”Räcker den till?” – Om drömmar, och hästköp med ögonen stängda för verkligheten!
Jag hade en gång en bekant. Han var 35, bodde ensam, jobbade hårt och var snäll. Men om vi ska vara ärliga – han var inte direkt Brad Pitt. Mer som en blek kopia av en trött tv-tekniker från 90-talet. Hans jobb var hederligt, inget fel i det, och han bodde i en hyresrätt med lite charm (och väldigt mycket furumöbler).
En dag frågade jag honom varför han var singel. Svaret? Jo, han hade ”krav”. Kvinnan han ville ha skulle vara vacker – alltså fotomodellvacker – ha god ekonomi (helst rik), klä sig elegant och ha klass. Jag satt där och lyssnade, blinkade långsamt, och tänkte i mitt stilla sinne: ”Har du tittat i spegeln på sistone, kompis?”
Det här påminner mig så mycket om hur många tänker när de ska köpa häst.
Vi drömmer om det perfekta ekipaget. Hästen ska vara vacker – alltså Instagram-vacker – med tre gångarter i världsklass, perfekt psyke, lätt att rida, utbildad till stjärnstatus och helst ha både prestationsstam och medaljer i släktträdet. Och vi själva? Vi har 50 000 kr på kontot och rider på hobbynivå när vädret tillåter och ryggen inte gör ont.
Missförstå mig inte – det är underbart att ha drömmar. Men någonstans på vägen behöver vi stanna upp och fråga oss själva: ”Räcker det här verkligen till?” Och jag menar inte bara pengarna. Jag menar tiden, kunskapen, tålamodet – för att inte tala om självdistansen.
Vi väljer hästar med ögonen, med hjärtat fyllt av illusioner och en inre film där vi galopperar i slow motion över soliga ängar medan folk applåderar vid staketet. Men verkligheten? Den består av leriga paddockar, tuggade grimskaft och träningspass där det går mer bakåt än framåt. Och det är helt okej – om vi bara är ärliga mot oss själva från början.
Så innan du faller för den där glänsande, muskliga 4-åringen med ögon som smälter stenar och en prislapp på Black Friday-nivå – ställ dig frågan: Har jag vad som krävs för att förvalta den här hästen? Har jag råd med utbildning, utrustning, veterinär och oväntade utgifter? Och kanske viktigast av allt – köper jag en häst som matchar min nivå, eller mina drömmar?
Vi behöver inte vara perfekta. Vi behöver bara vara lite mer som hästarna själva – jordnära, närvarande, och med hovar stadigt på marken.
Så nästa gång du tittar på en hästannons och börjar drömma – glöm inte att också titta i spegeln. Och fråga dig själv: ”Räcker det till?”
(Och är svaret nej – så är det inte hela världen. Det kanske bara betyder att du behöver ta ett steg i taget. Hästlivet är en resa, inte ett mål. Och ibland är det bästa du kan göra att börja med att bli den personen, hästen du drömmer om, faktiskt skulle vilja ha som människa och ägare)
När jag köpte min gård i Mörrum var ladorna redan uthyrda till militären som förvarade någon form av utrustning där. Gården hade stått tom ett tag, så militären hade anlitat en granne som skulle ”hålla ett öga” så inget blev stulet och inget misstänkt hände.
När jag flyttade in hoppades jag att de ville fortsätta hyra — jag behövde både pengarna och hade ändå inget behov av de där 600 kvadratmetrarna. Men de var tveksamma… jag var ju dansk. Jag tyckte det hela var löjligt och undrade om de trodde jag var spion. Vad skulle en ung dansk tjej ha för intresse av att stjäla från deras förråd?
Till slut gick de med på att fortsätta hyra — på villkoret att grannen fortfarande höll koll. Det kom jag att ångra. Han dök nämligen upp vid alla möjliga tider och smög runt byggnaderna. Ofta var jag i stallet när han kom tassande, och flera gånger skrämde han livet ur mig när han smög runt i mörkret.
