För många år sedan!

Dolan.

När jag var 8 år köpte mina föräldrar en sommarstuga i Blekinge i Brännarebygden. Vi som var danska översatta detta till Brännvinsbyn och hade lite kul med det. Det var en liten stuga ca 3 km från den asfalterade vägen och det låg alldeles för sig själv. Där var 3 tunnland mark till och vi var helt förbryllade över att, de som vi köpta av, hade bott där i många år och hade levd på det de odlade i den steniga marken. Gubben hade väl haft lite extra jobb ibland i berghålan som låg ett par km från stället. Där var ström och telefon men vatten fick man hämta i en källa ca 100 meter från huset.  Jag var lite sur, för där var inget stall till, som där hade varit på det ställe vi tittade på innan och jag ville ju ha plats till den ponny som min pappa ett svagt ögonblick hade sagt att där kanske kunde vara plats för. Mina föräldrar var ju från Köpenhamn och visste knappt vad en häst var och tänkte väl ungefär att det inte kunde vara svårare än att köpa en kanin till ungen:) 

Dock blev jag snart förtjust i stället, där man kunde gå ner och fiska inte så långt från huset och jag älskade de stora stenarna som man kunde klättra på. Där och då beslutade jag att så snart jag blev stor, skulle jag flytta till Sverige.

Men vad skulle man hitta på, när man hade fiskat på morgonen och mamma vägrade att steka de små fiskar jag hade fångat? Jo då kunde man ju går ner till de gårdar som man hade sett på grusvägen på vägen till huset. Visst måste de ha katt när de bodde sådär 🙂

Den första gården var ingen hemma, men jag hade ju tiden för mig och gick till nästa. Jag knackade på dörren och frågade om jag fick lov att ge deras katt några fiskar, om nu de hade katt? Det hade de! De hade även en hund, kossor, grisar och en häst!!! 

Mannen som hette Sven, märkte med det samma mitt stora intresse och visade mig runt på gården. Han var så fantastisk snäll mot mig och det visade sig att hans barn var vuxna och hade flyttat till staden och var inte intresserad av att ärva gården, men här hade han en som bara sög allt till sig. Vi blev ju väldigt goda vänner och deras katter fick mängder med fisk och jag började gå promenader med hunden, som ju annars inte fick så mycket motion mellan jakterna. Jag mockade hos kossorna och hjälpte till så gott jag kunde. Han tyckte ju också, till min stora förtjusning att jag skulle få rida på hästen, men Dolan som hästen hette, tyckte något annat.

 Jag tror hon hade något fel på hormonerna, hon var som de kallade det då, en pissemärr som whiade och hoppade till när man gjorde något med henne som inte passade henne. Sven hade aldrig ridit henne, men hon var ju kört mycket, men dröm om min förvåning när Sven bara tog tag i manen och svängde benen över henne (hon var inte så liten) och red iväg med henne. Han red henne lite fram och tillbaka och konstaterade att nu var hon inriden:) Då blev jag uppsläng och, jo, det gick bra.

Nu blev han aldrig av med mig, tänk att han hade en häst man kunde rida med. Jag var där varje dag i hela sommarlovet och hjälpte till så gott jag kunde mot att få rida en liten sväng.

Han berättade att Dolan hade alltid varit “speciell” med sitt humör, men hennes mamma var den bästa hästen han hade haft. Det var en riktig trotjänare, han älskade den hästen. Han gjorde ett misstag att låna ut henne till en granne ingång, berättade han, och denna grannen hade kört henne så hårt så hon blev svettig. Detta var på vintern och han hade bara låtit henne stå i kylan, så hon fick korsförlamning och blev aldrig bra igen. Stackars Sven fick tårar i ögonen när han berättade om henne.

När jag nu var där hela dagarna, blev jag även bjuden på kaffe och ibland middag. Jag kunde ju inte gå där och svälta tyckte Signe. Aldrig hade jag fått en sådan mat. Det var hembakat stenugnslimpa med nyslungen honung, det var färska jordgubbar från trädgården och mjölk direkt från kon. Även om jag var barn, kände jag en enorm skillnad när maten kom direkt från källan och jag njöt i fulla drag.

Jag tror och hoppas jag gav något till Sven och Signe, just då, de gav i alla fall något fantastiskt till mig. Det var en enorm sorg då Sven dog några år senare i lungcancer troligen av det hårda jobbet och dammet i berghålan. Jag kommer aldrig att glömma honom och han lärde mig mycket om skogen och djuren och han lärde mig även att mjölka:)

På bilden är Dolan och jag, med en lånad millitärsadel, när jag red hem och hälsade på min föräldrar som skräckslagna höll sig på trappan