Författare: Anne Axell

Kan en häst ändra personlighet när den byter ställe?

På det senaste har jag sett och hört mycket diskussioner om hur lång tid det kan ta en häst att känna sig hemma på ett nytt ställe och hur lång tid det ska ta innan man kan nyttja hästen etc.

Vi är alla överens om att alla hästar är inte like och även om en häst är snäll på ett nytt ställe, är det inte like med den känner sig hemma. Jag har diskuterat med många och enligt mig, ska man nog räkna ungefär ett år innan man kan vara säker på att hästen känner sig trygg med sin nya ägare och sitt nya ställe. Jag vet att hästar flyttar mycket mera än som så och att många kanske inte häller med mig.

Jag har dock en liten rolig historia omkring att tro att man har koll och känner sin häst:)

För många år sedan blev jag ägare till en nordsvensk hingst som jag hade från föl och gjorde allt med. När han blev 2 vill jag ju visa honom för att se om han var värd att behålla som hingst, för det var ju min önskan. Jag hade tränat med honom från han var liten och jag hade gått och sprungit med honom kilometervis för att lära honom att gå rätt. Jag lärde honom att ställa upp, stå still, flytta ett ben åt gången och jag visste hur jag skulle göra. Jag hade visat många hästar på premieringen och fått priser för det, så det var viktigt för mig att min egen visade sig från sin bästa sida. Jag var helt övertygat om att jag kunde inte har tränat mera och var säker på att visningen skulle bli bra.

När vi kom till visningsplatsen och lastade av honom, var det som en djävul flög i honom. Han blev helt galen! Skrek och slog med frambenen, stegrade sig och kastade sig från sida till sida. Det var knappt vi kunde hålla honom. Jag tänkte, jag går lite med honom så han lugnar ner sig och får se sig omkring. Han lugnade sig inte…. Till slut fick vi binda honom mellan två träd och där stod han och skrek och gormade och var helt vild. Där var ett bra tag tills han skulle visas och jag tänkte att han måste ju lugna sig och bli lite trött. Han var inte en gnutta tröttare eller mindre vild när jag skulle visa honom. Han gick på bakbenen det mesta av tiden och jag hade verkligen att göra och försöka få honom till att göra bara lite av det jag hade lärt honom. Det värsta var när domaren skulle uttala sig om Kosack. Han fick väldigt bra betyg på exteriören men… så sa han, att han skulle kunna tänka sig att ägaren kanske hade tränat lite bättre med honom hemifrån!! Jag var gråtfärdig och helt slut.

Efteråt tog jag honom med på mitt jobb. Jag jobbade på High Chaparall på den tiden, så han fick lära sig att vara bland hästar folk, ånglok och mycket annat, så han var from som ett lamm när vi åkte därifrån.

Året därpå visade jag honom till premieringen. Han lydde mitt minsta vink och han blev godkänd.

Mycket spelar in i en hästs beteende och vi kan aldrig veta när de visar sin andra sida av den vi är vana vid.

Jag har flera historier om hästar som blir annorlunda när de kommer till nytt ställe och fått klagomål från folk som tyckte att det var inte den hästen de köpte. Ge det mycket tid och lär att känna hästen innan du börjar att mixtra med den:)

Bilden är från tidningen när Kosack blev godkänd. Det var inte vanligt att en kvinna ägde en hingst på den tiden:)

Csarli fick nya vänner!

I hela mitt liv har jag haft många hästar och även på en gång. Jag har avlat och sålt hästar så där har alltid varit en flock. På det senaste har jag såld en massa och sett till att de har fått bra hem och har nu haft bara 2 i snart ett år. Det känndes tomt och jag har pratat med lite människor om att jag kanske skulle skaffa någon till. I tisdags var där en dam som kontaktade mig, att hon hade hört från min hovslagare att jag kanske hade plats för en till, de stod och skulle skicka en till slakt och de tyckte synd om honom. De skickade en bild och jag var såld. Allt gick så snabbt, för transporten till slakt skulle komma samma dag och de erbjöd att de kunde köra hästen till mig i stället. Jag var informerat om att han hade en ligamentskada så han kan inte användas som ridhäst och jag var helt införstådd med detta. Han hade ringskor och var lång i tårna, för att han ju egentligen skulle gå till slakt. När han kom var det lite rörigt. Mina två som har gått ensamma tillsammans var inte precis beredda att släppa in en ny, men Csarli var lugn och gick undan. Som tur är så har jag en väldigt stor lösdrift så de ställde sig i var sin ände och han kunde få lite lugn och ro att komma sig över resan.