En gång hade jag en god vän på besök som hjälpte mig bygga i stallet. Vi stod och skrattade åt något när vi plötsligt såg grannen stå och glo. Då fick jag nog. Jag sa till militären att de antingen fick säga åt honom att sluta — eller flytta ut. De valde att säga upp grannen, för nu hade de ju sett att jag var ”ofarlig”.
Mina föräldrar och jag skämtade ofta om att gräva ner ett böjt rör på gårdsplanen, riktat mot ladorna — så det skulle se ut som en ubåt på väg upp. Tänk om militären kommit med full utryckning! Det var ju samtidigt som den där ryska ubåten hittades utanför Karlskrona, och tidningarna var fulla av ubåtsnyheter.
När militären till slut flyttade ut efter några år var jag förstås nyfiken på vad som egentligen hade förvarats därinne. Jag hade gissat på vapen, kanoner eller sprängämnen — med tanke på hur rädda de varit om grejerna. Men det visade sig bara vara gamla cyklar och tält som ingen ville ha!
Det där med att hålla ögonen på ”den vilda dansken” fortsatte. Mitt hus låg precis vid stora vägen, så alla kunde se vilka som kom och gick. Jag hade ett stort hus och ofta gäster, vilket inte direkt gick obemärkt förbi.
En lördagskväll när jag hade fest och det stod några bilar på gårdsplanen, knackade det plötsligt på dörren vid niotiden. En av gästerna kikade ut och såg livrädd ut: ”Det är polisen!”
Vi hade varken hög musik eller stök, så jag undrade vad som stod på. Utanför stod tre poliser. Jag kände igen en av dem sen innan.
”Jo, vi har ju pratat om att du skulle sy de där armskydden till oss, och när vi körde förbi tänkte jag…”
”Nej,” sa jag. ”Du tänkte inte alls. Ni vill ha kaffe, eller hur?”
”Jo, det hade ju varit trevligt!” svarade de.
Jag bjöd in dem, och vi hade en fantastisk kväll tillsammans. Men jag kunde inte låta bli att skratta för mig själv… jag visste precis vad grannen skulle tänka:
”Jaha, se på den där danskan. Full fest och polisen där hela kvällen — undrar hur många som blev arresterade?”
Jag har alltid haft en stark vilja och har aldrig tänkt på att ha några begränsningar — inte ens när jag ständigt fick höra att man inte kan tjäna pengar på hästar. ”Det är bara en hobby, och de kostar bara pengar”, sa folk. Men i min logiska hjärna tänkte jag att någon måste ju tjäna pengar på hästar — de som tillverkar tillbehören till exempel. Annars skulle det väl inte finnas någon som kunde leverera foder och utrustning? Dessutom fanns det ju ridskolor som faktiskt tjänade pengar på sina elever.
Skaparglädje har alltid varit en av mina starka sidor. När jag som barn fick möjlighet att gå på ungdomsskola, som det hette då, kunde man anmäla sig till olika kvällskurser — helt gratis. Jag ville gå alla, men fick förstås välja. Det blev keramik och läderarbete. Jag hann inte gå många gånger innan jag ville sy ett träns. Jag fick lov, bara jag betalade materialet själv eftersom det var dyrt. Det var fantastiskt roligt! Det var då jag kom på att jag faktiskt kunde utbilda mig till sadelmakare.
Som jag berättat tidigare var det goda kontakter som gjorde att jag fick börja hos en sadelmakare i Köpenhamn, där jag fick lära mig yrket. Det var spännande, och känslan av att kunna skapa så vackra saker — till hästar dessutom — var fantastisk. Sadelmakaren jag lärde mig av gjorde bland annat ponnyselar, vilket var svårt att få tag på då. Riktiga selar i ministorlek, inte bara en enkel brösta och ett huvudlag med skygglappar och emblem.
Med den kunskapen kände jag att jag själv kunde starta ett sadelmakeri, för det var ju precis det jag ville göra.
Det är inte lätt att starta företag innan folk lär känna en och vet vilket jobb man gör. Jag fick alla möjliga märkliga uppdrag — bönderna kom med sina gamla lokselar som var ihopsatta med ståltråd och balaband. Jag visste inte vad jag skulle ta betalt; jag ville inte vara för billig men ändå locka kunder att komma tillbaka. Tillit tar tid att bygga upp, men jag gjorde ett bra jobb, och efterhand kom kunderna.
