Författare: Anne Axell

Min första ridlektion

Det är snart 60 år sedan jag hade min allra första ridlektion. Jag minns inte allt, men vissa ögonblick har etsat sig fast och de finns kvar än idag.

På något sätt verkar jag ha varit född för att leva med hästar. Jag vet fortfarande inte varför. Min mamma var livrädd för dem och min pappa var allergisk, så ingen av dem hade knappt ens klappat en häst. Ändå var det hästarna som alltid drog mig. När vi åkte bil och jag såg en häst någonstans, suckade jag längtansfullt. Och på Zoo var det ponnyridningen som lockade mig – inte alla de andra djuren. Jag kunde stå och titta på hästar i timmar.

En kompis i min klass hade börjat på ridskola och jag var så avundsjuk, men jag hade ingen aning om hur man själv började. Dessutom gick jag redan på både pianolektioner och skridskoåkning, så jag tvekade inför att fråga mina föräldrar om något mer.

Sedan dök chansen upp. Ett stort köpcentrum firade 1-årsdag och dit hade Pilegårdens ridskola kommit med några hästar för att låta barn prova att rida och för att göra reklam för sin verksamhet. Det var det perfekta tillfället att övertala mina föräldrar – och när de såg hur lycklig jag blev av hästarna gick de med på det. Jag måste verkligen berömma dem; de var väldigt snälla och har stöttat mig mycket genom livet.

Mamma hade en kusin, Doris, som var den enda i släkten som hade ridit – förutom en farbror som hade travhästar. När hon var på besök berättade hon vad som skulle hända på min första ridlektion. Jag var förstås både pirrig och ivrig att göra mitt bästa, för jag ville bevisa att jag var värd att få fortsätta rida. Hon gav mig till och med sin gamla ridhjälm, mest gjord av papp egentligen, men jag var så otroligt stolt när jag tog på mig den inför mitt första besök på Pilegården.

Det var en känsla av skräckblandad förtjusning när jag kom dit. Jag fick rida den största hästen av dem alla, en häst som hette Faust. Hur stor han egentligen var vet jag inte – kanske runt 155 cm – men i mina nioåriga ögon var han enorm.

Stallet bestod av spiltor, omkring 14–15 hästar stod där. Några få boxar fanns, men de var för privathästar. Det fanns också ett mindre stall med fyra spiltor och tre boxar, även det för privatägda hästar. Ridhuset var litet, kanske 15 x 30 meter, och ändå skulle 6–7 hästar få plats på lektionerna.

Faust var tydligen nybörjarhästen, vilket jag förstod direkt när jag satt upp. Han rörde sig inte en millimeter. Han märkte direkt att jag var helt grön. Doris hade så noggrant förklarat hur jag skulle använda skänkeln om hästen inte ville gå, men jag tyckte synd om honom och vågade knappt nudda honom. Ridläraren fick leda mig några varv i skritt – och för mig var det helt perfekt. Jag hade ju klarat det! Jag hade inte ramlat av och Faust hade varit så snäll. Jag var fullkomligt lycklig.

Ridningen och hästarna blev mitt allt. Alla bekymmer försvann så fort jag klev in i stallet. Jag minns fortfarande alla hästarnas namn.

Vi elever fick egentligen inte vara i stallet utanför lektionstid. Hästarna sköttes och sadlades av personalen eftersom de inte ville riskera att vi skulle bli skadade. Ibland fick man rykta sin häst innan lektionen – och då var lyckan total. Senare, när man blev äldre och duktigare, kunde man få bli skötare på en häst, och det var minst lika fantastiskt som att rida.

Pilegårdens ridskola finns inte längre. Den lades ned för många år sedan. Men minnena från den tiden bär jag alltid med mig.

Jag har tyvärr inga foton från ridskolan, men här är nog det äldsta kortet jag har på mig på en häst (Dolan). Där är jag 10-11 år

Djurinternatet

Något jag inte har skrivit så mycket om från min barndom är djurinternatet som låg ungefär tre kilometer från där jag bodde i Danmark. Jag hade en klasskompis som ägde en schnauzer som hade en förmåga att rymma hemifrån. En dag skulle hon hämta ut honom från internatet efter att polisen hade tagit hand om honom. Hon tyckte att situationen var lite pinsam och undrade om jag ville följa med. För mig lät det bara spännande – det var ju inte min hund som varit olydig – så jag följde gärna med.

