Det hände i helgen!

När man har haft hästar i mer än 50 år så hinner det bli både upp- och nedgångar i livet med dem.
Sedan vi flyttade till Ungern för snart sju år sedan har vi bott på ett ställe där det inte finns andra hästar i närheten. Jag saknar förstås att ha någon att rida tillsammans med, men det har faktiskt gått i perioder under hela mitt liv.

Jag har tre hästar kvar:
– en häst jag räddade från slakt, som tyvärr är obotligt halt,
– ett äldre avelssto som har tappat många av sina tänder,
– och så Maersk, som jag har ridit och kört lite sporadiskt.

Tyvärr har Maersk utvecklat något i sina bakben (shivering), vilket gör att jag inte gärna rider honom längre. Däremot har jag kört honom lite, men vagnen jag haft är stor och klumpig – onödigt när man bara vill ta en liten tur med hästen. Han är dessutom så stor att det är svårt att hitta en sulky som passar, utan att man nästan ramlar baklänges ur den när man spänt för!

För många år sedan köpte jag därför en så kallad hingstvisningsgigg av en god vän som tyvärr inte längre finns med oss. Han hade satt på helt nya skaklar, men det fanns fortfarande en del att fixa. Jag ville absolut ta med den hit från Sverige – både för att den hade stor potential och för att den hade ett känslomässigt värde för mig.

Den fick åka med i en container som vi ställde hos en bekant en bit bort, och sedan hämtade vi sakerna lite i taget med släp. Vi var bara Jens och jag, och man blir ganska sliten av allt flyttande och bärande. När vi skulle lasta av giggen tappade vi den – och ett hjul gick av. Kanske lika bra att det hände då, så det inte skedde när jag körde! Hjulen visade sig dessutom vara maskätna.

Efter det blev projektet liggande, för att laga hjulen visade sig kosta en förmögenhet – och det är inte många som längre gör den typen av arbete. Min hovslagare kände dock en man som var specialist, så jag kontaktade honom. Men när jag fick priset på nya trähjul insåg jag att det skulle kosta lika mycket som en ny vagn. Så den fick stå.

Efter ett tag föreslog min man att vi kanske skulle kolla vad det kostade att göra järnhjul istället – och det visade sig bli betydligt billigare. För 10 000 kronor fick jag nya hjul som passade perfekt, och i somras blev det äntligen klart!

Sedan började nästa steg: att hitta selarna, plocka fram dem, prova och justera så allt passade Maersk. Han är ingen liten häst, så det tog sin tid. Otroligt hur mycket arbete det blir bara för att man vill ha lite roligt!

Men i lördags hände det – premiärturen!
Vädret var fantastiskt, och jag fick med min man som fotograf. Eftersom det bara var en provtur tänkte jag att de andra hästarna kunde gå kvar i hagen. De är ju gamla och trötta, tänkte jag…

När vi körde ut på åkern hörde jag plötsligt pip och skrik bakom mig – och min 24-åring, som är halt på båda frambenen, kom i full galopp och bockserie förbi oss! Maersk blev förstås upprörd, satte rumpan under sig och spände sig till max, men jag lyckades lugna honom och svängde vagnen tillbaka mot gården.

Då kom Mercedes, med svansen rakt upp, gnäggade och flörtade med Maersk som om hon tänkte: “Är du ny här? Du är faktiskt riktigt stilig!” – och började brunsta. Jag skrattade så jag knappt kunde hålla tömmarna. Vilka gamla tokstollar!

Maersk fick mycket beröm för att han höll sig så lugn och sansad – tur att jag hade morötter i fickan! Han stod dessutom fint stilla när jag selade av.

Nästa gång jag kör blir det nog att lämna gamlingarna i den andra hagen… 😉

Varför känns det fel att lämna ut passet på hästen?

Förra veckan skrev jag om passet som kommit bort på en hingst jag lämnade till försäljning. Det är en av anledningarna till att jag alltid är försiktig med att lämna ifrån mig passen. Men historien jag ska berätta nu är faktiskt ännu värre – och den var nära att kosta mig en hel häst.

Jag har förmedlat hästar i många år, även om det var länge sedan jag slutade med försäljning. Under åren har jag haft många praktikanter och anställda. De flesta har varit fantastiska, och flera av dem har jag fortfarande kontakt med. Men som många vet, dyker det ibland upp personer som man helst hade velat undvika.

Den här historien handlar om en tjej som jobbade hos mig. Hon var arbetsam, duktig på att rida och visa hästar, och under tiden i mitt stall fungerade samarbetet bra. Jag började ge henne förtroende och ansvar. Till slut ville hon driva eget och sälja hästar åt mig i sitt stall. Det lät som en bra idé, så hon fick själv välja vilka hästar hon ville ta med sig på försäljning.