Jag lärde mig att göra saker som man inte kunde köpa på Börjes — som mycket små grimmor och väldigt stora. Billiga saker tillverkas ju bara i standardstorlekar, så det var en fördel att kunna sy grimman efter hästen. Jag såg också till att använda bra material så att det höll.
Jag tillverkade även andra saker — fina gevärsremmar till jägare, vilket blev väldigt populärt. Jag gjorde utrustning till brandkåren och armskydd till polisen när de tränade hundar.
Det där med tillit hade också en annan sida. Jag minns en gång när det knackade på dörren. Jag gick ut och öppnade. Där stod en man med en sele. Han tittade förbi mig, som om han letade efter någon där inne, och frågade om han kunde få prata med sadelmakaren. Med ett litet leende sa jag: ”Det är mig!” Han tittade misstänksamt länge på mig och sa: ”Jaha… det hade jag ju inte väntat mig.” Men jag fick laga hans sele, och han blev faktiskt nöjd med resultatet.
Det lyckades mig aldrig att försörja mig helt på sadelmakeriet. Jag behövde alltid ha en extra inkomst. Jag hyrde ut boxar och min lada, höll kvällskurser för ABF, köpte in unghästar och red in dem, jobbade halvtid på ett hotell, och plockade jordgubbar. Ändå trivdes jag, för jag kunde bestämma över min egen tid och jobba hemifrån. Jag träffade också många trevliga människor.
När jag började handla med hästar slutade jag med sadelmakeriet, men jag har haft stor nytta av det — både när jag behövt passa in eller laga utrustning. Jag har fortfarande mina verktyg och en hel del material kvar, även om jag inte rört dem på många år.
Nu är det dags igen — jag behöver göra Maersks sele större så den passar honom. Och jag märkte att jag faktiskt ser fram emot att hålla i en syl igen.
Man kände sig verkligen som landets rikaste när vi var i Polen. Vi fick så mycket för pengarna, och även om jag inte hade mycket i Sverige, så hade jag råd med massor där.
Det märktes också när vi stannade på olika ställen för att fika eller äta något. Folk samlades runt bussen bara för att titta – de hade aldrig sett en sådan buss förut. Vi fick höra att vi inte skulle ge dem något, eftersom det kunde leda till problem.
Men en som inte brydde sig om reglerna var Walter Persson. Hur han bar sig åt vet ingen, men han fick polska barn att sjunga på svenska i utbyte mot karameller. Det var tragikomiskt – men barnen var lyckliga, och Walter var inte snål!
Där hade vi något gemensamt. Trots att jag inte hade mycket pengar, kände jag att en tia betydde mycket för polackerna – så jag gav alltid dricks. Många av de andra på resan ville ha exakt växel tillbaka, och det tyckte jag inte om. Polackerna var så trevliga och gjorde allt för att vi skulle trivas – varför inte visa uppskattning med lite dricks? Allt var ju ändå så billigt.
Att det lönar sig att vara generös och tänka på andra, det fick Walter och jag bekräftat en kväll efter middagen på ett hotell. Det hade blivit sent, och personalen sa att de inte serverade längre efter en viss tid. Men Walter frågade: – Kan man verkligen inte få köpa lite champagne till? Jodå – till honom och mig, för vi hade gett dricks. Ingen annan blev serverad. Vi skålade med varandra och var rörande överens: Det finns rättvisa i världen!
Det var en oförglömlig resa – och jag var trött i fjorton dagar efteråt, så intensivt var det! Jag lärde känna så många fantastiska människor (även om de var lite äldre 😉), och busschauffören körde oss tryggt hem – en stor eloge till honom.
Själva resan var fantastisk – men det slutade inte där. Jag fick ovärderliga kontakter, och jag har en liten extra rolig historia om just det.