Framför internatet reste sig höga murar och en enorm järndörr som man var tvungen att gå igenom. Man ringde på en klocka för att anmäla sin ankomst, och så fort klockan ljöd började alla hundarna där inne att skälla. Att komma oanmäld var det alltså inte tal om. Antingen kom en praktikant och öppnade dörren, eller också dök Jönsson själv upp.

Jönsson var en stor och ganska kraftig man som kunde verka enorm första gången man såg honom. Han hade bara några få tänder kvar, och mellan dem höll han ständigt en cigarstump som var halvt söndertuggad. Ofta hade han skäggstubb och ibland dreglade han lite när han försökte prata samtidigt som han höll kvar cigarren. Vi var ju bara 13–14 år gamla, så första mötet med honom var en smula skrämmande. Men han var vänlig mot oss, och eftersom jag alltid varit nyfiken började jag genast ställa frågor. Jag älskade djur redan då, så ett sådant ställe var som en dröm för mig.

På den tiden fanns där omkring 20 hundboxar för hemlösa hundar, ett trettiotal katter, höns, kaniner och framför allt två hästar: en shettis som hette Claus och en skäckponny på cirka 140 cm som hette Prins. På baksidan fanns en liten ridbana, och bredvid den två stora hundgårdar där en Sankt Bernhard bodde i den ena och en Newfoundland i den andra.

Jag kunde förstås inte låta bli att fråga om jag fick komma dit och hjälpa till. Jag jobbade gärna gratis bara för att få vara i den miljön – och jag fick lov. Jag promenerade med hundarna, satt hos de nya och tröstade dem, kelade med katterna och fick till och med sköta och rida hästarna.

Jönsson var, enligt honom själv, gammal beridare. Han hade i alla fall ridit mycket, vilket han hade bildbevis på från sin ungdom. Så han roade sig med att lära oss flickor att rida. Med åren började jag ifrågasätta hans metoder – vi skulle bland annat rida barbacka, vilket ju i sig är bra, men för att sitta kvar skulle vi klämma med knäna. Vi fick varsitt ridspö under knäna som vi skulle hålla kvar hela lektionen. Lårmuskler fick vi i alla fall! Det tog mig många år att vänja bort det igen. Däremot var han mycket noga med hållningen. Vi skulle vara raka i ryggen och gå med en bok på huvudet för att bli “stolta” i sadeln. Det lärde jag mig faktiskt mycket av.

Det som framför allt präglade internatet var att man skulle vara snäll mot djuren. Ingen visste vilken bakgrund de hade, och det har jag burit med mig hela livet. Man gjorde sitt bästa, och djuren fick riktig mat – inte torrfoder. Djurinternatet hade avtal med en brödfabrik, fiskhandlare och slaktare, så allt överskott kördes dit. Katterna fick nykokt fisk, och hundarna fick rågbröd, potatis och kött som blandades ihop och överöses med buljongen köttet kokats i. Hundarna älskade det. Jag tyckte det var roligt att hacka potatisen. De kokades i en jättelik gryta och mosades sedan med en lång stav med ett hackjärn.

I köket där djurens mat lagades fanns också bord och stolar där vi drack te på eftermiddagarna. På förmiddagarna var köket fyllt av tät dimma från alla kokande grytor. Doften av fisk och kött var kanske inte fantastisk, men man vande sig. På eftermiddagarna var luften bättre, och då drack vi te och åt wienerbröd. Jönsson köpte nästan alltid wienerbröd, och efter en lång dag där ute var man rejält hungrig. Ibland undrar jag om han lade alla sina pengar på wienerbröd – vi var ju ofta många flickor där. När han åkte och handlade körde han på sin gamla moped med en låda bakpå där allt wienerbröd fick plats.

Jag var där flera gånger i veckan och cyklade fram och tillbaka. Jag måste ha haft en fantastisk kondition – cyklade, red, promenerade med flera hundar varje dag och hjälpte till i köket.

Något år efter att jag börjat där dog Prins i kolik, och Claus blev ensam kvar. En dag ringde Jönsson till mig och sa att jag skulle skynda mig ut. Han brukade aldrig ringa, så jag förstod att något bra hade hänt. Jag snodde min brors Velo och körde moped dit, trots att jag bara var 14. Jag skulle fylla 15 några veckor senare, så det var nog inte så farligt – och det var ju viktigt att komma dit snabbt.

Och mycket riktigt – Jönsson hade köpt en ny häst, en fuxvalack med bläs. Den blev “min” så länge jag var på internatet, som han sa. Jag fick inte ta hem honom, men det var jag som bestämde över honom. Jag kallade honom Ali Baba, och han blev mitt allt. Han var oriden, så jag red in honom, körde in honom och lärde honom mängder av hyss. Jag kunde få honom att stegra och bocka på kommando.

