där, och det gör stor skillnad. Men i år har vintern varit ovanligt lång och kall, och häromdagen märkte jag hur de där mörka tankarna smög sig på igen. Tröttheten, orkeslösheten… känslan av att inget riktigt spelar någon roll.

Och som så ofta blir maten min tröst – vilket min kropp inte direkt tackar mig för. Den är lite för bra på att lagra allt “för sämre tider”… 😉

Känner du igen dig?

Man bestämmer sig: Idag ska jag till stallet. Nu ska det hända något!
Hästen har vilat länge på grund av väder och underlag, men nu är gårdsplanen i alla fall inte en isbana längre.

Men så, precis när man kommer dit… börjar det regna.
Och hästen? Ja, den har förstås passat på att ta ett ordentligt gyttjebad.

En del av entusiasmen försvinner där.

Och när du sedan lyfter hoven – då har hästen tappat en sko.

Där någonstans sjunker motivationen till noll.

Istället mockar du, fixar fodret och går in igen till det varma köket.

På kvällen ligger du där och tänker på allt du hade tänkt göra… som inte blev gjort.
Igen.

“Det är ju ändå inte vår på länge”, tänker du.

Men plötsligt – en dag – är våren där.
Och du känner dig inte riktigt redo.

Tänk om du istället hade gjort lite i taget.
Små steg, här och där.

Så att både du och din häst hade varit redo för den där första, underbara turen i skogen… när fåglarna börjar sjunga igen.

Tänk om någon kunde ge dig tillbaka energin och det där goda humöret som behövs för att ta stegen dit?

Jag vet ju allt det här.
Så nu är det nog dags att ta en session med mig själv igen.

Och känner du igen dig i det här – hör av dig.
Jag har verktygen. 💛

---

Axells Mercedes

Tänk att det har gått 20 år – ja faktiskt mer än så, eftersom hon planerades redan året innan. Det var det fina stoet Makia, som jag hade köpt från Polen, som betäcktes med min hingst Mackay.

Hennes födsel blev dramatisk – som det ofta kan bli när ston ska föla. Man kan vaka över dem i timmar, och så går man in för att dricka kaffe i fem minuter… och när man kommer tillbaka är fölet redan fött. Det var nästan så det gick till.

Vi hade haft uppsikt över Makia hela tiden medan hon gick ute. Vi skulle bara ordna några saker innan hästarna skulle tas in i boxarna för natten. När vi kom ut igen var Makia redan mitt i fölningen – ute i flocken. Vi hade ju tänkt oss en lugn och trygg fölning inne i boxen, men Makia hade andra planer.

Det var svårt att hålla de andra hästarna på avstånd. De ville både vara nära och var nyfikna på vad som hände. Men ut kom hon – Mercedes – och själva fölningen gick bra. Nu gällde det bara att få in dem i boxen innan något kunde hända. Jens fick bära in Mercedes. Hon var otroligt stor, och att ställa sig upp direkt var inte det lättaste. Makia blev stressad av allt ståhej, men till slut var de på plats.

Mercedes kom så småningom upp på benen och diade bra. Ändå kände jag att något inte riktigt stämde. Jag ringde vår trofaste veterinär Bengt Anders Cato, och han kom direkt. Tillsammans med en kollega konstaterade han att hon hade utvecklat magsår, troligen av stressen, och behövde omedelbar behandling.

Hon skulle ha medicin var tredje timme. Hanna Einebrant, som då var praktikant hos oss, ställde frivilligt upp, och Johan Axell som samarbetade med oss hjälpte också till. Vi turades om – och det gick bra. Mercedes blev frisk. Och eftersom hon från början var så mycket hanterad och ompysslad, blev hon en alldeles speciell häst.

Som treåring lånades hon ut till ett ridgymnasium där eleverna fick lära sig att hantera och rida in en unghäst. Det blev en win-win-situation. Mercedes reds in, och eleverna älskade henne för hennes mjuka sätt och stora vilja att lära.