Kort efter att vi kommit hem var det ett evenemang på Flyinge. Jag minns faktiskt inte vad det var, men det var fullt med folk. Det stora ridhuset var ganska nybyggt, och det skulle vara en uppvisning där inne. I ena änden av ridhuset finns en gångbro där man kan gå från den ena sidan till den andra. Jag gick där, och såg ner på folkmassan – när jag plötsligt hör någon ropa: – Ja men det är ju sadelmakaren! Alla huvuden vände sig mot mig – och Gunnar Henriksson kom rusande och gav mig en bamsekram! Jag rodnade, inte för att han kom men jag kände det som hela Flyinge kollade på mig:) Det var så roligt att se honom igen. Senare hjälpte han mig också med en hel del pappersarbete när jag skulle visa min hingst i Danmark.
En annan värdefull kontakt från resan var Inge Wilhelmsson. När vi skulle ha premiering hemma på gården, kontaktade jag honom och frågade om han ville komma som domare till vår palominopremiering. Det ville han – och jag kunde stolt marknadsföra att vi hade en internationell domare till vår premiering.
Walter Persson träffade jag igen på Falsterbo, där han var med och arrangerade evenemanget. Jag var där för att sälja saker från mitt sadelmakeri, och vi hade en trevlig fest innan det hela drog igång.
Gullvi Borsits har jag fortfarande kontakt med – hon är fortfarande lika pigg och trevlig, trots att hon har passerat 80.
Som jag alltid har sagt: Det gäller att ha kontakter – man vet aldrig när man kan behöva dem!
Du har säkert sett de där skämten på Facebook: ”Internat fanns inte när vi var unga, så det finns inga bevis på de hyss vi hittade på!” Tja… det stämmer inte riktigt i mitt fall. Jag hade nämligen en kamera – och även om det var dyrt att framkalla bilder då, tyckte jag att det var värt det. Det ångrar jag inte idag! Här får du ett smakprov på att även vi kunde vara lite busiga, trots att vi inte hade några mobiler att filma med.
Historien jag ska berätta handlar om en oförglömlig resa – och några av ridsportens riktigt stora profiler från den tiden. Många av dem finns tyvärr inte längre med oss, men jag hoppas att deras barn och barnbarn kan få sig ett gott skratt och se att även de hade kul förr i tiden. Jag minns inte alla namn, men jag minns deras ansikten, deras skratt och den glädje som präglade hela resan. Det är fortfarande en av de bästa resor jag har gjort.
Allt började med att Gullvi Borsits frågade om jag ville följa med på en hästresa. Hon ordnade flera resor med SWB och la ner enormt mycket tid och engagemang. Jag ville verkligen följa med – frågan var bara om jag hade råd. Jag bodde ensam på min gård i Mörrum, och att vara sadelmakare där gav inte precis något överskott. Men Gullvi försäkrade mig om att det inte skulle bli så dyrt – Polen var väldigt billigt på den tiden.
Jag ordnade så att någon kunde passa gården medan jag var borta – jag hade redan då hund, katt, höns och hästar. Jag visste inte vilka som skulle med på resan, mer än att det var folk från SWB – det kunde ju vara vem som helst. Jag körde till Gullvi, eftersom bussen skulle plocka upp oss i Vinslöv. Vi var bland de första som klev på.
Som tur var skulle Lollo Skenberg också med – jag kände henne lite och vi var ungefär i samma ålder. Det kändes tryggt, särskilt när vi såg vilka som klev på efter hand. Lollo och jag tittade på varandra – vi tänkte nog samma sak: ”Har ålderdomshemmet brunnit ner?” Det var många äldre resenärer, och vi suckade lite. ”Pensionärsresa!” tänkte jag. Men, tänkte jag, vi ska ju titta på hästar – det blir nog bra ändå.
Och det blev det verkligen! De där ”pensionärerna” visade sig ha mer energi än någon annan. De turades om att ta mikrofonen i bussen för att berätta om sina gårdar, sina hingstar och fantastiska hästhistorier. När historierna tog slut, drog de fräckisar så vi kiknade av skratt. Inga spärrar, inget filter – de var för gamla för att bry sig om vad folk tyckte, och det var härligt.
Första dagen gick åt till bussresa och färja. Jag var glad att jag hade sjösjukepiller, för det gungade rejält.