Det är då det är roligt att studera hästarna och deras kommunikation.

I min lilla flock är det Maersk som bestämmer och Mercedes är “under” honom. I denna situation var det Mercedes som skulle fram och visa Csarli att han inte skulle komma nära. Hon gjorde utfall mot honom och pep till några gånger. Maersk var närmast neutral, han tittade på Csarli på avstånd. Nu var det Mercedes som skyddade Maersk mot denna bruna inkräktare och hon var på tårna. Efter ett tag när hon insåg att han inte var farlig blev utfallen mindre. När de sedan började blir nyfikna på varandra, så gick hon emellan så Csarli fick inte nosa på Maersk.

Fredags hade jag hovslagaren här så vi kunde plocka av skorna på Csarli och verka, då ville de andra gå med ut. De hade redan blivit vänner även om kontakten fortfarande var avmätt.

I går gick de som en enhet ut på betet (jag kollar dem i smyg:) och de såg ut som de hade varit tillsammans alltid!

Man lär sig väldigt mycket vid att studera hästarna och låte dem gå igenom sina rutiner och ritualer i lugn och ro.

Mina hästar står inne det mesta av dagen (de har en lösdrift på 30×70 meter) och sedan går de ut och betar på natten där bromsar och flugor sover.

Nu ska det studeras hur Csarli går på sina ben och vi ska försöka verka och fixa så han förhoppningsvis kommer att gå lite bättre.

Man blir aldrig fullärd på hästar och det är lika intressant att studera dem nu som för 50 år sedan:)

På bilden ser du och Csarli och Mercedes som nu är väldigt goda vänner efter 4 dagar.

Studerar du också din häst/flocken?

Vi är alla människor.

Att hitta en ursäkt för att det inte blev som man ville är naturligt. Jag har haft många hästar i mitt liv och här lärt mig ett och annat, jag har också varit igenom en del och jag är också människa.

Nu har jag, av olika omständigheter bara två hästar kvar. När hästarna är vana att vara i flock, då tyr dem sig till varandra. Jag har bara lösdrift, så det vill säga, att om jag rider ut på den ene, då blir den andra sur och springer fram och tillbaka, vilket ju påverkar den jag rider, så den också blir på tårna.

Ja, det är en ursäkt för inte att rida. Kan du inte ta den ena som handhäst, tänker du nog här (vilket jag själv skulle ha sagt) Jag är nästan jämt själv här, ingen till att hjälpa om det händer något, och den som jag inte rider är 18 år och har en mycket egen vilja. Jag ser mig själv, hänga i ett snöra mellan de två hästar.

Det ska också sägas att stoet jag har är inte riden sedan hon var 4, har varit avelssto. Hon är jättesnäll och mycket hanterad men det tar ju väldigt lång tid att lära henne något (ännu en ursäkt, då jag har mycket att göra)

Så har jag en kompis som älskar hästar men inte är en jättevan ryttare, som önskade att rida stoet och det skulle bli en lösning på problemet. Då skulle jag även få en kompis att rida med. Jag visste att detta innebar en massa jobb, då vi fick börja om från början med stoet, men varför inte.

Problemet är ju att jag måste lära kompisen allt också, så som att tränsa, hur man gör när man stiger upp, hur man gör när man rider på en häst som inte är van. Så vi har börjat lite med träns (har bettlöst då hon har haft problem med tänderna) vilket hon då även skulle vänjas vid och nu har vi skrittat lite, barbacka. Jag rider först och stoet går efter. Hon är dock den typen som stannar när där är saker hon inte förstår, så vi tar det sakta:)

Vi har nu ridit ett par gånger och börjar fundera på att lägga sadel på henne och har provat ut en som kan passa (jag har en mängd liggandes efter alla hästar jag har haft) och det tog hon också bra.