En av hästarna var en mycket snygg, stor valack som jag fått direkt från uppfödaren. Han var välriden och snäll, men lite för mycket häst för en ovan ryttare. Han kunde lägga in rejäla bocksprång i träningen och krävde en orädd och rutinerad tävlingsryttare – absolut inte en ”tanthäst” för skogsturer.

Eftersom jag är försiktig, fick hon passet med sig (som enligt reglerna ska följa hästen), men jag behöll ägarbeviset. Hon tyckte att även det skulle följa med, men jag höll fast vid att det skulle lämnas över först när hästen faktiskt var såld och pengarna betalade.

Efter en tid fick jag plötsligt ett mejl från en dam som berättade att hon köpt hästen – som just ”tanthäst”. Tyvärr hade hon redan hunnit bli avslängd och brutit höften. Hon försökte få kontakt med tjejen som sålt hästen, men fick inget svar, så hon hörde av sig till mig. När jag förklarade situationen blev hon både chockad och förvånad – för hon hade redan fått ett nytt ägarbevis från SWB!

Det visade sig att tjejen skickat in ett kontrakt och begärt ett nytt ägarbevis, trots att hon aldrig stått som ägare. Och SWB hade godkänt det, utan vidare kontroll.

Jag kontaktade SWB direkt och frågade hur det var möjligt. Jag satt ju med originalet i handen – hur kunde de utfärda ett nytt ägarbevis på en häst som någon annan sålt och dessutom behållit pengarna för? Det hade de inget svar på, men kunde inte göra något åt det, så de skulle kontakta deras jurist och höra. Deras svar när de hade pratat med honom? Att de inte var ansvariga för något.

Så jag ställde mig frågan: vad är egentligen ägarbeviset värt? Vi som hästägare är skyldiga att följa reglerna – passet måste följa hästen, vi måste anmäla ägarbyte, annars riskerar vi böter. Men SWB kan alltså dela ut nya ägarbevis lite hur som helst, utan att ta ansvar?

Och ja, nu vet ni detta: det är skrämmande enkelt att bli ”hästägare”. Låna en häst, kräv passet – och begär sedan ett nytt ägarbevis. Plötsligt står ni som ägare på pappret.

Hur gick det då med valacken? Damen ville lämna tillbaka hästen eftersom hon köpt honom under helt fel förutsättningar. Hon lyckades till slut pressa tjejen till att betala tillbaka pengarna. Hästen kom tillbaka, och jag ordnade en affär med en hästhandlare jag kände, som hämtade honom hos henne.

Så nu förstår ni kanske varför jag inte lämnar ifrån mig passet förrän hästen är såld – och jag har fått betalt.

Bild för uppmärksamhet, det är inte den valack!

---

Vart går gränsen för tålamodet?

Idag var det dags att tvätta Mercedes i rumpan. Hon är en häst som lätt blir stressad inombords, och som liten hade hon magsår. Ibland är hon därför lite känslig och får lös mage. Det händer med jämna mellanrum, och då måste jag tvätta henne lite mellan bakbenen.

Här är det rätt varmt just nu, så det fastnar lätt i pälsen. Det är dessutom svårt att göra själv eftersom jag inte kan binda upp henne – då får hon panik och spränger grimman. Jag använder alltid ljummet vatten och gör allt så försiktigt som möjligt, och jag lovar, det kan bara kännas skönt för henne.

För att kunna styra henne någorlunda lägger jag grimskaftet över bommen så att jag får lite stöd och kan röra mig bakom henne. Men även om hon blivit tvättad tusen gånger, så är det tydligen fortfarande livsfarligt i hennes värld. Hon går runt, runt – både runt mig och runt bommen – och som om det inte räckte är flugorna extra påflugna idag, vilket gör henne ännu mer stressad.

Jag har mycket tålamod och förstår att hon ofta tas från hagen för saker som tandläkaren eller hovslagaren, så jag kan förstå hennes motvilja. Men det är svårt när man vet att det här bara är för hennes eget bästa, och hon ändå envisas med att snurra ut i nässlorna – särskilt när jag står där i kortbyxor. (Helt mitt eget fel, men står hon som hon ska vid bommen, finns där fint betongunderlag utan nässlor.)

Efter att ha trasslat runt i tio minuter, pratat lugnt och lockat med äpplen, fick jag nog! Jag är bara människa. Rösten höjdes och jag röt:

– NU STÅR DU STILL!