När vi kom fram till första hotellet åt vi middag tillsammans. Någon föreslog att vi skulle presentera oss en och en. Jag fick panik. Jag var ganska blyg på den tiden (det har försvunnit med åren!) och satt bara och funderade på vad jag skulle säga när det blev min tur. Jag hörde knappt vad de andra sa. Vi var nog runt 50 personer. När det var min tur stammade jag fram att jag var sadelmakare, bodde i Mörrum och hade en gul hingst efter Gullvis Pegasus.
Efter middagen gick vi till baren för en drink, och jag skyndade mig att köpa en – nerverna behövde lugnas. En man började prata med mig: – Jaha, så du bor i Blekinge? – Jo, det stämmer, sa jag. – Hur är det med… (han nämnde ett namn jag inte riktigt minns, men det var en hingsthållare i Blekinge).
Jag svarade: – Nja, jag känner honom inte så väl, men det är ju synd att han har fel hingst. – Jaha? Vad menar du? – Det är kanske inget fel på själva hingsten, men han passar inte till stona i Blekinge. Avkommorna får ingen gång, ingen utstrålning – de blir små som ponnyer och alla är helbruna.
Mannen såg lite konfunderad ut och svarade: – Jaha… men vi skickade ju en annan hingst till honom som han inte ville ha. Så han bad att få tillbaka Neapel – för den kunde han ”klara av”.
Jag tappade nästan andan. ”Vi skickade…?” Vem var den här mannen?! Det visade sig vara Gunnar Henriksson – en av cheferna på Flyinge. Han såg att jag blev rädd för att jag sagt för mycket. – Det är bra att höra, sa han. Ingen annan vågar säga sådant till oss. Tack för det!
Vi blev väldigt goda vänner under resan och pratade massor om hästar.
Sen var det dags att gå till rummen. Vår guide var väldigt snäll och erbjöd sig att bära Lollos och min väska. Jag kom gående med min egen och tackade ja – det var ju vänligt. När han tog min väska sjönk den rakt ner i golvet. Han tittade förskräckt på mig och sa: – What are you carrying… machine guns??
Jag var väldigt stark på den tiden och tänkte inte ens på att väskan var tung – kanske hade det också slunkit ner en flaska vodka eller två under båtresan…
Vi åkte i en riktigt fin buss, nästan ny med alla bekvämligheter. Däremot var Polens vägar inte i samma skick, så vi tillbringade många timmar på vägarna. Stackars chauffören hade svårt att hitta – det fanns ju ingen GPS på den tiden, och många stuterier låg långt ute på landet. En gång höll vi nästan på att vända, för träden hängde så långt ner över vägen att bussen knappt kunde ta sig fram – men vi lyckades.
Vi besökte flera fantastiska stuterier där personalen verkligen hade gjort allt för att vi skulle känna oss välkomna. De visade upp hingstar, körde uppvisningar och bjöd på upplevelser. Tyvärr blev vi ofta sena, så det var svårt att ta bilder – men jag fick några ändå.
Polackerna var otroligt vänliga. Överallt ville de bjuda på det bästa de hade – vilket ofta betydde schnitzel. Jag älskar schnitzel, men efter fyra dagar längtade jag faktiskt efter knäckebröd!
Det värsta var en kväll när vi kört hela dagen och kom fram till ett hotell vid ryska gränsen klockan tio på kvällen – istället för klockan sex som planerat. Då fick vi schnitzel som hade legat och kokt i fett i fyra timmar. Jag kunde inte äta den – men tur att jag hade ”nödförråd” i väskan. En liten snaps på tom mage gör sitt – jag blev inte ett dugg blyg längre. Jag började sjunga, och snart sjöng hela gänget med. Några polacker som satt i restaurangen fick också en sup och började sjunga polska sånger. Stämningen blev på topp och tröttheten glömdes bort.
Sen behövde jag hitta en toalett. Ingen visste var den fanns, så jag gick ut i hallen. Där satt en bister babusjka. Jag frågade efter toaletten, hon sa något på polska och pekade. Jag tackade och gick nerför en trappa, först till höger, sen till vänster – och hittade den. När jag satt där tänkte jag: En snaps då och då är inte dumt – nu förstår jag ju polska!