Hon blev mamma till flera föl – alltid stora, fina föl – och hon var en trygg och omsorgsfull mamma.

Samtidigt var hon alltid känslig i magen och svår att hålla i hull. För några år sedan tappade hon dessutom några tänder, vilket gjorde det ännu svårare för henne att äta hö ordentligt.

I vinter fick hon återigen problem med magen och tappade i vikt. Jag tyckte ändå att jag hade situationen under kontroll. Träcken blev fin igen, hon verkade piggare och det kändes som att det var på väg åt rätt håll.

Så, för någon vecka sedan, började hon plötsligt ta sig ut ur hagen på nätterna. Vi satte upp mer ström, förstärkte stängslet – men hon hittade ändå vägar ut. Hon gick inte långt, bara en bit från staketet och stod där och kallade på de andra. Fjärde natten hade vi så mycket ström att hon stannade inne.

Jag gick upp tidigt och gav henne frukost. Allt verkade som vanligt. Sedan kom Jens in och sa att de två valackerna gick ensamma igen – han kunde inte se Mercedes. När jag kom upp låg hon i lösdriften.

Jag tänkte att hon kanske bara var trött efter alla oroliga nätter och lät henne vila. Men nästa gång jag kom ut gnäggade hon högt. Då förstod jag att något inte stod rätt till.

Hon var klar och vaken i blicken. Jag gav henne mat och vatten, och vi försökte hjälpa henne upp. Men hon ville inte alls hjälpa till. Vi bestämde oss för att ge henne natten, se om vila kunde hjälpa. Jag plockade färskt gräs åt henne – det åt hon med god aptit.

Nästa morgon såg jag att det hade förvärrats. Hon ville fortfarande äta och dricka, men jag ringde veterinären och bad honom komma så fort som möjligt. Han kunde inte vara där förrän på eftermiddagen.

Redan vid tolv var hon död.

Att se dödskramperna utan att kunna göra något var fruktansvärt.

Efteråt finns bara stillheten. Tårarna. Och alla frågor om man kunde ha gjort annorlunda.

Och så den där känslan som ger dåligt samvete – lättnaden.

Lättnaden över att det inte var jag som behövde ta beslutet.
Lättnaden över att hon alltid varit skör och krävt specialfoder.
Lättnaden över att slippa kämpa med känslan av att hon såg mager ut, jag som alltid varit så noga med att mina hästar ska ha rikligt med mat. När det fanns mycket gräs kunde hon se normal ut – men annars bar jag på den där känslan av att andra kanske trodde att jag inte tog hand om henne.

Jag som lär ut att man kan ta sitt dåliga samvete, knyckla ihop det och kasta det i soporna. Ja… det drabbar även mig.

Mercedes var mitt sista avelssto. Nu finns bara Maersk kvar, 19 år gammal – min sista uppfödning efter Mackay.

Det känns djupt inom mig att 40 år av avel är över. Att nästan alla är borta nu. Tänk att ha ägnat ett helt liv åt att föda upp fina hästar – och att de inte längre finns kvar.

Det är tomt när jag går ut för att fodra. Ingen som möter mig med en hälsning. Valackerna är inte alls lika pratsamma som Musse. Hon såg mig alltid på långt håll och gnäggade.

Mercedes…
dina blå ögon är nu stängda för alltid. 💙

---

Det finns ingen tid för reflektion

För en tid sedan publicerade jag en sammanfattning av en podcast där vi tog upp frågor kring influensavaccin på hästar. Det blev ett enormt engagemang – så pass att jag till slut fick stänga kommentarsfältet. Jag blev dessutom anmäld och hamnade i “Facebook-fängelse”.

Det väckte starka känslor. Diskussionen blev snabbt polariserad, för och emot, och gled även över på andra vacciner. Trots konsekvenserna ångrar jag inte att jag tog upp ämnet. Tvärtom. När reaktionerna blir så kraftiga visar det hur viktigt det är att vi vågar prata om svåra frågor. Intresset var uppenbart enormt.