Hon tittade förvånat på mig – och stod still. Äntligen kunde jag tvätta henne. Sedan fick hon sina äpplen, och friden var återställd.

Det påminde mig om när barnen var små – ibland måste man nästan gå över kanten innan de reagerar.

Och där har vi det – det här med gränser.

Traumat när man mister sin häst

Vi vet alla att det är fruktansvärt svårt när ens häst går bort. Det är ännu tyngre när man själv måste fatta beslutet. Men något det talas väldigt lite om är sorgen och traumat när man tvingas sälja sin häst på grund av olika omständigheter.

När en häst dör vet man åtminstone var den är. Sorgen är enorm, och vi bearbetar den på olika sätt. Men när man säljer sin häst vet man oftast inte var den hamnar – och risken finns att det inte blir som man önskat.

Vissa försöker lösa situationen genom att låna ut hästen, för att kunna hålla ett öga på den. Tyvärr fungerar det inte alltid. Plötsligt kan fodervärden inte ha hästen kvar, de kanske flyttar långt bort eller får ändrade livsomständigheter – och då står man där utan stallplats. Hästen får flytta fram och tillbaka, och det skapar både besvikelse och bekymmer.

Mellan att sälja och att låna ut skulle jag nog själv välja att sälja till någon som verkligen kan ta hand om hästen. Men hur kontrollerar man det? Det går aldrig att vara 100 % säker. Man kan dock kolla upp köparen, prata med folk som känner dem och försöka bilda sig en uppfattning. Ett återköpsvillkor i kontraktet kan vara en idé, men tyvärr gäller det inte alltid om det blir en tvist. Och även om hästen kommer tillbaka – var befinner jag mig i livet då? Har jag tid, plats och ekonomi för den?

Under åren har jag haft många hästar och även handlat med dem. De som bara passerat genom mina händer har varit lättare att släppa. Men de “egna” – de som satt djupa spår i hjärtat – har ibland varit oerhört svåra att skiljas från. Jag kan säga att det inte blir lättare med åren. De blir nästan som ens barn.

Ibland måste man ändå ta det svåra beslutet när man inte längre kan ge hästen det den behöver. Det enda sättet att minska risken för att hamna i den situationen är att tänka efter innan man köper. Har jag råd och tid även om fem, tio år? Eller köper jag för stunden, för att det är roligt just nu?

Tänk alltid på hästens bästa. Det är inte roligt för den att byta ägare ofta eller flytta runt mellan olika stall. En häst sätter sina spår i själen – och jag hoppas innerligt att du slipper gå igenom det här traumat.

---

Passa dig för ”gratis” hästar!

Om man är mycket aktiv på nätet, stöter man förr eller senare på olika typer av bedrägerier. Ibland, när jag har tid och lust, roar jag mig med att spela med ett tag – låtsas som att jag går på det – bara för att sedan avslöja bluffen. Tyvärr ger de sig sällan, utan går vidare till nästa offer.

Jag har tidigare blivit kontaktad av personer som vill att jag ska förvalta något arv, men den här varianten var ny för mig.

Nyligen fick jag ett meddelande från en man som påstod sig komma från ”Dallas”. Han hade till och med en hemsida som vid första anblick verkade trovärdig – men med väldigt få följare, vilket direkt väckte mina misstankar.

Han erbjöd mig en häst gratis, för att han ville att den skulle få ett gott hem. Det händer ju att människor vill omplacera hästar på det sättet, men jag berättade att jag bor i Ungern – något som brukar avskräcka. Men nej då, det var enligt honom bara några timmar bort och absolut inget problem. Där och då visste jag att det var fusk, men jag spelade med en stund till för att se vad han egentligen var ute efter.

Han sa att det var just för att hästen var gratis som han inte litade på att kunna hitta ett bra hem i USA. För att verka trovärdig låtsades han ringa upp mig via Messenger. När jag svarade var han inte där. Istället skickade han en skärmbild som visade en svart skärm och påstod att det måste vara fel på hans Messenger. Jag föreslog att han kunde spela in ett röstmeddelande om det var något viktigt – men naturligtvis var det ”fel” på det också. Märkligt nog fungerade det alldeles utmärkt att skriva meddelanden och skicka bilder…

Jag bad honom berätta mer om hästen. Han svarade att det var en 12-årig valack, 155 cm i mankhöjd, snäll och riden, och att hon varken sparkade eller bet. Då frågade jag om han verkligen var från Dallas. Det bekräftade han. Och då började jag avslöja honom:

”Vet du,” sa jag, ”jag är 100 % säker på att en man från Dallas aldrig skulle kalla en valack för hon.”