Min kompis har kommit tidigt på morgonen för här är väldigt varmt, och nu kommer ännu ett problem. Sist vi skulle rida var där invasion av hästbromsar och min häst blev helt tokig. Jag förstår honom för det kan inte vara roligt att bli biten av såna, och där var många! Stoet bara ställde sig och vägrade att gå. Nu ska vi prova på kvällen i stället och se om där är mindre med bromsar då.
I såna här situationer är det lätt att ge upp. Det blir för besvärligt att rida, och våran hjärna berättar för oss att det inte är lönt. Men vad säger hjärtat?

Jag har ridit hela mitt liv och tänker inte sluta nu. Man får tala om för universet att den har valt fel person att irritera och att jag aldrig kommer att ge upp:)
Vad hindrar dig?

Detta såg jag i en artikel i Ridsport:

Ängshöet undersökt närmare

Vallfoder till häst innehåller i allmänhet få sorter och i de vanligaste fröblandningarna för häst finns mellan två och fem sorters gräs eller baljväxter. I Värmland har man undersökt växter och näringsvärde i ängshö, skördat på sexton olika ängar. Provrutor i studiens ängar hade upp till 33 arter av kärlväxter. 

Analyser visar att dessa växter hade högt innehåll av organiska mineraler, vilket kan underlätta upptaget. Detta tyder på att hästar skulle må bra av ett hö med många olika arter i. Ängshö kan även vara ett bra komplement för att få större variation i fodret.

Källa: Hästhö från slåtterängar, en underskattad resurs. Länsstyrelsen Värmland 2022.

Jag läser det och skakar på huvudet, logik för burhöns, tänker jag, men är det det?

De senare åren har folk fått inrutat i öronen att lantbruket ska vara såhär. Man måste producera, spruta, plöja, så och spruta igen . Sedan vänder man gräset ett par gånger när det är slagit och så pressas det in i storbalar. Det blir kvantitet, inte kvalitet. Sedan måste man analysera höet så man vet vad som är i det, för hästen får inte ha för mycket av det och för lite av det. Det har blivit så normalt så man glömmer att titta på hästen. Sedan kan man ju alltid kompensera med lite syntetiska mineraler som hästen inte kan uppta i kroppen.

När vi själva gjorde vårt hö, vägrade vi att köpa konstgödsel och spruta. Vi plöjde inte upp och sådde, utan tog det gräs som växte naturligt. Våra hästar hade fri tillgång till höet och vi hade aldrig kolik eller fång på dem. Har hästarna fri tillgång ratar de själva det som inte går att äta. Ja, det blir lite spill men tänk på hur många pengar man spar på att inte köpa konstgödsel och såsäd.

Ska man göra ordentligt hö, ska det vara ängshö och det ska hässjas och om det ska pressas så ska det vara löspress, då får man fantastisk “medicin” till hästarna. Jag kommer ihåg det hö som hästarna fick förr, luktade sommar när man hämtade det på skullen. Att hässja och göra det arbetet är jobbigt. Det är varmt och där är flugor och bromsar , men belöningen kom när man fick åka hem i ett lass hö och sedan få saft och kaka. I dag får man en höbal som man inte kan flytta utan maskiner och  är där fel på en bal, så är det många kilo hö att slänga.

När man inte själv gör höet måste man förlita  sig på andra. Jag har köpt hö här i Ungern och har sett många olika sorters hö, men här pratar man just om att hästar behöver ängshö. Därför är där många som har det och hästarna älskar det. Jag är så glad att det går att köpa obesprutat hö.

Där finns så mycket mera att säga om hö och jag tänker tillbaka på bönderna som lärde mig hur man skulle göra ett riktigt hö. Jag fick lära mig att slå, räfsa , hässja köra in och hur man förvarade det också. Jag tror det har sparat mig för några veterinärbesök genom tiderna även om jag aldrig någonsin har fått mitt hö analyserad.

Här är bildbevis på att jag har lärt det från grunden, där jag kör Hamn framför en slåttermaskin. Inte så lätt kan jag säga, det var enklare att räfsa 🙂 

Underbara upplevelser med Hamn.