Inför varje podcast gör jag några korta reels som en försmak av avsnittet och publicerar en om dagen. Även där var engagemanget stort – många kommentarer och åsikter. När själva podcastavsnittet sedan släpptes, med tydliga länkar så att ingen skulle missa det, blev jag därför förvånad över hur få som faktiskt lyssnade.

Jag hade förväntat mig att alla som så engagerat sig i inläggen och reelsen också skulle vilja ta del av hela samtalet. Det fick mig att fundera. Hur många tar ställning baserat på en kort text eller en minutlång video, där man bara får en bråkdel av helheten? Har man verkligen satt sig in i vad det innebär – oavsett om man är för eller emot – eller bygger åsikten på något man hört från någon annan? Finns det egen erfarenhet bakom, eller reagerar man mest på känslan i stunden?

Det känns ibland som att vi är snabba att döma utan att känna till hela bakgrunden. Vi lever i en stressad tid, där vi förväntas ta ställning i allt möjligt. Samtidigt finns det tid att kommentera – men inte alltid att lyssna på hela diskussionen.

Många väljer dessutom att skriva anonymt. Man vill delta i samtalet, men inte stå för sina ord fullt ut. Vi vill bli hörda och sedda – men gärna utan att själva behöva lyssna. När någon tycker annorlunda kan det upplevas som ett hot, och då är det lätt att anmäla istället för att diskutera.

Jag tycker inte om när utrymmet för att uttrycka sig – vare sig i ett inlägg eller i en kommentar – begränsas för att åsikterna går isär. Om man är helt säker på att man har rätt och inte vill möta andra perspektiv, varför inte bara scrolla vidare förbi det man inte gillar?

Jag kommer att fortsätta skriva blogg, göra podcast och ta upp ämnen som berör. Jag hoppas att även du som inte alltid håller med mig kan se det i ett större sammanhang – och kanske också ta del av alla de andra samtal och intervjuer jag gjort genom åren.

Vi kan aldrig vara överens om allt. Och som jag brukar säga: slutar du titta på TV bara för att det finns ett program du inte tycker om?

Tack till er som fortsätter att följa, lyssna och engagera er.

Min podcast heter Horse and Health och finns på de flesta plattformar.

Det har pratats mycket på sista tiden om att hästar känner när vi är nervösa. Att de påverkas av vårt humör, våra tankar och våra känslor. Men egentligen är det inget nytt – de flesta som levt med hästar vet det redan.

Hästen är expert på att läsa oss. Den känner minsta förändring i andning, muskeltonus och fokus. Det vi försöker dölja i huvudet syns ofta i kroppen.

Samtidigt lever vi i ett samhälle som bygger mycket på försiktighet och prestation. Vi ska skydda oss, säkra upp, gardera oss. Hjälm, väst, hjälptyglar. Vi ska hinna med allt, vara duktiga, leverera resultat. Stressen ökar – och med den rädslan.

Men kanske är det inte fler skydd vi behöver först.
Kanske behöver vi mer förståelse.

När vi lär oss att läsa hästen från marken, förstå signalerna, bygga relationen innan vi sitter upp – då minskar behovet av rädsla. Trygghet kommer av kompetens. Men det tar tid. Och tid är just det många upplever att de saknar idag.

På läktaren står föräldrar som investerar både pengar och förhoppningar. Framgång ska visas upp. Utvecklingen ska gå framåt. Det skapar press – även om den är välmenande.

Jag tror att många rädslor kring hästar egentligen bottnar i just detta: bristen på tid.

Och låt oss vara ärliga.
Det finns ingen som aldrig har känt rädsla i närheten av en stor häst. Säger man det, så är man inte helt sann.

Rädsla är en reflex. Den kan vi inte styra.
Men vi kan påverka vad som händer sekunden efter.