En av dagarna var vi på galoppbanan. Det var araber som tävlade – snabba och vackra hästar. Man fick spela lite, men det fanns ett tak på hur mycket man fick satsa – max 10 zloty. Jag satsade fullt på en snygg arab och kände mig som en storspelare. Min häst vann och jag fick 70 zloty i vinst. Det kändes lite synd att man inte fick spela mer!
Del 2 kommer nästa vecka:)
Kvaliten på bilderna är mycket dåliga då de ligger i plastfickor, men jag vill inte förstöra dem med att plocka ut dem, så ni får nöja er:)
I min senaste blogg skrev jag om känslan av att bli iakttagen från läktaren när man rider. Efter det inlägget fick jag ett meddelande från en person som berättade något väldigt sorgligt: på deras ridskola stod det ibland folk på läktaren och filmade ryttare – för att sedan dela klippen i en chattgrupp där de hånade dem.
Jag svarade att man bör tänka sig för, för det finns något som heter karma.
Det fick mig att tänka tillbaka på min egen skoltid. Det har inte så mycket med hästar att göra, men vi bär alla på upplevelser som formar oss till den vi är.
Jag blev mobbad i skolan – från tredje till sjätte klass. Tre av klassens ”ledare” valde ut mig som ett lätt offer, av olika anledningar. Jag hade glasögon, jag älskade hästar och jag bodde i en “fin” villa med trädgård.
De hette Linda, Lone och Marianne. Jag önskade ofta att jag kunde vara som dem – orädd, högljudd och självsäker. De verkade kunna göra vad de ville. Men jag blev mobbad för allt. Om jag fått en ny klänning jag var stolt över, så var den ”ful” och ”omodern”. En gång hade jag med mig ett litet gosedjur – de tog det och kastade boll med det tills det gick sönder. Jag var blyg och sa inte så mycket.
Det pågick tills sjätte klass. Då började en ny elev – en tjej som också gillade hästar och som jag kände från ridskolan. Jag tog hand om henne direkt, och vi blev bästa vänner. Det är vi fortfarande – efter ett helt liv tillsammans, i både med- och motgångar.
Vad lärde jag mig av det här? Att jag aldrig vill utsätta någon annan för det jag själv upplevde. Jag vet hur ont det gör, hur ensam man kan känna sig. Därför har jag alltid försökt vara snäll, lyssna och finnas där för andra.
Senare i livet började jag förstå varför de där tre flickorna valde att ge sig på mig. Min mamma brukade säga att de var avundsjuka. Jag förstod det inte då – vad kunde de vara avundsjuka på hos mig?
Men efter många år insåg jag. En av flickorna läspade, en annan hade dyslexi, och den tredje kom från en svår hemmiljö. På den tiden var det vanligt att bjuda hem hela klassen på tårta när man fyllde år – men av någon anledning var det aldrig någon av dem som hade kalas. Man kan ju ana varför.
Att gå till angrepp är ibland det enda försvar en person känner att den har. Och sanningen är: människor som mår bra, har ett bra liv och känner sig trygga i sig själva, har ingen som helst lust att trycka ner andra.
Så om du är den som blir mobbad – försök komma ihåg att mobbaren oftast inte mår bra själv. Hen behöver trycka ner andra för att känna sig stark.
Och när du som blir utsatt slutar bry dig, då försvinner också mycket av mobbarens motivation. Det är inte kul att försöka trycka ner någon som inte reagerar.
Jag hoppas att det här kan hjälpa någon där ute – kanske någon som blir mobbad, kanske någon som mobbar. Att förstå vad det egentligen handlar om. Att se sig själv genom andras ögon. Och att välja något bättre.
Du rider i ett ridhus eller kanske på en bana utomhus. Runt omkring finns andra ryttare – eller människor som bara tittar på. Plötsligt känner du det där bekanta stinget av osäkerhet: “Undrar de hur jag rider? Ser de hur snett jag sitter? Tänker de att jag inte har kontroll?”
Om du känner igen dig i det här, så kan jag säga: du är långt ifrån ensam. Nästan alla ryttare har någon gång känt sig betraktade – och bedömda.