Han försökte rädda sig genom att säga att hästen betedde sig mer som ett sto. Sedan frågade han om jag använde Google Translate. ”Nej,” svarade jag, ”men det gör du.”

Sedan talade jag om för honom precis vad jag tyckte – att det är vidrigt att försöka tjäna pengar på människors kärlek till djur. Men han gav sig inte. Han bedyrade att han aldrig skulle göra något sådant, och att han bara ville att hästen skulle få ett bra hem. Nu har jag stängt konversationen.

Till dig som inte har råkat ut för något liknande – du kanske tänker att det inte kan hända något farligt av att ta emot en gratis häst. Men det är precis det de vill att du ska tro. Jag lovar dig: om jag hade tackat ja, hade ”hästen” strandat någonstans på vägen, och han hade bett mig om en liten summa pengar för att få den levererad. Det skulle vara så synd om hästen inte kom till mitt fantastiska ställe… och självklart skulle pengarna betalas tillbaka när hästen anlände. Men den hästen existerar inte. Han äger den inte. Och du skulle aldrig se dina pengar igen.

Det finns organiserade ligor som lurar människor på detta sätt, och tyvärr är många av dessa bedrägerier kopplade till nätverk i exempelvis Nigeria, där de tjänar miljoner på att lura godhjärtade människor på deras sista pengar.

Man brukar säga att man inte ska titta en given häst i munnen – men jag säger: titta på ägaren! Var försiktig. Låt inte dina känslor styra. Det kan bli dyrt.

”Räcker den till?” – Om drömmar, och hästköp med ögonen stängda för verkligheten!

Jag hade en gång en bekant. Han var 35, bodde ensam, jobbade hårt och var snäll. Men om vi ska vara ärliga – han var inte direkt Brad Pitt. Mer som en blek kopia av en trött tv-tekniker från 90-talet. Hans jobb var hederligt, inget fel i det, och han bodde i en hyresrätt med lite charm (och väldigt mycket furumöbler).

En dag frågade jag honom varför han var singel. Svaret? Jo, han hade ”krav”. Kvinnan han ville ha skulle vara vacker – alltså fotomodellvacker – ha god ekonomi (helst rik), klä sig elegant och ha klass. Jag satt där och lyssnade, blinkade långsamt, och tänkte i mitt stilla sinne: ”Har du tittat i spegeln på sistone, kompis?”

Det här påminner mig så mycket om hur många tänker när de ska köpa häst.

Vi drömmer om det perfekta ekipaget. Hästen ska vara vacker – alltså Instagram-vacker – med tre gångarter i världsklass, perfekt psyke, lätt att rida, utbildad till stjärnstatus och helst ha både prestationsstam och medaljer i släktträdet. Och vi själva? Vi har 50 000 kr på kontot och rider på hobbynivå när vädret tillåter och ryggen inte gör ont.

Missförstå mig inte – det är underbart att ha drömmar. Men någonstans på vägen behöver vi stanna upp och fråga oss själva:
”Räcker det här verkligen till?”
Och jag menar inte bara pengarna. Jag menar tiden, kunskapen, tålamodet – för att inte tala om självdistansen.

Vi väljer hästar med ögonen, med hjärtat fyllt av illusioner och en inre film där vi galopperar i slow motion över soliga ängar medan folk applåderar vid staketet. Men verkligheten? Den består av leriga paddockar, tuggade grimskaft och träningspass där det går mer bakåt än framåt. Och det är helt okej – om vi bara är ärliga mot oss själva från början.

Så innan du faller för den där glänsande, muskliga 4-åringen med ögon som smälter stenar och en prislapp på Black Friday-nivå – ställ dig frågan:
 Har jag vad som krävs för att förvalta den här hästen?
 Har jag råd med utbildning, utrustning, veterinär och oväntade utgifter?
 Och kanske viktigast av allt – köper jag en häst som matchar min nivå, eller mina drömmar?

Vi behöver inte vara perfekta. Vi behöver bara vara lite mer som hästarna själva – jordnära, närvarande, och med hovar stadigt på marken.

Så nästa gång du tittar på en hästannons och börjar drömma – glöm inte att också titta i spegeln. Och fråga dig själv:
”Räcker det till?”

(Och är svaret nej – så är det inte hela världen. Det kanske bara betyder att du behöver ta ett steg i taget. Hästlivet är en resa, inte ett mål. Och ibland är det bästa du kan göra att börja med att bli den personen, hästen du drömmer om, faktiskt skulle vilja ha som människa och ägare)

---

Den misstänkta dansken och militärens förråd

När jag köpte min gård i Mörrum var ladorna redan uthyrda till militären som förvarade någon form av utrustning där. Gården hade stått tom ett tag, så militären hade anlitat en granne som skulle ”hålla ett öga” så inget blev stulet och inget misstänkt hände.