När hästen hoppar till, hoppar ditt nervsystem också. Det är naturligt. Det smittar åt båda håll. Men om du vet hur du ska reglera din andning, mjukna i kroppen och styra dina tankar tillbaka till lugn – då skapar du säkerhet. Inte genom att ignorera rädslan, utan genom att hantera den.

Det kan lätt bli tabu att prata om.
Man vill inte vara “den rädda”. Tänk om man inte får rida? Tänk om man inte anses tillräckligt kompetent?

Men rädslan kan dyka upp när som helst.
Efter många år med hästar.
Efter ett fall.
Efter en stressig period på jobbet.
Eller bara för att livet i övrigt är överväldigande.

Ibland är vi inte rädda för hästen.
Vi är rädda för att ramla av.
För att tappa kontrollen.
För att något oväntat ska hända ute i skogen.

Rädslan berättar något. Den är inte din fiende.

Så den viktiga frågan är inte om du blir rädd.
Den viktiga frågan är:

Vad triggar din rädsla – och vad gör du i stunden efter? 💛🐴

Har du rätt häst?

Det här är ett ämne jag återkommer till då och då. Inte för att tjata, utan för att det verkligen är en viktig fråga. Som coach hör jag det ofta:
”Ja, det var ju inte den hästen jag hade tänkt köpa.”

Tänk efter själv – kände du samma sak när du var överlycklig över ditt hästköp? Ofta styr känslorna våra beslut. Vi ser en häst som kanske far illa, eller en häst vars ägare inte riktigt klarar av den, eller kanske är hästen billig för att den har ovanor eller hälsoproblem som tidigare ägare inte lyckats hantera.

En fras jag hör ofta är:
”Jag skulle väl egentligen inte ha köpt en unghäst!”
Den där lilla, söta fölungen har vuxit till en 3–4-åring och plötsligt inser man hur stor den är. Då börjar tankarna om att skicka iväg den “till någon som kan och vågar.”

En annan vanlig kommentar är:
”Jag ska försöka hitta en medryttare som är tuffare än jag, så hästen kan få röra sig bättre.”

Det här händer även personer som haft hästar hela livet. Plötsligt står de inför situationer de inte riktigt mäktar med. Självförtroendet börjar svikta när hästen inte reagerar som de är vana vid. Men alla hästar är individer och behöver behandlas olika.

Många har lärt sig att man alltid ska lämna iväg hästen till någon som “kan.” Det kan förstås vara rätt för en uppfödare, men om du bara har en häst som du ska rida själv är det oftast bättre att söka hjälp för att själv klara uppgiften. Annars riskerar du att hästen återvänder till dig med samma problem som innan – för den känner igen sin vana omgivning och sin matte eller husse som tvivlar på sin egen förmåga.

En häst vet inte vad som är “rätt” eller “fel” ridning, men den känner när du är nervös. Bara tanken på att du inte är tillräckligt duktig kan göra dig spänd. Därför försöker jag ofta få ryttare att inse att man inte behöver sitta med armbågarna in, hälarna ner, för att vinna hästens förtroende.

Sedan kommer alla kommentarer från omgivningen:
”Men tänk, en sådan fin talang står bara som hagprydnad – när ska du börja rida?”
Plötsligt känner man press, börjar tvivla på sin tid, ålder eller mod.

Jag har hjälpt många ryttare att hitta tillbaka till självförtroendet och gemenskapen med sin häst. Det handlar inte bara om att “ha rätt häst,” utan om att verkligen förstå och arbeta med den du har. Lyssna in, ha roligt, ge det tid, och kom ihåg att du har köpt hästen för dig själv – inte för att någon annan ska “tämja” den åt dig.

De svåraste hästarna lär oss oftast mest. Vill du ha hjälp på vägen? Jag erbjuder just nu ett gratis samtal som kan hjälpa dig att känna efter om du verkligen har rätt häst.