Det var ingen sak för mig att gå några kilometer när jag var i sommarstugan på lovet i Blekinge. Cykel fick jag först när vi hade haft sommarstugan i några år, så jag fick gå. Det gjorde inget, jag hade dagen för mig och hade aldrig tråkigt. Skogen var min vän och var aldrig rädd inte ens när det var mörkt.Det var nästan aldrig att där kom någon på vägen och man kunde höra bilarna på långt avstånd så man kunde flytta sig åt sidan. En dag när jag gick i mina egna tankar, så fick jag den där känslan att någon tittade på mig. Ni känner nog igen det där, att man går och tror där är någon bakom, man vänder sig och där är ingen.
Det var inte så ofta jag fick den känslan för som sagt jag kände mig ganska trygg. Men just den dagen vände jag mig om ett par gånger för jag tyckte där var något, men jag såg inget. Tredje gången jag vände mig och tittade gick där en hund precis bakom mig och jag fick världen chock. Jag skrek till, inte för jag var rädd för hunden men just detta att där faktiskt var någon där. Hunden fick också en chock när jag skrek och rusade väck från mig och tittade tillbaka på mig, förebrående och förnärmad. Jag försökte kalla på den, men den hade fått nog av mig och lufsade in i skogen igen. Troligen en som var ute på jakt med husse.
Jag gick ju oftast till Bertil i Slätten efter jag hade sett hans hästar och visste att jag var välkommen. Bertil tog mig med överallt när han skulle iväg med hästen. Jag lärde mig allt om att köra i skogen, att skörda höet och köra ut med gödsel. Han körde också ibland till granngårdarna om han hade ärende där. Han körde oftare hästen än han körde sin bil.
Jag fick också lov att rida Hamn när jag hade varit ett tag hos Bertil och han hade sett att jag kunde rida. Hamn var underbar att rida och jag njöt varje minut.
En dag frågade mina föräldrar om inte Bertil ville komma på kaffe och det sa han inte nej till och kom naturligtvis körandes med Hamn, för då kunde man ju tillåta sig att ta en liten hutt om det bjöds. Han spände ifrån Hamn när han kom och då var avtalen att jag skulle passa Hamn medan Bertil drack kaffe.
Nu blev det så, att vår herre tog ingen hänsyn till att Bertil skulle dricka kaffe så det började att regna medan jag stod där och vaktade Hamn. Vad gör man då?
Jag har aldrig haft långt ifrån tanke till handling, så jag ledde in Hamn i källaren och bann honom till ett dörrhandtag. Jag tyckte väl inte häller om att de vuxna skulle fika utan mig så jag gick upp till dom i huset.
Bertil sprang upp av stolen när han fick syn på mig och undrade vart jag hade gjort av Hamn. Jag berättade att han stod torrt och fint i källaren, så det var ingen fara:) Bertil kunde ju inte låta bli att skratta när han såg att Hamn stod lugnt och fint och väntade på oss, men han tyckte inte att vi skulle utmana ödet så han tog ut Hamn igen.
Då hade det också slutat regna så vi inte blev blöta när vi körde hem till Bertil igen.
Här spänner vi för Hamn igen efter fikat och för Hamn ett mindre uppehåll i källaren. Ca 1970.

Hamn.

Min längtan efter hästar var enorm när jag var barn och jag utforskade alla krokar där det kunde finnas en häst, när jag var i sommarstugan i Blekinge. Vår stuga låg 3 km från den asfalterade väg och när man körde på den allmänna grusvägen fick man svänga in på ytterligare en ännu mindre grusväg och köra ca 300m för att komma in till stugan. Så när jag gick på en av mina upptäcktstrundor så kunde jag gå antingen till vänster eller till höger när jag kom till postlådan vid den “större grusvägen”

Gick jag till vänster kom man efter ett par kilometer till ett sågverk som var totalt fallfärdigt. Man kunde inte tro att någon använde det, men det gjorde ägaren faktiskt som hette Henry. Henry var skum tyckte jag, även om han alltid hälsade snällt när man gick förbi. I dag kan jag tänka att han säkert var blyg. Han tittade alltid ner i marken och så hade han en tand i underkäken som var det enda man såg när han pratade. Henry hade också häst, men jag vågade inte prata med honom och hästen stod alltid en lång bit från vägen, så det blev aldrig någon närmar bekantskap med den. Den såg dock trots allt välskött och fin ut.  Efter sågverket kom man till Henrys hus där han bodde med sin syster. Det var också försummat men inte lika hemskt som sågverket. Man kunde se att det hade varit ett fint ställe i sin tid och det hade faktiskt varit en lanthandel där en gång. Folk berättade att hela lanthandeln var intakt när det sedan såldes många år senare ni de två hade gått bort, med alla burkar och glas, handelsdisk och allt.