När jag flyttade in hoppades jag att de ville fortsätta hyra — jag behövde både pengarna och hade ändå inget behov av de där 600 kvadratmetrarna. Men de var tveksamma… jag var ju dansk.
Jag tyckte det hela var löjligt och undrade om de trodde jag var spion. Vad skulle en ung dansk tjej ha för intresse av att stjäla från deras förråd?

Till slut gick de med på att fortsätta hyra — på villkoret att grannen fortfarande höll koll. Det kom jag att ångra. Han dök nämligen upp vid alla möjliga tider och smög runt byggnaderna. Ofta var jag i stallet när han kom tassande, och flera gånger skrämde han livet ur mig när han smög runt i mörkret.

En gång hade jag en god vän på besök som hjälpte mig bygga i stallet. Vi stod och skrattade åt något när vi plötsligt såg grannen stå och glo. Då fick jag nog. Jag sa till militären att de antingen fick säga åt honom att sluta — eller flytta ut. De valde att säga upp grannen, för nu hade de ju sett att jag var ”ofarlig”.

Mina föräldrar och jag skämtade ofta om att gräva ner ett böjt rör på gårdsplanen, riktat mot ladorna — så det skulle se ut som en ubåt på väg upp. Tänk om militären kommit med full utryckning! Det var ju samtidigt som den där ryska ubåten hittades utanför Karlskrona, och tidningarna var fulla av ubåtsnyheter.

När militären till slut flyttade ut efter några år var jag förstås nyfiken på vad som egentligen hade förvarats därinne. Jag hade gissat på vapen, kanoner eller sprängämnen — med tanke på hur rädda de varit om grejerna. Men det visade sig bara vara gamla cyklar och tält som ingen ville ha!

Det där med att hålla ögonen på ”den vilda dansken” fortsatte. Mitt hus låg precis vid stora vägen, så alla kunde se vilka som kom och gick. Jag hade ett stort hus och ofta gäster, vilket inte direkt gick obemärkt förbi.

En lördagskväll när jag hade fest och det stod några bilar på gårdsplanen, knackade det plötsligt på dörren vid niotiden. En av gästerna kikade ut och såg livrädd ut: ”Det är polisen!”

Vi hade varken hög musik eller stök, så jag undrade vad som stod på. Utanför stod tre poliser. Jag kände igen en av dem sen innan.

”Jo, vi har ju pratat om att du skulle sy de där armskydden till oss, och när vi körde förbi tänkte jag…”

”Nej,” sa jag. ”Du tänkte inte alls. Ni vill ha kaffe, eller hur?”

”Jo, det hade ju varit trevligt!” svarade de.

Jag bjöd in dem, och vi hade en fantastisk kväll tillsammans. Men jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv… jag visste precis vad grannen skulle tänka:

”Jaha, se på den där danskan. Full fest och polisen där hela kvällen — undrar hur många som blev arresterade?”

Ja, jag har haft mycket roligt i livet!

Min tid som sadelmakare

Jag har alltid haft en stark vilja och har aldrig tänkt på att ha några begränsningar — inte ens när jag ständigt fick höra att man inte kan tjäna pengar på hästar. ”Det är bara en hobby, och de kostar bara pengar”, sa folk. Men i min logiska hjärna tänkte jag att någon måste ju tjäna pengar på hästar — de som tillverkar tillbehören till exempel. Annars skulle det väl inte finnas någon som kunde leverera foder och utrustning? Dessutom fanns det ju ridskolor som faktiskt tjänade pengar på sina elever.

Skaparglädje har alltid varit en av mina starka sidor. När jag som barn fick möjlighet att gå på ungdomsskola, som det hette då, kunde man anmäla sig till olika kvällskurser — helt gratis. Jag ville gå alla, men fick förstås välja. Det blev keramik och läderarbete.
Jag hann inte gå många gånger innan jag ville sy ett träns. Jag fick lov, bara jag betalade materialet själv eftersom det var dyrt. Det var fantastiskt roligt! Det var då jag kom på att jag faktiskt kunde utbilda mig till sadelmakare.

Som jag berättat tidigare var det goda kontakter som gjorde att jag fick börja hos en sadelmakare i Köpenhamn, där jag fick lära mig yrket. Det var spännande, och känslan av att kunna skapa så vackra saker — till hästar dessutom — var fantastisk.
Sadelmakaren jag lärde mig av gjorde bland annat ponnyselar, vilket var svårt att få tag på då. Riktiga selar i ministorlek, inte bara en enkel brösta och ett huvudlag med skygglappar och emblem.