Två år senare dog Jönsson, och jag var skräckslagen över vad som skulle hända med Ali. Jönssons bror ärvde allt, även hästen som var Jönssons privata. Han hade tydligen hört talas om att Ali var “min”, så han gav honom till mig. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag fick ha honom kvar på internatet ett tag tills jag hittat ett annat stall.

Min tid på internatet tog slut när den nya föreståndaren, fru Sørensen, tog över. Hon gillade inte flickor och vi blev utslängda en efter en. Jag hittade ett ställe där jag kunde ha Ali, men internatet fanns förstås kvar, detta är exact 54 år sedan– och finns det faktiskt än i dag, även om det drivs på ett helt annat sätt.

På bilden ser du Jönsson och Prins.

Titta på häst i Ungern

Jag har ett förflutet som hästhandlare och bor numera i Ungern. Under mina aktiva år köpte jag många fina ungerska hästar som jag tog med till Sverige. De ungerska hästarna har alltid varit populära, inte minst på ridskolor, eftersom de ofta är välridna och vana vid hantering.

Därför blir jag inte längre förvånad när någon hör av sig och frågar om jag känner till en viss handlare eller uppfödare här i landet. Ungern är stort, och själv har jag mest handlat av privatpersoner. Handlare har ofta hållit till i vissa områden och tillhört grupper som man helt enkelt gör klokt i att undvika när man köper häst.

De flesta som kontaktar mig får rådet att inte köpa häst obesett. Här finns många fina hästar – men man måste åka hit och titta själv. Några har jag skickat till goda vänner som ibland hjälper till att hitta hästar mot en liten ersättning. Det är folk jag litar på, men de är vana vid de billigare hästarna – inte de prestationshästar med tyska eller holländska stammar som svenska köpare ofta letar efter nu. Och då infinner sig frågan: Hur har sådana hästar hamnat i Ungern?

Jag fick nyligen en ny förfrågan om en häst med tysk stam. Filmen och beskrivningen visade en riktigt fin häst. Men jag kunde inte låta bli att tänka: Vad gör en sån häst i Ungern, om det inte är något fel på den? Hästar i den klassen säljs annars för mycket pengar, så något måste ju ligga bakom. Ibland handlar det om något tillfälligt som går att åtgärda – ibland om en häst som bara blivit missförstådd. Men oavsett vilket, tar man alltid en risk. Och när det handlar om större summor, gäller det att noga överväga om risken är värd det.

Själv har jag tagit den risken flera gånger – ibland med tur, ibland med otur. Det viktiga är att inte låta känslorna ta över och att inte betala överpris. När man väl sett sin drömhäst är det lätt att bli blind för detaljer, särskilt när säljaren har en riktigt bra historia att berätta.

Den här gången bestämde jag mig för att följa med och titta på hästen. Jag har inte handlat på många år och tänkte att det kunde vara roligt att se om något har förändrats. På vägen dit pratade jag med min man om just detta – att jag tvivlade på att det verkligen var den fina anläggningen på videon, för jag hade aldrig hört talas om någon sådan i det området.

Vi skulle möta mannen som hade hästarna vid hans bostad och sedan följa efter honom till stallet. Vägarna var gropiga och resan tog tre och en halv timme. Vi hade fått höra att de talade utmärkt engelska, men när jag ringde en timme innan vi kom insåg jag att utan min ungerska hade det nog varit svårt att förstå något alls.

När vi kom fram körde vi den sista biten efter honom – och mycket riktigt, det var som jag misstänkte. Inget ridhus, ingen ridbana, inga hagar så långt ögat nådde. Tre boxar med tre hästar. Hästarna kastades in i boxen, grimman på, och ut igen. De ryckte och slet i grimskaftet, precis som förr – för att få hästen att se pigg och “stolt” ut med svansen i vädret. Det har inte förändrats sedan min tid. Jag har ofta försökt förklara att vi svenskar vill se lugna, balanserade hästar, men det verkar inte ha gått hem än.

Jag gick igenom hästen, mätte den och lät den lille, runde mannen springa upp och ner på gatan medan hundarna skällde och barnen skrek. Ingen ryttare, ingen plats att släppa hästen lös. Det förvånade mig inte – men förr i tiden handlade vi om helt andra priser. Hästar är färskvara: en häst som reds för tre månader sedan kanske inte vill ha ryttare nu. Har den “vilat sig frisk”, kan skavankerna komma tillbaka så snart man börjar använda den igen.