Därefter kom man till en jättebacke ner i en dal och sedan en enorm uppförsbacke och det hette Slätten. Jag tyckte överhuvudtaget inte det var “slätt” där, lite konstigt med namn:) När man sedan hade kommit upp för den långa backen låg där ett litet hus med en mycket fin trädgård, välputsat och fint i ordning.Längre  uppe på en backe låg stallet som hörde till.

Jag hade gått förbi där flera gånger men där hade aldrig varit någon på gården när jag gick där, men en dag hade jag tur!

En liten gubbe som var nästan ett huvud mindre än mig, fast jag inte var så gammal, pigg och glad med glittrande ögon och keps. Han hälsade på mig och jag sa vem jag var och han hade redan hört om mig att jag hade varit hos Sven och Signe och var glad för hästar. Jag pekade på stallet och frågade lite blygt om han hade häst därinne, för jag hade hört någon gnägga en gång jag gick förbi. Det hade han och sa, kom ska du få se!!

Det som väntade mig i stallet var någonting som jag aldrig kunnat drömt om. Det var som en saga! I spiltan stod där en stor kolsvart nordsvensk hingst med vågig man nästan helt ner till knäna. Jag hade aldrig sett något så vackert, det var Hamn. Luggen var så stor så man såg knappt huvudet på honom men kunde ana pigga och nyfikna ögon under denna.

Denna hingsten visade sig senare var inte bara vacker men också fantastisk trevlig både att köra och rida och ni kan nog förstå att det var inte sista gången jag var och besökte Bertil. Det blev också ett livslångt vänskap med hästarna i focus

På bilden är det Bertil Hansson med Hamn 1970.

Steeplechase.

Jag lever I den övertygelse att man lever bara en gång och får man en chans till att uppleva något roligt eller spännande, då ska man göra det. Det har ju gett mig en hel del upplevelser som jag ju nu i dag kan underhålla er med:)

När jag hade min underbara Markant och använde honom till lite av varje, fick jag den förfrågan om jag skulle kunna tänka mig att vara med på ett steeplechase. Jag fick fundera lite innan jag svarade ja, då Markant ju inte hade någon likhet med ett fullblod, han var 173cm och inte den snabbaste i sin rörelse. Jag kom till den konklusion att någon ska ju komma sist och då har jag ju i alla fall varit med.

Min häst var ju i en utmärkt kondition, då jag ju red jakt och tränade lite allt möjligt så det skulle ju inte bli någon plåga för honom. Det var ju ungefär som en jakt fast det gick lite fortare:)

Det var fina hinder och Markant var ju en pärla till att hoppa, så första delen var inte så svårt och det var riktigt kul. Så hade de lagt upploppet på en väldigt lång brant uppförsbacke, vilket ju var smart tänkt, då gick det inte så fort. På toppen av backen stod domarna och de stod i mitten på det breda stycket. Alla red allt det de kunde och jag tryckte inte på för jag visste att jag inte hade någon chans mot de mycket snabbare hästarna. Som väntat var jag inte helt sist men nästan och hann därmed att höra att domaren skrek att ingen hade kommit över målstrecket, då de hade ridit fel väg och alla hade följd efter de som red först. Eftersom jag låg i den bakre delen, hann jag att styra Markant tillbaka och in över mållinjen och blev därvid 2.a 🙂 Jag tror där var 16 deltagare

När jag skulle ta emot priset, kändes det lite sådär, det var ju lite fusk, men sedan åt andra sidan, så hade jag ju genomförs hela tävlingen, inte rivit något hinder och varit med hela vägen. Jag valde att vara glad för mitt pris, ingen tjänade på att jag skämdes, så det var ju en fantastiskt dag. De som skulle ha vunnit tog det jättebra och vi fick oss ett gott skratt. Vi var ju alla där för att ha roligt och det var en fantastiskt fin terrängbana och ett nöje att rida!