Med den kunskapen kände jag att jag själv kunde starta ett sadelmakeri, för det var ju precis det jag ville göra.

Det är inte lätt att starta företag innan folk lär känna en och vet vilket jobb man gör. Jag fick alla möjliga märkliga uppdrag — bönderna kom med sina gamla lokselar som var ihopsatta med ståltråd och balaband. Jag visste inte vad jag skulle ta betalt; jag ville inte vara för billig men ändå locka kunder att komma tillbaka. Tillit tar tid att bygga upp, men jag gjorde ett bra jobb, och efterhand kom kunderna.

Jag lärde mig att göra saker som man inte kunde köpa på Börjes — som mycket små grimmor och väldigt stora. Billiga saker tillverkas ju bara i standardstorlekar, så det var en fördel att kunna sy grimman efter hästen. Jag såg också till att använda bra material så att det höll.

Jag tillverkade även andra saker — fina gevärsremmar till jägare, vilket blev väldigt populärt. Jag gjorde utrustning till brandkåren och armskydd till polisen när de tränade hundar.

Det där med tillit hade också en annan sida. Jag minns en gång när det knackade på dörren. Jag gick ut och öppnade. Där stod en man med en sele. Han tittade förbi mig, som om han letade efter någon där inne, och frågade om han kunde få prata med sadelmakaren.
Med ett litet leende sa jag: ”Det är mig!”
Han tittade misstänksamt länge på mig och sa: ”Jaha… det hade jag ju inte väntat mig.”
Men jag fick laga hans sele, och han blev faktiskt nöjd med resultatet.

Det lyckades mig aldrig att försörja mig helt på sadelmakeriet. Jag behövde alltid ha en extra inkomst. Jag hyrde ut boxar och min lada, höll kvällskurser för ABF, köpte in unghästar och red in dem, jobbade halvtid på ett hotell, och plockade jordgubbar. Ändå trivdes jag, för jag kunde bestämma över min egen tid och jobba hemifrån. Jag träffade också många trevliga människor.

När jag började handla med hästar slutade jag med sadelmakeriet, men jag har haft stor nytta av det — både när jag behövt passa in eller laga utrustning.
Jag har fortfarande mina verktyg och en hel del material kvar, även om jag inte rört dem på många år.

Nu är det dags igen — jag behöver göra Maersks sele större så den passar honom. Och jag märkte att jag faktiskt ser fram emot att hålla i en syl igen.

---

🇸🇪 Med SWB i Polen – del 2

Man kände sig verkligen som landets rikaste när vi var i Polen. Vi fick så mycket för pengarna, och även om jag inte hade mycket i Sverige, så hade jag råd med massor där.

Det märktes också när vi stannade på olika ställen för att fika eller äta något. Folk samlades runt bussen bara för att titta – de hade aldrig sett en sådan buss förut. Vi fick höra att vi inte skulle ge dem något, eftersom det kunde leda till problem.

Men en som inte brydde sig om reglerna var Walter Persson. Hur han bar sig åt vet ingen, men han fick polska barn att sjunga på svenska i utbyte mot karameller. Det var tragikomiskt – men barnen var lyckliga, och Walter var inte snål!

Där hade vi något gemensamt. Trots att jag inte hade mycket pengar, kände jag att en tia betydde mycket för polackerna – så jag gav alltid dricks.
Många av de andra på resan ville ha exakt växel tillbaka, och det tyckte jag inte om. Polackerna var så trevliga och gjorde allt för att vi skulle trivas – varför inte visa uppskattning med lite dricks? Allt var ju ändå så billigt.

Att det lönar sig att vara generös och tänka på andra, det fick Walter och jag bekräftat en kväll efter middagen på ett hotell. Det hade blivit sent, och personalen sa att de inte serverade längre efter en viss tid.
Men Walter frågade:
– Kan man verkligen inte få köpa lite champagne till?
Jodå – till honom och mig, för vi hade gett dricks. Ingen annan blev serverad. Vi skålade med varandra och var rörande överens:
Det finns rättvisa i världen!

Det var en oförglömlig resa – och jag var trött i fjorton dagar efteråt, så intensivt var det!
Jag lärde känna så många fantastiska människor (även om de var lite äldre 😉), och busschauffören körde oss tryggt hem – en stor eloge till honom.

Själva resan var fantastisk – men det slutade inte där. Jag fick ovärderliga kontakter, och jag har en liten extra rolig historia om just det.