Försäljarna var vänliga och bjöd på kaffe och Palinka – kanske tänkte de att en sup skulle lätta på plånboken lite. Det var dock inte vi som skulle köpa hästen, vilket kanske var tur. Jag tyckte faktiskt de var riktigt fina – de hade lätt fått plats i mitt stall alla tre!

De såg lite besvikna ut när det inte blev någon affär, men så är det ibland. Vi vände hemåt igen, hungriga efter dagens äventyr, och hittade en fantastisk restaurang där vi fick en enorm schnitzel. Det blev ett bra avslut på en lång dag på gropiga vägar. Och det bästa av allt – vår hund förlät oss genast för att vi varit borta hela dagen, när han fick halva schnitzeln med sig hem.

Det hände i helgen!

När man har haft hästar i mer än 50 år så hinner det bli både upp- och nedgångar i livet med dem.
Sedan vi flyttade till Ungern för snart sju år sedan har vi bott på ett ställe där det inte finns andra hästar i närheten. Jag saknar förstås att ha någon att rida tillsammans med, men det har faktiskt gått i perioder under hela mitt liv.

Jag har tre hästar kvar:
– en häst jag räddade från slakt, som tyvärr är obotligt halt,
– ett äldre avelssto som har tappat många av sina tänder,
– och så Maersk, som jag har ridit och kört lite sporadiskt.

Tyvärr har Maersk utvecklat något i sina bakben (shivering), vilket gör att jag inte gärna rider honom längre. Däremot har jag kört honom lite, men vagnen jag haft är stor och klumpig – onödigt när man bara vill ta en liten tur med hästen. Han är dessutom så stor att det är svårt att hitta en sulky som passar, utan att man nästan ramlar baklänges ur den när man spänt för!

För många år sedan köpte jag därför en så kallad hingstvisningsgigg av en god vän som tyvärr inte längre finns med oss. Han hade satt på helt nya skaklar, men det fanns fortfarande en del att fixa. Jag ville absolut ta med den hit från Sverige – både för att den hade stor potential och för att den hade ett känslomässigt värde för mig.

Den fick åka med i en container som vi ställde hos en bekant en bit bort, och sedan hämtade vi sakerna lite i taget med släp. Vi var bara Jens och jag, och man blir ganska sliten av allt flyttande och bärande. När vi skulle lasta av giggen tappade vi den – och ett hjul gick av. Kanske lika bra att det hände då, så det inte skedde när jag körde! Hjulen visade sig dessutom vara maskätna.

Efter det blev projektet liggande, för att laga hjulen visade sig kosta en förmögenhet – och det är inte många som längre gör den typen av arbete. Min hovslagare kände dock en man som var specialist, så jag kontaktade honom. Men när jag fick priset på nya trähjul insåg jag att det skulle kosta lika mycket som en ny vagn. Så den fick stå.

Efter ett tag föreslog min man att vi kanske skulle kolla vad det kostade att göra järnhjul istället – och det visade sig bli betydligt billigare. För 10 000 kronor fick jag nya hjul som passade perfekt, och i somras blev det äntligen klart!

Sedan började nästa steg: att hitta selarna, plocka fram dem, prova och justera så allt passade Maersk. Han är ingen liten häst, så det tog sin tid. Otroligt hur mycket arbete det blir bara för att man vill ha lite roligt!

Men i lördags hände det – premiärturen!
Vädret var fantastiskt, och jag fick med min man som fotograf. Eftersom det bara var en provtur tänkte jag att de andra hästarna kunde gå kvar i hagen. De är ju gamla och trötta, tänkte jag…

När vi körde ut på åkern hörde jag plötsligt pip och skrik bakom mig – och min 24-åring, som är halt på båda frambenen, kom i full galopp och bockserie förbi oss! Maersk blev förstås upprörd, satte rumpan under sig och spände sig till max, men jag lyckades lugna honom och svängde vagnen tillbaka mot gården.

Då kom Mercedes, med svansen rakt upp, gnäggade och flörtade med Maersk som om hon tänkte: “Är du ny här? Du är faktiskt riktigt stilig!” – och började brunsta. Jag skrattade så jag knappt kunde hålla tömmarna. Vilka gamla tokstollar!

Maersk fick mycket beröm för att han höll sig så lugn och sansad – tur att jag hade morötter i fickan! Han stod dessutom fint stilla när jag selade av.