Det är jag i den blå tröja på väg upp för upploppsbacken!

Dolan.

När jag var 8 år köpte mina föräldrar en sommarstuga i Blekinge i Brännarebygden. Vi som var danska översatta detta till Brännvinsbyn och hade lite kul med det. Det var en liten stuga ca 3 km från den asfalterade vägen och det låg alldeles för sig själv. Där var 3 tunnland mark till och vi var helt förbryllade över att, de som vi köpta av, hade bott där i många år och hade levd på det de odlade i den steniga marken. Gubben hade väl haft lite extra jobb ibland i berghålan som låg ett par km från stället. Där var ström och telefon men vatten fick man hämta i en källa ca 100 meter från huset.  Jag var lite sur, för där var inget stall till, som där hade varit på det ställe vi tittade på innan och jag ville ju ha plats till den ponny som min pappa ett svagt ögonblick hade sagt att där kanske kunde vara plats för. Mina föräldrar var ju från Köpenhamn och visste knappt vad en häst var och tänkte väl ungefär att det inte kunde vara svårare än att köpa en kanin till ungen:) 

Dock blev jag snart förtjust i stället, där man kunde gå ner och fiska inte så långt från huset och jag älskade de stora stenarna som man kunde klättra på. Där och då beslutade jag att så snart jag blev stor, skulle jag flytta till Sverige.

Men vad skulle man hitta på, när man hade fiskat på morgonen och mamma vägrade att steka de små fiskar jag hade fångat? Jo då kunde man ju går ner till de gårdar som man hade sett på grusvägen på vägen till huset. Visst måste de ha katt när de bodde sådär 🙂

Den första gården var ingen hemma, men jag hade ju tiden för mig och gick till nästa. Jag knackade på dörren och frågade om jag fick lov att ge deras katt några fiskar, om nu de hade katt? Det hade de! De hade även en hund, kossor, grisar och en häst!!! 

Mannen som hette Sven, märkte med det samma mitt stora intresse och visade mig runt på gården. Han var så fantastisk snäll mot mig och det visade sig att hans barn var vuxna och hade flyttat till staden och var inte intresserad av att ärva gården, men här hade han en som bara sög allt till sig. Vi blev ju väldigt goda vänner och deras katter fick mängder med fisk och jag började gå promenader med hunden, som ju annars inte fick så mycket motion mellan jakterna. Jag mockade hos kossorna och hjälpte till så gott jag kunde. Han tyckte ju också, till min stora förtjusning att jag skulle få rida på hästen, men Dolan som hästen hette, tyckte något annat.

 Jag tror hon hade något fel på hormonerna, hon var som de kallade det då, en pissemärr som whiade och hoppade till när man gjorde något med henne som inte passade henne. Sven hade aldrig ridit henne, men hon var ju kört mycket, men dröm om min förvåning när Sven bara tog tag i manen och svängde benen över henne (hon var inte så liten) och red iväg med henne. Han red henne lite fram och tillbaka och konstaterade att nu var hon inriden:) Då blev jag uppsläng och, jo, det gick bra.

Nu blev han aldrig av med mig, tänk att han hade en häst man kunde rida med. Jag var där varje dag i hela sommarlovet och hjälpte till så gott jag kunde mot att få rida en liten sväng.

Han berättade att Dolan hade alltid varit “speciell” med sitt humör, men hennes mamma var den bästa hästen han hade haft. Det var en riktig trotjänare, han älskade den hästen. Han gjorde ett misstag att låna ut henne till en granne ingång, berättade han, och denna grannen hade kört henne så hårt så hon blev svettig. Detta var på vintern och han hade bara låtit henne stå i kylan, så hon fick korsförlamning och blev aldrig bra igen. Stackars Sven fick tårar i ögonen när han berättade om henne.

När jag nu var där hela dagarna, blev jag även bjuden på kaffe och ibland middag. Jag kunde ju inte gå där och svälta tyckte Signe. Aldrig hade jag fått en sådan mat. Det var hembakat stenugnslimpa med nyslungen honung, det var färska jordgubbar från trädgården och mjölk direkt från kon. Även om jag var barn, kände jag en enorm skillnad när maten kom direkt från källan och jag njöt i fulla drag.