Att bry sig om vad andra tycker är faktiskt inte fel i sig. Det kan till och med vara utvecklande. Det får oss att skärpa oss, tänka till och vilja göra bättre. Men problemet uppstår när vi börjar tolka andras blickar eller viskningar som bevis på att vi inte duger. Då kan tankarna lätt bli både elaka och osanna.
Vi är ofta våra egna hårdaste domare. Ett par personer som står vid sidan och pratar – plötsligt är vi övertygade om att de pratar om oss. Och det vi ”hör” i vårt huvud är sällan särskilt upplyftande.
Men… tänk om det inte alls handlar om dig? Tänk om de diskuterar vilken film de ska se ikväll? Eller hur deras egna ridpass gick?
Särskilt i hästvärlden finns det också en stark kultur av ”goda råd”. Alla har en åsikt om ridning, foder, hästhållning – och det spelar sällan någon roll om personen har utbildning eller ej. Ibland känns det till och med som att ju mindre någon kan, desto mer vill de säga till.
Här är det avgörande: inte vad de säger, utan hur du tar emot det. Du kan inte styra vad andra tycker, men du kan välja hur du bemöter deras ord. – Lyssna. – Reflektera. – Plocka upp det som känns användbart – och släpp resten.
Det är lätt att känna sig irriterad när någon med liten erfarenhet ger råd som känns fel. Men frustrationen hjälper sällan. Den tar bara din energi – och kan till och med hindra din utveckling.
Ingen ryttare kan allt. Inte ens efter ett helt liv med hästar. Det viktiga är att acceptera var du befinner dig just nu, att vara öppen för att lära och att alltid sätta hästens välmående i första rummet.
Så nästa gång någon ger dig ett råd – fundera: Kan jag använda det här? Om svaret är nej, så le, tacka, och gå vidare.
Och om någon pratar illa om dig – våga fråga varför. Den som är trygg i sig själv och kunnig inom sitt område, har sällan behov av att trycka ner andra.
Var snäll mot dig själv. Var snäll mot din häst. Då är du på helt rätt väg – oavsett vad andra tycker.
Ännu en underbar ponny vill jag berätta om – och denna gång kan jag nämna henne vid namn. Sitka stannade nämligen hos oss ända tills hon fyllde 20 år. Då blev hon sjuk, och vi var tvungna att låta henne somna in.
Jag fick hem fyra ponnyer från Danmark – den ena sötare och trevligare än den andra. De såldes ganska snabbt, men sist kvar var Sitka, som i hemlighet var min favorit. Hon hade verkligen allt, tyckte jag. En maxad C-ponny, åtta år gammal, i sin bästa ålder. Vem som helst kunde rida henne, hon var trygg i all hantering, hoppade fint och var fantastisk att rida ut på. En ridskola ringde och ville köpa henne.
Eftersom de bodde långt bort ville de köpa henne osedd, då ingen kunde åka ut och titta på henne. De var dock lite försiktiga och ville veta vem jag var – om jag var pålitlig. De kontaktade mitt försäkringsombud, som i sin tur hörde av sig till min hovslagare. Han kunde bara bekräfta att jag var pålitlig till 100 % och att jag brukade ha fina hästar och ponnyer till salu.
Affären gick i lås, och jag fick 25 000 kr för Sitka. Hon åkte iväg med transportören, och jag måste erkänna att jag hade en tår i ögat när hon rullade iväg – jag var så förtjust i henne. Som alltid ringde jag efteråt för att höra hur resan gått och om de var nöjda med ponnyn. Damen jag pratade med sa att Sitka var ”väl okej”, men att hon var lite tunn. Jag blev både förvånad och lite stött – Sitka var i gott hull, och det var snarare sättet hon sa det på som gav mig en obehaglig känsla.
Några månader gick. I början av december ringde ridskolan igen. Jag blev glad och trodde de ville säga hur nöjda de var med Sitka. Men samtalet bar på tråkiga nyheter. Sitka hade blivit halt och hade undersökts på klinik. Där konstaterade veterinären att hon hade patellaluxation – en medfödd defekt, som enligt veterinären borde ha lett till att hon slaktats som föl. Hon ansågs nu vara i så dåligt skick att hon var ”slaktfärdig”.