Kort efter att vi kommit hem var det ett evenemang på Flyinge. Jag minns faktiskt inte vad det var, men det var fullt med folk. Det stora ridhuset var ganska nybyggt, och det skulle vara en uppvisning där inne.
I ena änden av ridhuset finns en gångbro där man kan gå från den ena sidan till den andra. Jag gick där, och såg ner på folkmassan – när jag plötsligt hör någon ropa:
– Ja men det är ju sadelmakaren!
Alla huvuden vände sig mot mig – och Gunnar Henriksson kom rusande och gav mig en bamsekram! Jag rodnade, inte för att han kom men jag kände det som hela Flyinge kollade på mig:)
Det var så roligt att se honom igen. Senare hjälpte han mig också med en hel del pappersarbete när jag skulle visa min hingst i Danmark.

En annan värdefull kontakt från resan var Inge Wilhelmsson. När vi skulle ha premiering hemma på gården, kontaktade jag honom och frågade om han ville komma som domare till vår palominopremiering.
Det ville han – och jag kunde stolt marknadsföra att vi hade en internationell domare till vår premiering.

Walter Persson träffade jag igen på Falsterbo, där han var med och arrangerade evenemanget. Jag var där för att sälja saker från mitt sadelmakeri, och vi hade en trevlig fest innan det hela drog igång.

Gullvi Borsits har jag fortfarande kontakt med – hon är fortfarande lika pigg och trevlig, trots att hon har passerat 80.

Som jag alltid har sagt:
Det gäller att ha kontakter – man vet aldrig när man kan behöva dem!

Med SWB i Polen – Del 1

Du har säkert sett de där skämten på Facebook: ”Internat fanns inte när vi var unga, så det finns inga bevis på de hyss vi hittade på!”
Tja… det stämmer inte riktigt i mitt fall. Jag hade nämligen en kamera – och även om det var dyrt att framkalla bilder då, tyckte jag att det var värt det. Det ångrar jag inte idag! Här får du ett smakprov på att även vi kunde vara lite busiga, trots att vi inte hade några mobiler att filma med.

Historien jag ska berätta handlar om en oförglömlig resa – och några av ridsportens riktigt stora profiler från den tiden. Många av dem finns tyvärr inte längre med oss, men jag hoppas att deras barn och barnbarn kan få sig ett gott skratt och se att även de hade kul förr i tiden. Jag minns inte alla namn, men jag minns deras ansikten, deras skratt och den glädje som präglade hela resan. Det är fortfarande en av de bästa resor jag har gjort.

Allt började med att Gullvi Borsits frågade om jag ville följa med på en hästresa. Hon ordnade flera resor med SWB och la ner enormt mycket tid och engagemang. Jag ville verkligen följa med – frågan var bara om jag hade råd. Jag bodde ensam på min gård i Mörrum, och att vara sadelmakare där gav inte precis något överskott. Men Gullvi försäkrade mig om att det inte skulle bli så dyrt – Polen var väldigt billigt på den tiden.

Jag ordnade så att någon kunde passa gården medan jag var borta – jag hade redan då hund, katt, höns och hästar. Jag visste inte vilka som skulle med på resan, mer än att det var folk från SWB – det kunde ju vara vem som helst. Jag körde till Gullvi, eftersom bussen skulle plocka upp oss i Vinslöv. Vi var bland de första som klev på.

Som tur var skulle Lollo Skenberg också med – jag kände henne lite och vi var ungefär i samma ålder. Det kändes tryggt, särskilt när vi såg vilka som klev på efter hand. Lollo och jag tittade på varandra – vi tänkte nog samma sak: ”Har ålderdomshemmet brunnit ner?” Det var många äldre resenärer, och vi suckade lite. ”Pensionärsresa!” tänkte jag. Men, tänkte jag, vi ska ju titta på hästar – det blir nog bra ändå.

Och det blev det verkligen! De där ”pensionärerna” visade sig ha mer energi än någon annan. De turades om att ta mikrofonen i bussen för att berätta om sina gårdar, sina hingstar och fantastiska hästhistorier. När historierna tog slut, drog de fräckisar så vi kiknade av skratt. Inga spärrar, inget filter – de var för gamla för att bry sig om vad folk tyckte, och det var härligt.

Första dagen gick åt till bussresa och färja. Jag var glad att jag hade sjösjukepiller, för det gungade rejält.

