Sitka – Ponnyn jag aldrig glömmer
Ännu en underbar ponny vill jag berätta om – och denna gång kan jag nämna henne vid namn. Sitka stannade nämligen hos oss ända tills hon fyllde 20 år. Då blev hon sjuk, och vi var tvungna att låta henne somna in.
Jag fick hem fyra ponnyer från Danmark – den ena sötare och trevligare än den andra. De såldes ganska snabbt, men sist kvar var Sitka, som i hemlighet var min favorit. Hon hade verkligen allt, tyckte jag. En maxad C-ponny, åtta år gammal, i sin bästa ålder. Vem som helst kunde rida henne, hon var trygg i all hantering, hoppade fint och var fantastisk att rida ut på. En ridskola ringde och ville köpa henne.
Eftersom de bodde långt bort ville de köpa henne osedd, då ingen kunde åka ut och titta på henne. De var dock lite försiktiga och ville veta vem jag var – om jag var pålitlig. De kontaktade mitt försäkringsombud, som i sin tur hörde av sig till min hovslagare. Han kunde bara bekräfta att jag var pålitlig till 100 % och att jag brukade ha fina hästar och ponnyer till salu.
Affären gick i lås, och jag fick 25 000 kr för Sitka. Hon åkte iväg med transportören, och jag måste erkänna att jag hade en tår i ögat när hon rullade iväg – jag var så förtjust i henne. Som alltid ringde jag efteråt för att höra hur resan gått och om de var nöjda med ponnyn. Damen jag pratade med sa att Sitka var ”väl okej”, men att hon var lite tunn. Jag blev både förvånad och lite stött – Sitka var i gott hull, och det var snarare sättet hon sa det på som gav mig en obehaglig känsla.
Några månader gick. I början av december ringde ridskolan igen. Jag blev glad och trodde de ville säga hur nöjda de var med Sitka. Men samtalet bar på tråkiga nyheter. Sitka hade blivit halt och hade undersökts på klinik. Där konstaterade veterinären att hon hade patellaluxation – en medfödd defekt, som enligt veterinären borde ha lett till att hon slaktats som föl. Hon ansågs nu vara i så dåligt skick att hon var ”slaktfärdig”.
Jag blev chockad. Sitka hade aldrig visat några tecken på hälta under tiden hos mig. Hon hade gått igenom veterinärbesiktning, blivit riden, hoppad och fungerat utan problem. Ridskolan menade att hon kanske hade vilat länge innan jag fick henne, och att problemen kommit nu när hon börjat arbeta. Det kändes orimligt, och jag kunde inte få ihop det.
Jag frågade hur hon mådde nu. ”Hon står bara där”, sa de, och föreslog att det mest barmhärtiga vore att avliva henne direkt. Jag ville inget hellre än att få hem henne och se själv hur hon mådde – men jag hade inte råd att betala tillbaka pengarna. Jag föreslog att de kunde få en annan ponny istället, men de hade tappat förtroendet – och trodde att alla danska ponnyer var ”kassa”.
Jag började undersöka vad patellaluxation egentligen var. Min vanliga veterinär visste knappt något. En veterinärvän kunde förklara lite mer, men till slut ringde jag min klinik och fick prata med Dan, en veterinär med erfarenhet. Han frågade vilken ras Sitka var, hur stor, hur gammal, och om hon var riden. När jag beskrev henne sa han rakt ut att det inte kunde stämma – en ponny med patellaluxation skulle inte gå att rida på överhuvudtaget. Det var mest shetlandsponnyer som drabbades, och de avlivades ofta som föl. Han uppmanade mig att ta hem henne så han kunde undersöka henne själv.
Det tog tid att få ihop pengarna, men till slut lyckades jag skrapa fram 15 000 kr. Vi kom överens om att jag skulle betala resten senare. När transporten kom gick Sitka lugnt ner för rampen, och det var en sådan lättnad att se henne igen. Men när jag gick förbi hennes box högg hon efter mig – med ett hat i ögonen jag aldrig glömmer. Det var tydligt att hon inte blivit väl behandlad.
Några dagar senare åkte vi till kliniken. Tre veterinärer undersökte henne, röntgade och böjde benen. Ingen som helst tillstymmelse till patellaluxation – däremot hade hon kraftig kotledsinflammation på tre ben. Inte konstigt att hon haft ont. Hon hade troligtvis blivit flitigt använd, kanske överanvänd, eftersom hon var så snäll.
Hon fick behandling i tre omgångar och blev helt återställd. Min yngsta son, Aron, följde med på promenader när vi skrittade henne. Snart slutade hon att hota oss och började istället gnägga glatt när vi kom.
När våren kom och vinterpälsen föll av upptäckte jag att hon var brännmärkt. Jag visste att hon kom från Danmark, så jag började forska i hennes bakgrund. Det visade sig att hon var efter en palominohingst – vilket jag nästan hade anat, trots att hon var fux. Sitka blev snabbt en familjefavorit. Aron älskade henne lika mycket som jag. Hon stannade hos oss tills hon var 20 år gammal, då vi tyvärr var tvungna att ta bort henne på grund av sjukdom.
Ett år fick hon till och med ett föl – en liten palominohingst som idag är en duktig dressyrponny.
Ridskolan fick aldrig sina sista 10 000 kr. Som Dan, veterinären, sa: de borde inte ha fått tillbaka några pengar alls, med tanke på hur de behandlat Sitka och vad de utsatte henne för.
Varje morgon gnäggade hon när jag kom ut i stallet. Jag saknar henne fortfarande. Och tänk – om jag hade gett med mig och låtit dem avliva henne. Det finns många ”duktiga” veterinärer där ute – men man ska inte lita blint på alla. Sitka lärde mig det.