Gratis arbete – praktik – slavarbete?

Förra veckan skrev jag ett inlägg i min blogg där jag funderade över om det fortfarande är möjligt att som företagare ta emot praktikanter. Det väckte många reaktioner, precis som jag hade hoppats. Det är alltid intressant att ta del av olika perspektiv, och man behöver inte vara överens för att kunna ha en givande diskussion.

Jag förstår att vissa har känt sig utnyttjade. Det finns rötägg överallt – både bland företagare och bland anställda eller praktikanter. Ämnet verkar vara en öm punkt, och trots att jag flera gånger blev kallad slavdrivare vill jag ändå reflektera vidare kring detta.

Jag kan förstå att medierna ofta lyfter berättelser om unga tjejer som utnyttjas till tungt arbete medan chefen sitter bredvid och tittar på, och där allt dessutom måste vara ”vitt” så att skattemyndigheterna blir nöjda. Samtidigt har jag själv haft unga män i praktik – helt fantastiska sådana – men av någon anledning talas det nästan alltid bara om de ”stackars flickorna”.

Jag tänker inte försöka övertyga dem som redan har bestämt sig. Det vill jag inte heller. Däremot funderar jag över en annan sak: när blev det självklart att kräva pengar som det första man gör, innan man ens har bidragit med något? Har vi aldrig gjort något gratis? Har vi aldrig känt den där varma, genuina känslan av att få ge?

Min egen barndom och ungdom handlade mycket om att hjälpa till. Fick man något tillbaka var man djupt tacksam. Jag tillbringade all min fritid på ett djurinternat där jag hjälpte till hela dagarna – vi matade hundarna, lagade deras mat, promenerade med dem och mockade boxar. Aldrig föll det mig in att fråga efter pengar. Hade någon sagt att jag borde få lön hade jag tyckt att det lät helt befängt.

På sommarloven hjälpte jag bönder med stallarbete. Det fanns inget roligare än att se deras förvåning när de kom ut och stallet redan var rent. Och så fick man klappa djuren medan man jobbade. Inga pengar där heller – men en lyckokänsla som fortfarande sitter kvar.

Min filosofi har alltid varit: ge innan du tar. Jag lever fortfarande efter den principen. Gör man det lilla extra för andra blir man ihågkommen, och goda relationer och kontakter skapas helt naturligt.

I dag driver jag en podcast där jag intervjuar människor över hela världen som har gjort något bra för hästarna. Jag tjänar inte en krona på det. Jag har skapat en minikurs för ryttare med ridrädsla som är helt gratis. Jag skriver blogg här nästan varje måndag, helt utan ersättning, för att inspirera och underhålla. Jag gör det för att jag vill – och för att det gör mig glad att kunna hjälpa någon vidare på sin väg.

Känner jag mig utnyttjad? Nej. För jag väljer själv.

Till er som tycker att jag är en hemsk människa för att jag har haft praktikanter: har ni funderat på att praktikanterna kanske också fick något värdefullt tillbaka? Att få känna sig behövd, sedd och nyttig. Att få vara nära djur som de kanske annars aldrig skulle ha råd eller möjlighet att ha. Att möta likasinnade, få gemenskap, kanske till och med komma bort från destruktiva miljöer. Dessa värden syns inte om allt reduceras till pengar.

Alternativet är ibland att sitta hemma, vara arbetslös och skylla på samhället för att ingen vill anställa en – samtidigt som man kräver betalt innan man ens visat vem man är. Jag har aldrig tvingat någon att vara praktikant hos mig. Alla har valt det själva.

Mina barn har vuxit upp med att hjälpa till och att finnas där för andra när det behövs, utan att genast sträcka fram handen. De klarar sig bra i livet, och jag hoppas att även kommande generationer kan se värdet i att ibland ge utan att ta betalt.

Det är inte slavarbete. Det är ett val. Och valet säger något om vilken människa man vill vara.