Nästa gång jag kör blir det nog att lämna gamlingarna i den andra hagen… 😉

Varför känns det fel att lämna ut passet på hästen?

Förra veckan skrev jag om passet som kommit bort på en hingst jag lämnade till försäljning. Det är en av anledningarna till att jag alltid är försiktig med att lämna ifrån mig passen. Men historien jag ska berätta nu är faktiskt ännu värre – och den var nära att kosta mig en hel häst.

Jag har förmedlat hästar i många år, även om det var länge sedan jag slutade med försäljning. Under åren har jag haft många praktikanter och anställda. De flesta har varit fantastiska, och flera av dem har jag fortfarande kontakt med. Men som många vet, dyker det ibland upp personer som man helst hade velat undvika.

Den här historien handlar om en tjej som jobbade hos mig. Hon var arbetsam, duktig på att rida och visa hästar, och under tiden i mitt stall fungerade samarbetet bra. Jag började ge henne förtroende och ansvar. Till slut ville hon driva eget och sälja hästar åt mig i sitt stall. Det lät som en bra idé, så hon fick själv välja vilka hästar hon ville ta med sig på försäljning.

En av hästarna var en mycket snygg, stor valack som jag fått direkt från uppfödaren. Han var välriden och snäll, men lite för mycket häst för en ovan ryttare. Han kunde lägga in rejäla bocksprång i träningen och krävde en orädd och rutinerad tävlingsryttare – absolut inte en ”tanthäst” för skogsturer.

Eftersom jag är försiktig, fick hon passet med sig (som enligt reglerna ska följa hästen), men jag behöll ägarbeviset. Hon tyckte att även det skulle följa med, men jag höll fast vid att det skulle lämnas över först när hästen faktiskt var såld och pengarna betalade.

Efter en tid fick jag plötsligt ett mejl från en dam som berättade att hon köpt hästen – som just ”tanthäst”. Tyvärr hade hon redan hunnit bli avslängd och brutit höften. Hon försökte få kontakt med tjejen som sålt hästen, men fick inget svar, så hon hörde av sig till mig. När jag förklarade situationen blev hon både chockad och förvånad – för hon hade redan fått ett nytt ägarbevis från SWB!

Det visade sig att tjejen skickat in ett kontrakt och begärt ett nytt ägarbevis, trots att hon aldrig stått som ägare. Och SWB hade godkänt det, utan vidare kontroll.

Jag kontaktade SWB direkt och frågade hur det var möjligt. Jag satt ju med originalet i handen – hur kunde de utfärda ett nytt ägarbevis på en häst som någon annan sålt och dessutom behållit pengarna för? Det hade de inget svar på, men kunde inte göra något åt det, så de skulle kontakta deras jurist och höra. Deras svar när de hade pratat med honom? Att de inte var ansvariga för något.

Så jag ställde mig frågan: vad är egentligen ägarbeviset värt? Vi som hästägare är skyldiga att följa reglerna – passet måste följa hästen, vi måste anmäla ägarbyte, annars riskerar vi böter. Men SWB kan alltså dela ut nya ägarbevis lite hur som helst, utan att ta ansvar?

Och ja, nu vet ni detta: det är skrämmande enkelt att bli ”hästägare”. Låna en häst, kräv passet – och begär sedan ett nytt ägarbevis. Plötsligt står ni som ägare på pappret.

Hur gick det då med valacken? Damen ville lämna tillbaka hästen eftersom hon köpt honom under helt fel förutsättningar. Hon lyckades till slut pressa tjejen till att betala tillbaka pengarna. Hästen kom tillbaka, och jag ordnade en affär med en hästhandlare jag kände, som hämtade honom hos henne.

Så nu förstår ni kanske varför jag inte lämnar ifrån mig passet förrän hästen är såld – och jag har fått betalt.

Bild för uppmärksamhet, det är inte den valack!

---

Vart går gränsen för tålamodet?

Idag var det dags att tvätta Mercedes i rumpan. Hon är en häst som lätt blir stressad inombords, och som liten hade hon magsår. Ibland är hon därför lite känslig och får lös mage. Det händer med jämna mellanrum, och då måste jag tvätta henne lite mellan bakbenen.

Här är det rätt varmt just nu, så det fastnar lätt i pälsen. Det är dessutom svårt att göra själv eftersom jag inte kan binda upp henne – då får hon panik och spränger grimman. Jag använder alltid ljummet vatten och gör allt så försiktigt som möjligt, och jag lovar, det kan bara kännas skönt för henne.