Jag tror och hoppas jag gav något till Sven och Signe, just då, de gav i alla fall något fantastiskt till mig. Det var en enorm sorg då Sven dog några år senare i lungcancer troligen av det hårda jobbet och dammet i berghålan. Jag kommer aldrig att glömma honom och han lärde mig mycket om skogen och djuren och han lärde mig även att mjölka:)

På bilden är Dolan och jag, med en lånad millitärsadel, när jag red hem och hälsade på min föräldrar som skräckslagna höll sig på trappan

En liten rolig fux!

Nu har jag berättat om några av mina stora upplevelser och där är så många fler, men i dag tänkte jag att skriva en liten vardaglig historia som kanske flera har råkat ut för eller upplevd något liknande.

Det är ju vardagen som ska vara rolig och det är ju det vi har hästarna till, just att uppleva saker.

Jag hade ganska nyligen flyttat hemifrån och detta var mitt första ställe som jag hyrde och jobbade som sadelmakare. Det var inte just ett ställa man skulle ha vald som egen företagare. Det var mitt ute i skogen 9 km från närmsta samhälle som endast var en liten by. Jag hade inte råd med så mycket, så stället hade endast utedass och jag fick hämta vatten i brunnen. Där var inget avlopp häller så det var ett stort jobb när man tex skulle tvätta håret på vintern.

Jag hade ett litet stall där vi byggde 3 boxar. Jag hade ett par hagar men inte mycket bete då det var steniga hagar och träd. Det enda som var positivt var att jag hade milavis med skogsvägar att rida på utan att behöva möta trafik när jag red:)

Eftersom det var långt till folk, var det ju inte så många kunder jag hade, men jag körde en runda till ridskolan som låg ett par mil därifrån, en gång i veckan och plockade upp det som skulle lagas både från ridskolan och privata, så på det viset fick jag lite jobb.

Min gode vän som var sjukpensionist ville gärna hjälpa mig så jag kunde tjäna lite extra pengar och han hade i sin tur en kompis som var uppfödare och hade lite svårt att sälja sina hästar.

 Han hade 2 fux hingstar på 4 och 5 år som de inte hade gjort något med. De hade bra stam och var snygga, så lite trim på dem var det nog inte svårt att bli av med dem.

Vi bestämde ett pris som jag skulle betala när jag hade såld dem åt honom , så de åkte hem till mig. Jag hade även min hingst Mackay då, men han var knappt 3 då, så det var efterlängtat att ha någon att rida på.

Att träna och rida in dem var ju ett kapitel för sig, då jag inte hade någon ridbana och kunde knappt vara i hagen att rida, för alla stenar och träd, men på något vis gick det. De blev naturligtvis kastrerade, så det var enklare att sälja dem.

4 åringen var en “no brainer”, han var lätt att rida in, men 5 åringen var duktig till att bocka. Jag antar att han hade lättare gjordtvång, men sådant räknade man inte då, det var bara att sitta kvar tills han slutade:) Jag var bra duktig till att hålla mig kvar, så det lyckades han aldrig att få av mig och lugnade sig efterhand. Jag var ju alltid beredd och som sagt så blev det ju bättre med tiden. 

Den unga blev såld ganska snabbt men 5 åringen hade jag ju lite längre tid.

Mitt största problem när jag skulle sälja honom var att alla ville köpa min egen hingst, då han var så otroligt vacker, men han var ju inte till salu.

Det gick dock väldigt bra att rida honom efterhand och jag hade många fina skogsritter på honom. Jag började att koppla av och kunde rida med långa tyglar och njuta. Men… en vacker dag när jag litade för mycket på honom, jag skrittade för långa tyglar, då satte han igång sin “bockserie” från ingenstans och lyckades äntligen att få av mig. Jag glömmer aldrig blicken i hans ögon när han vände sig och tittade på mig, där jag satt i gräset, som sade: där fick jag dig! Jag kunde inte låta bli att skratta och han lät mig snällt stiga upp igen och han bockade aldrig mera med mig. Han blev såld så småningom och jag fick aldrig några klagomål, så han har säkert skött sig:)

Det var inte så enkelt att bo där i skogen alldeles ensam, men man lärde känna hästarna på ett helt annat vis när man bara har dem och naturen. Jag bodde på det stället i 1,5 år och jag lärde mig att sätta värde på rinnande vatten och toalett som jag fick när jag flyttade. Alla borde bo sådär ett tag så de kan sätta värde på sakerna.