När vi kom fram till första hotellet åt vi middag tillsammans. Någon föreslog att vi skulle presentera oss en och en. Jag fick panik. Jag var ganska blyg på den tiden (det har försvunnit med åren!) och satt bara och funderade på vad jag skulle säga när det blev min tur. Jag hörde knappt vad de andra sa. Vi var nog runt 50 personer. När det var min tur stammade jag fram att jag var sadelmakare, bodde i Mörrum och hade en gul hingst efter Gullvis Pegasus.

Efter middagen gick vi till baren för en drink, och jag skyndade mig att köpa en – nerverna behövde lugnas. En man började prata med mig:
– Jaha, så du bor i Blekinge?
– Jo, det stämmer, sa jag.
– Hur är det med… (han nämnde ett namn jag inte riktigt minns, men det var en hingsthållare i Blekinge).

Jag svarade:
– Nja, jag känner honom inte så väl, men det är ju synd att han har fel hingst.
– Jaha? Vad menar du?
– Det är kanske inget fel på själva hingsten, men han passar inte till stona i Blekinge. Avkommorna får ingen gång, ingen utstrålning – de blir små som ponnyer och alla är helbruna.

Mannen såg lite konfunderad ut och svarade:
– Jaha… men vi skickade ju en annan hingst till honom som han inte ville ha. Så han bad att få tillbaka Neapel – för den kunde han ”klara av”.

Jag tappade nästan andan. ”Vi skickade…?” Vem var den här mannen?!
Det visade sig vara Gunnar Henriksson – en av cheferna på Flyinge. Han såg att jag blev rädd för att jag sagt för mycket.
– Det är bra att höra, sa han. Ingen annan vågar säga sådant till oss. Tack för det!

Vi blev väldigt goda vänner under resan och pratade massor om hästar.

Sen var det dags att gå till rummen. Vår guide var väldigt snäll och erbjöd sig att bära Lollos och min väska. Jag kom gående med min egen och tackade ja – det var ju vänligt. När han tog min väska sjönk den rakt ner i golvet. Han tittade förskräckt på mig och sa:
– What are you carrying… machine guns??

Jag var väldigt stark på den tiden och tänkte inte ens på att väskan var tung – kanske hade det också slunkit ner en flaska vodka eller två under båtresan…

Vi åkte i en riktigt fin buss, nästan ny med alla bekvämligheter. Däremot var Polens vägar inte i samma skick, så vi tillbringade många timmar på vägarna. Stackars chauffören hade svårt att hitta – det fanns ju ingen GPS på den tiden, och många stuterier låg långt ute på landet. En gång höll vi nästan på att vända, för träden hängde så långt ner över vägen att bussen knappt kunde ta sig fram – men vi lyckades.

Vi besökte flera fantastiska stuterier där personalen verkligen hade gjort allt för att vi skulle känna oss välkomna. De visade upp hingstar, körde uppvisningar och bjöd på upplevelser. Tyvärr blev vi ofta sena, så det var svårt att ta bilder – men jag fick några ändå.

Polackerna var otroligt vänliga. Överallt ville de bjuda på det bästa de hade – vilket ofta betydde schnitzel. Jag älskar schnitzel, men efter fyra dagar längtade jag faktiskt efter knäckebröd!

Det värsta var en kväll när vi kört hela dagen och kom fram till ett hotell vid ryska gränsen klockan tio på kvällen – istället för klockan sex som planerat. Då fick vi schnitzel som hade legat och kokt i fett i fyra timmar. Jag kunde inte äta den – men tur att jag hade ”nödförråd” i väskan. En liten snaps på tom mage gör sitt – jag blev inte ett dugg blyg längre. Jag började sjunga, och snart sjöng hela gänget med. Några polacker som satt i restaurangen fick också en sup och började sjunga polska sånger. Stämningen blev på topp och tröttheten glömdes bort.

Sen behövde jag hitta en toalett. Ingen visste var den fanns, så jag gick ut i hallen. Där satt en bister babusjka. Jag frågade efter toaletten, hon sa något på polska och pekade. Jag tackade och gick nerför en trappa, först till höger, sen till vänster – och hittade den. När jag satt där tänkte jag: En snaps då och då är inte dumt – nu förstår jag ju polska!

En av dagarna var vi på galoppbanan. Det var araber som tävlade – snabba och vackra hästar. Man fick spela lite, men det fanns ett tak på hur mycket man fick satsa – max 10 zloty. Jag satsade fullt på en snygg arab och kände mig som en storspelare. Min häst vann och jag fick 70 zloty i vinst. Det kändes lite synd att man inte fick spela mer!

Del 2 kommer nästa vecka:)

Kvaliten på bilderna är mycket dåliga då de ligger i plastfickor, men jag vill inte förstöra dem med att plocka ut dem, så ni får nöja er:)