För att kunna styra henne någorlunda lägger jag grimskaftet över bommen så att jag får lite stöd och kan röra mig bakom henne. Men även om hon blivit tvättad tusen gånger, så är det tydligen fortfarande livsfarligt i hennes värld. Hon går runt, runt – både runt mig och runt bommen – och som om det inte räckte är flugorna extra påflugna idag, vilket gör henne ännu mer stressad.

Jag har mycket tålamod och förstår att hon ofta tas från hagen för saker som tandläkaren eller hovslagaren, så jag kan förstå hennes motvilja. Men det är svårt när man vet att det här bara är för hennes eget bästa, och hon ändå envisas med att snurra ut i nässlorna – särskilt när jag står där i kortbyxor. (Helt mitt eget fel, men står hon som hon ska vid bommen, finns där fint betongunderlag utan nässlor.)

Efter att ha trasslat runt i tio minuter, pratat lugnt och lockat med äpplen, fick jag nog! Jag är bara människa. Rösten höjdes och jag röt:

– NU STÅR DU STILL!

Hon tittade förvånat på mig – och stod still. Äntligen kunde jag tvätta henne. Sedan fick hon sina äpplen, och friden var återställd.

Det påminde mig om när barnen var små – ibland måste man nästan gå över kanten innan de reagerar.

Och där har vi det – det här med gränser.

Traumat när man mister sin häst

Vi vet alla att det är fruktansvärt svårt när ens häst går bort. Det är ännu tyngre när man själv måste fatta beslutet. Men något det talas väldigt lite om är sorgen och traumat när man tvingas sälja sin häst på grund av olika omständigheter.

När en häst dör vet man åtminstone var den är. Sorgen är enorm, och vi bearbetar den på olika sätt. Men när man säljer sin häst vet man oftast inte var den hamnar – och risken finns att det inte blir som man önskat.

Vissa försöker lösa situationen genom att låna ut hästen, för att kunna hålla ett öga på den. Tyvärr fungerar det inte alltid. Plötsligt kan fodervärden inte ha hästen kvar, de kanske flyttar långt bort eller får ändrade livsomständigheter – och då står man där utan stallplats. Hästen får flytta fram och tillbaka, och det skapar både besvikelse och bekymmer.

Mellan att sälja och att låna ut skulle jag nog själv välja att sälja till någon som verkligen kan ta hand om hästen. Men hur kontrollerar man det? Det går aldrig att vara 100 % säker. Man kan dock kolla upp köparen, prata med folk som känner dem och försöka bilda sig en uppfattning. Ett återköpsvillkor i kontraktet kan vara en idé, men tyvärr gäller det inte alltid om det blir en tvist. Och även om hästen kommer tillbaka – var befinner jag mig i livet då? Har jag tid, plats och ekonomi för den?

Under åren har jag haft många hästar och även handlat med dem. De som bara passerat genom mina händer har varit lättare att släppa. Men de “egna” – de som satt djupa spår i hjärtat – har ibland varit oerhört svåra att skiljas från. Jag kan säga att det inte blir lättare med åren. De blir nästan som ens barn.

Ibland måste man ändå ta det svåra beslutet när man inte längre kan ge hästen det den behöver. Det enda sättet att minska risken för att hamna i den situationen är att tänka efter innan man köper. Har jag råd och tid även om fem, tio år? Eller köper jag för stunden, för att det är roligt just nu?

Tänk alltid på hästens bästa. Det är inte roligt för den att byta ägare ofta eller flytta runt mellan olika stall. En häst sätter sina spår i själen – och jag hoppas innerligt att du slipper gå igenom det här traumat.

---

Passa dig för ”gratis” hästar!

Om man är mycket aktiv på nätet, stöter man förr eller senare på olika typer av bedrägerier. Ibland, när jag har tid och lust, roar jag mig med att spela med ett tag – låtsas som att jag går på det – bara för att sedan avslöja bluffen. Tyvärr ger de sig sällan, utan går vidare till nästa offer.

Jag har tidigare blivit kontaktad av personer som vill att jag ska förvalta något arv, men den här varianten var ny för mig.

Nyligen fick jag ett meddelande från en man som påstod sig komma från ”Dallas”. Han hade till och med en hemsida som vid första anblick verkade trovärdig – men med väldigt få följare, vilket direkt väckte mina misstankar.