Jaktridning.

Jag är ju född och har vuxit upp i Danmark även om jag tillbringade alla mina lov i Sverige. Jag hade haft ett par hästar och provat på lite saker med dem. Jag hade bla annat varit i Dyrehaven i Klampenborg och tittat på den årliga stora Hubertusjakten som var på TV varje år och de kungliga var ute och titta på. Jag var där som åskådare först till fots och sedan var vi också där till häst och beundrade dessa som red jakten och låtsades att det var vi. Det såg fantastiskt kul ut och helt enormt spännande och jag som är född nyfiken lovade mig själv att detta skulle jag vara med till någon gång.

När jag hade köpt Markant som jag döpte om honom till (han hette Fleur som jag tyckte lät som ett litet ponnysto) Han var 173 cm och definitivt ingen liten ponny. Jag köpte honom billigt, för tjejen som hade honom var rädd för honom, så för att testa om det låg lite sanning i att han var farlig, red jag en sväng i skogen barbacka:) Han protesterade lite men vi blev fort vänner och det var en underbar häst. Han hade inget emot att hoppa och jag tog upp idéen med att vara med i Hubertusjakten.

För att kunna deltaga i själva Hubertusjakten, skulle man genomföra minst 6 jakter och en rävsvansjakt och att genomföra menades då att man skulle ha hoppat alla hinderna.

Man började då med en vinterjakt och en vårjakt och sedan blev hinderna större och svårare. Jag red jakt varje söndag och i veckorna tränade jag honom i dressyr, red ut och körde (hade naturligtvis också körd in honom) så han fick en varierad och rolig träning.

Jag lyckades att genomföra de 6 jakter och skulle då med på rävsvansjakten. På dessa jakter innan är där inget upplopp, så ingen vinner men man har en trevlig jakt tillsammans och ibland äter man lunch med de andra osv. På rävsvansjakten var där 2 rävar som bar en rävsvans på axeln och så gällde det att fånga dem när jakten var slut. Jag snuddade precis rävsvansen när ryttaren kastade sig åt sidan. Jag var väldigt besviken att jag inte hade fått den, men men det var superkul.

På kvällen var det middag med alla som hade varit med på jakten på en fin restaurant och det visade sig att de som hade tagit rävsvansarna skulle ge en snaps till alla som var med på middagen och där var minst 70 personer. Där och då andades jag ut och tackade min gud för att jag inte hade tagit svansen:)

Den stora dagen hade kommit och jag skulle vara med i Hubertusjakten. Det var ju nog att underdriva att jag var nervös. Tusentals människor i Dyrehaven, TV var där, kungligheter var där. Mitt största mål var att överleva Magasindammen, där TV alltid stod klar till att filma dem som ramlade av i vattnet. Markant var inte rädd för vattnet men man vet aldrig, han kunde ju halka till eller hoppa fel, för där var ju hinder framför.

Innan Magasindammen kommer man ut på en stor slätt “Erimitagen” där man kan se slätten, magasindammen och Erimitageslottet. Jag glömmer aldrig den syn, när jag kom ut på slätten, såg all dessa ryttare i röda jackor i en sträng upp emot slottet och de första hade börjat att hoppa i Magasindammen. Då hörde man ett sus i folkmängden och man visste att då hade den första blivit ordentligt blöt och det visade sig att en av “rävarna” som rider först hade ramlat av sin häst ner i dammen! Tv fick sina bra bilder:) Jag klarade mig och jag kommer ihåg när jag galopperade förbi alla dessa människor som stod och tittade, vilken lycka jag kände.

Sedan dess har jag ridit många Hubertusjakter i Sverige, men eftersom man bara har denna ena jakten om året där, så blir det inte det samma. När man har ridit jakt med samma människor många gånger, man känner dem och deras hästar och man har fantastiskt roligt.

Det är något jag saknar från Danmark.

På bilden är jag och Markant 1980