---

Praktikanter – finns det fortfarande?

När jag arbetade med hästhandel fanns det ett mycket väl fungerande system för praktikanter. Man kunde ta emot elever från lantbruksskolor, men också privata personer som av olika anledningar hade svårt att få jobb. Kommunen stod ofta för en ersättning, och praktikanten arbetade utan lön hos mig.

När jag skriver ”gratis” sätter jag det medvetet inom citationstecken – för det var verkligen inte gratis att ha praktikanter. De fick mat tre gånger om dagen, tillgång till eget rum och ibland hade de även sin egen häst med sig. Det var ett stort ansvar.

Jag är väl medveten om att det under åren har varit mycket diskussioner kring ”gratis arbetskraft”, framför allt kopplat till hästtjejer som påstås ha arbetat hårt utan ersättning. Det är ett känsligt ämne, och anledningen till att jag tar upp det nu är att jag har varit borta från branschen i många år.

I min värld har det alltid varit ett win-win-samarbete när man hittat rätt praktikant. Praktikanten fick mat och husrum, men framför allt en realistisk bild av hur det faktiskt är att arbeta med hästar. Jag har aldrig krävt mer av en praktikant än vad jag själv hade klarat i samma ålder. Arbetsdagen började klockan åtta, det fanns gott om pauser och de behövde aldrig tänka på mat – den serverades tre gånger om dagen, i rejäla portioner.

De som ville fick rida, och praktikanterna var en naturlig del av familjen. De var med och firade midsommar och andra högtider, och än i dag har jag god kontakt med många av dem. Jag tog även emot praktikanter från lantbruksskolor och hästgymnasier, vilket både var roligt och lärorikt.

Under mina sista verksamma år började kommunerna successivt dra in praktikantverksamheten. Det blev allt svårare att hitta någon som ville arbeta på landet, och samtidigt blossade debatten om ”utnyttjade hästtjejer” upp på allvar. Plötsligt kände man sig utpekad som slavdrivare som inte ville betala – trots att man i praktiken erbjöd utbildning, gemenskap och en trygg miljö.

Sanningen är att man inte blir rik på hästverksamhet. I bästa fall får man det att gå runt. För mig fanns det helt enkelt inte pengar att anställa personal. Att ha anställda är oerhört kostsamt när skatter och avgifter räknas in.

Till slut försökte jag ändå anställa en person via Arbetsförmedlingen, eftersom det då fanns viss ekonomisk hjälp. Hon arbetade i fem dagar. Hon släpade benen efter sig och vägrade till exempel att torka nosen på en nyanländ häst som hade lite snor – ”tänk om det är kvarka!”. Hon ville inte vistas bland sådana hästar, av rädsla för att smitta sin egen.

Detta trots att jag innan anställningen varit helt tydlig med att hästar ibland kom från utlandet och att man behövde byta kläder mellan stall om man ville vara extra försiktig. Det ville hon inte acceptera. Hon åkte hem och kom aldrig tillbaka. Jag fick ändå betala full lön för en hel månad, trots att det var hon som sa upp sig. Som grädde på moset spred hon falska rykten i bygden om att jag hade kvarka i stallet.

Det var inte direkt uppmuntrande att försöka anställa igen.

Många av dem som idag kräver att unga tjejer ska ha full lön vet helt enkelt inte vad de pratar om. De har aldrig själva drivit en verksamhet som precis går runt. Jag har svårt att förstå hur man kan kräva full lön av någon som inte kan något – ska man då också få betalt för att gå i skolan?

All utbildning kostar, oavsett vad man vill bli. Många studerar i många år och står kvar med stora lån. Här erbjöds i stället gratis utbildning i praktiken, i utbyte mot hjälp i stallet. Är det verkligen så fel?

Jag har mängder av historier – både bra och dåliga – om mina praktikanter. Men i grunden tycker jag fortfarande att idén är god: att hjälpa varandra, att lära av varandra och att växa tillsammans.