Han erbjöd mig en häst gratis, för att han ville att den skulle få ett gott hem. Det händer ju att människor vill omplacera hästar på det sättet, men jag berättade att jag bor i Ungern – något som brukar avskräcka. Men nej då, det var enligt honom bara några timmar bort och absolut inget problem. Där och då visste jag att det var fusk, men jag spelade med en stund till för att se vad han egentligen var ute efter.

Han sa att det var just för att hästen var gratis som han inte litade på att kunna hitta ett bra hem i USA. För att verka trovärdig låtsades han ringa upp mig via Messenger. När jag svarade var han inte där. Istället skickade han en skärmbild som visade en svart skärm och påstod att det måste vara fel på hans Messenger. Jag föreslog att han kunde spela in ett röstmeddelande om det var något viktigt – men naturligtvis var det ”fel” på det också. Märkligt nog fungerade det alldeles utmärkt att skriva meddelanden och skicka bilder…

Jag bad honom berätta mer om hästen. Han svarade att det var en 12-årig valack, 155 cm i mankhöjd, snäll och riden, och att hon varken sparkade eller bet. Då frågade jag om han verkligen var från Dallas. Det bekräftade han. Och då började jag avslöja honom:

”Vet du,” sa jag, ”jag är 100 % säker på att en man från Dallas aldrig skulle kalla en valack för hon.”

Han försökte rädda sig genom att säga att hästen betedde sig mer som ett sto. Sedan frågade han om jag använde Google Translate. ”Nej,” svarade jag, ”men det gör du.”

Sedan talade jag om för honom precis vad jag tyckte – att det är vidrigt att försöka tjäna pengar på människors kärlek till djur. Men han gav sig inte. Han bedyrade att han aldrig skulle göra något sådant, och att han bara ville att hästen skulle få ett bra hem. Nu har jag stängt konversationen.

Till dig som inte har råkat ut för något liknande – du kanske tänker att det inte kan hända något farligt av att ta emot en gratis häst. Men det är precis det de vill att du ska tro. Jag lovar dig: om jag hade tackat ja, hade ”hästen” strandat någonstans på vägen, och han hade bett mig om en liten summa pengar för att få den levererad. Det skulle vara så synd om hästen inte kom till mitt fantastiska ställe… och självklart skulle pengarna betalas tillbaka när hästen anlände. Men den hästen existerar inte. Han äger den inte. Och du skulle aldrig se dina pengar igen.

Det finns organiserade ligor som lurar människor på detta sätt, och tyvärr är många av dessa bedrägerier kopplade till nätverk i exempelvis Nigeria, där de tjänar miljoner på att lura godhjärtade människor på deras sista pengar.

Man brukar säga att man inte ska titta en given häst i munnen – men jag säger: titta på ägaren! Var försiktig. Låt inte dina känslor styra. Det kan bli dyrt.

”Räcker den till?” – Om drömmar, och hästköp med ögonen stängda för verkligheten!

Jag hade en gång en bekant. Han var 35, bodde ensam, jobbade hårt och var snäll. Men om vi ska vara ärliga – han var inte direkt Brad Pitt. Mer som en blek kopia av en trött tv-tekniker från 90-talet. Hans jobb var hederligt, inget fel i det, och han bodde i en hyresrätt med lite charm (och väldigt mycket furumöbler).

En dag frågade jag honom varför han var singel. Svaret? Jo, han hade ”krav”. Kvinnan han ville ha skulle vara vacker – alltså fotomodellvacker – ha god ekonomi (helst rik), klä sig elegant och ha klass. Jag satt där och lyssnade, blinkade långsamt, och tänkte i mitt stilla sinne: ”Har du tittat i spegeln på sistone, kompis?”

Det här påminner mig så mycket om hur många tänker när de ska köpa häst.

Vi drömmer om det perfekta ekipaget. Hästen ska vara vacker – alltså Instagram-vacker – med tre gångarter i världsklass, perfekt psyke, lätt att rida, utbildad till stjärnstatus och helst ha både prestationsstam och medaljer i släktträdet. Och vi själva? Vi har 50 000 kr på kontot och rider på hobbynivå när vädret tillåter och ryggen inte gör ont.

Missförstå mig inte – det är underbart att ha drömmar. Men någonstans på vägen behöver vi stanna upp och fråga oss själva:
”Räcker det här verkligen till?”
Och jag menar inte bara pengarna. Jag menar tiden, kunskapen, tålamodet – för att inte tala om självdistansen.

Vi väljer hästar med ögonen, med hjärtat fyllt av illusioner och en inre film där vi galopperar i slow motion över soliga ängar medan folk applåderar vid staketet. Men verkligheten? Den består av leriga paddockar, tuggade grimskaft och träningspass där det går mer bakåt än framåt. Och det är helt okej – om vi bara är ärliga mot oss själva från början.

Så innan du faller för den där glänsande, muskliga 4-åringen med ögon som smälter stenar och en prislapp på Black Friday-nivå – ställ dig frågan:
 Har jag vad som krävs för att förvalta den här hästen?
 Har jag råd med utbildning, utrustning, veterinär och oväntade utgifter?
 Och kanske viktigast av allt – köper jag en häst som matchar min nivå, eller mina drömmar?

Vi behöver inte vara perfekta. Vi behöver bara vara lite mer som hästarna själva – jordnära, närvarande, och med hovar stadigt på marken.

Så nästa gång du tittar på en hästannons och börjar drömma – glöm inte att också titta i spegeln. Och fråga dig själv:
”Räcker det till?”

(Och är svaret nej – så är det inte hela världen. Det kanske bara betyder att du behöver ta ett steg i taget. Hästlivet är en resa, inte ett mål. Och ibland är det bästa du kan göra att börja med att bli den personen, hästen du drömmer om, faktiskt skulle vilja ha som människa och ägare)

---

Den misstänkta dansken och militärens förråd

När jag köpte min gård i Mörrum var ladorna redan uthyrda till militären som förvarade någon form av utrustning där. Gården hade stått tom ett tag, så militären hade anlitat en granne som skulle ”hålla ett öga” så inget blev stulet och inget misstänkt hände.

När jag flyttade in hoppades jag att de ville fortsätta hyra — jag behövde både pengarna och hade ändå inget behov av de där 600 kvadratmetrarna. Men de var tveksamma… jag var ju dansk.
Jag tyckte det hela var löjligt och undrade om de trodde jag var spion. Vad skulle en ung dansk tjej ha för intresse av att stjäla från deras förråd?

Till slut gick de med på att fortsätta hyra — på villkoret att grannen fortfarande höll koll. Det kom jag att ångra. Han dök nämligen upp vid alla möjliga tider och smög runt byggnaderna. Ofta var jag i stallet när han kom tassande, och flera gånger skrämde han livet ur mig när han smög runt i mörkret.

En gång hade jag en god vän på besök som hjälpte mig bygga i stallet. Vi stod och skrattade åt något när vi plötsligt såg grannen stå och glo. Då fick jag nog. Jag sa till militären att de antingen fick säga åt honom att sluta — eller flytta ut. De valde att säga upp grannen, för nu hade de ju sett att jag var ”ofarlig”.

Mina föräldrar och jag skämtade ofta om att gräva ner ett böjt rör på gårdsplanen, riktat mot ladorna — så det skulle se ut som en ubåt på väg upp. Tänk om militären kommit med full utryckning! Det var ju samtidigt som den där ryska ubåten hittades utanför Karlskrona, och tidningarna var fulla av ubåtsnyheter.

När militären till slut flyttade ut efter några år var jag förstås nyfiken på vad som egentligen hade förvarats därinne. Jag hade gissat på vapen, kanoner eller sprängämnen — med tanke på hur rädda de varit om grejerna. Men det visade sig bara vara gamla cyklar och tält som ingen ville ha!

Det där med att hålla ögonen på ”den vilda dansken” fortsatte. Mitt hus låg precis vid stora vägen, så alla kunde se vilka som kom och gick. Jag hade ett stort hus och ofta gäster, vilket inte direkt gick obemärkt förbi.

En lördagskväll när jag hade fest och det stod några bilar på gårdsplanen, knackade det plötsligt på dörren vid niotiden. En av gästerna kikade ut och såg livrädd ut: ”Det är polisen!”

Vi hade varken hög musik eller stök, så jag undrade vad som stod på. Utanför stod tre poliser. Jag kände igen en av dem sen innan.

”Jo, vi har ju pratat om att du skulle sy de där armskydden till oss, och när vi körde förbi tänkte jag…”

”Nej,” sa jag. ”Du tänkte inte alls. Ni vill ha kaffe, eller hur?”

”Jo, det hade ju varit trevligt!” svarade de.

Jag bjöd in dem, och vi hade en fantastisk kväll tillsammans. Men jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv… jag visste precis vad grannen skulle tänka:

”Jaha, se på den där danskan. Full fest och polisen där hela kvällen — undrar hur många som blev arresterade?”

Ja, jag har haft mycket roligt i livet!