Vad tycker du?

Ridskolorna får färre elever

Jag såg nyligen en artikel om att ridskolorna får allt färre elever. Det gjorde mig både ledsen och bekymrad. Jag tycker synd om dagens ungdomar som inte får uppleva den spänning, gemenskap och empati som man lär sig genom umgänget med hästar.

Jag har tidigare skrivit om många av mina upplevelser med olika hästar, och jag är långt ifrån klar. Det finns så många fina minnen – inte bara stunderna tillsammans med djuren, utan också allt runt omkring. Planeringen med andra barn, jakten på hästar som behövde skötare. Vi cyklade, åkte moppe eller gick långa sträckor till olika gårdar, knackade på dörrar och frågade om hästarna i hagen behövde lite omvårdnad. Vi lärde oss ödmjukhet och tacksamhet – bara att få vara med hästarna var stort, och ännu större om man fick rida en tur.

Jag klandrar kanske till viss del vår egen generation. Det är ju vi som har uppfostrat våra barn, som i sin tur får barnbarn som inte växer upp i samma anda.

När jag var barn fick man klara det mesta själv. Det fanns inga föräldrar som curlade oss eller skjutsade oss överallt. Ville vi något, fick vi ta oss dit på egen hand. Det lärde oss att ta initiativ och ansvar. Vi hade inga mobiltelefoner och tv-utbudet var begränsat. Telefonen kunde man ibland använda till bus – särskilt när det var mörkt och ingen var hemma. Man kunde ringa ett nummer, kanske till en klasskompis man inte gillade, och säga något helt tokigt: ”Detta är polisen!” – eller bara fnissa hysteriskt i luren. Men man fick passa sig, för det var dyrt. Ett samtal kostade 25 öre i startavgift och sedan tickade det på. Ringde man för mycket syntes det på telefonräkningen, och då var det inte roligt att vara barn.

På ridskolan och på djurhemmet var det lätt att få vänner. Inte som i skolan, där många bara retades. Man märkte på vissa att de inte hade något liv efter skolan. Själv var jag så tacksam över att ha alla mina djur – där hörde jag hemma.

Ridskolorna var fullbokade på den tiden, och att vara skötare var något man strävade efter. Det var prestige i det. Därför hade ridskolorna heller inga problem att få elever.

Jag tror att just det – att få klara sig själv och bli duktig på något som föräldrarna inte riktigt förstod – var oerhört utvecklande. När jag själv fick barn märkte jag hur försiktig jag blev. Det skulle vara både det ena och det andra innan de fick sköta eller rida hästar. Kanske tog jag ifrån dem lite av initiativet. Ingen av mina barn rider idag, trots att de hade egna ponnier. Jag tänker ofta att jag kanske var för pjoskig och övervakade för mycket.

Barn är precis som hästar – de läser av oss. Är mamman nervös när barnet ska rida, ja då blir barnet också rädd.

Mina föräldrar tänkte nog inte så mycket på riskerna. De var inte insatta i hästar alls. I efterhand kan jag tänka på hur illa det faktiskt kunde ha gått, men som barn reflekterar man inte över sådant. Det är nog just den insikten som sedan gör att man försöker skydda sina egna barn lite för mycket.

Jag hoppas verkligen att det vänder. Att barn återigen får möjlighet att växa upp med djur – och särskilt hästar. Det krävs ödmjukhet, respekt och förståelse när man hanterar ett så stort djur. Låt barnen göra sina egna erfarenheter. Låt dem bli smutsiga, leka i lera och växa till starka individer. Jag tror att man får en helt annan syn på livet om man inte blir curlad.

Jag vet hur svårt det är som förälder – jag har varit där själv. Men om barnen inte får träna på livet tidigt, riskerar det att bli svårt på andra sätt senare.

Jag hoppas innerligt att ridskolorna överlever.
Vi behöver dem.