Jag blev chockad. Sitka hade aldrig visat några tecken på hälta under tiden hos mig. Hon hade gått igenom veterinärbesiktning, blivit riden, hoppad och fungerat utan problem. Ridskolan menade att hon kanske hade vilat länge innan jag fick henne, och att problemen kommit nu när hon börjat arbeta. Det kändes orimligt, och jag kunde inte få ihop det.
Jag frågade hur hon mådde nu. ”Hon står bara där”, sa de, och föreslog att det mest barmhärtiga vore att avliva henne direkt. Jag ville inget hellre än att få hem henne och se själv hur hon mådde – men jag hade inte råd att betala tillbaka pengarna. Jag föreslog att de kunde få en annan ponny istället, men de hade tappat förtroendet – och trodde att alla danska ponnyer var ”kassa”.
Jag började undersöka vad patellaluxation egentligen var. Min vanliga veterinär visste knappt något. En veterinärvän kunde förklara lite mer, men till slut ringde jag min klinik och fick prata med Dan, en veterinär med erfarenhet. Han frågade vilken ras Sitka var, hur stor, hur gammal, och om hon var riden. När jag beskrev henne sa han rakt ut att det inte kunde stämma – en ponny med patellaluxation skulle inte gå att rida på överhuvudtaget. Det var mest shetlandsponnyer som drabbades, och de avlivades ofta som föl. Han uppmanade mig att ta hem henne så han kunde undersöka henne själv.
Det tog tid att få ihop pengarna, men till slut lyckades jag skrapa fram 15 000 kr. Vi kom överens om att jag skulle betala resten senare. När transporten kom gick Sitka lugnt ner för rampen, och det var en sådan lättnad att se henne igen. Men när jag gick förbi hennes box högg hon efter mig – med ett hat i ögonen jag aldrig glömmer. Det var tydligt att hon inte blivit väl behandlad.
Några dagar senare åkte vi till kliniken. Tre veterinärer undersökte henne, röntgade och böjde benen. Ingen som helst tillstymmelse till patellaluxation – däremot hade hon kraftig kotledsinflammation på tre ben. Inte konstigt att hon haft ont. Hon hade troligtvis blivit flitigt använd, kanske överanvänd, eftersom hon var så snäll.
Hon fick behandling i tre omgångar och blev helt återställd. Min yngsta son, Aron, följde med på promenader när vi skrittade henne. Snart slutade hon att hota oss och började istället gnägga glatt när vi kom.
När våren kom och vinterpälsen föll av upptäckte jag att hon var brännmärkt. Jag visste att hon kom från Danmark, så jag började forska i hennes bakgrund. Det visade sig att hon var efter en palominohingst – vilket jag nästan hade anat, trots att hon var fux. Sitka blev snabbt en familjefavorit. Aron älskade henne lika mycket som jag. Hon stannade hos oss tills hon var 20 år gammal, då vi tyvärr var tvungna att ta bort henne på grund av sjukdom.
Ett år fick hon till och med ett föl – en liten palominohingst som idag är en duktig dressyrponny.
Ridskolan fick aldrig sina sista 10 000 kr. Som Dan, veterinären, sa: de borde inte ha fått tillbaka några pengar alls, med tanke på hur de behandlat Sitka och vad de utsatte henne för.
Varje morgon gnäggade hon när jag kom ut i stallet. Jag saknar henne fortfarande. Och tänk – om jag hade gett med mig och låtit dem avliva henne. Det finns många ”duktiga” veterinärer där ute – men man ska inte lita blint på alla. Sitka lärde mig det.
En känsla kan inte alltid beskrivas i ord – och vi har alla olika anledningar till att känna lycka. För vissa räcker det att se vårens första fjäril, medan andra kanske behöver en miljon på bankkontot för att det ska kännas riktigt bra.
Vi kan inte vara lyckliga hela tiden, men det finns ju olika nivåer av lycka. Oftast minns vi de stunder då vi känt oss som allra lyckligast. De är värda att minnas – och att känna in ibland. Det gör livet lite lättare att leva.
När jag ser tillbaka finns det många lyckliga ögonblick: när jag gifte mig, när mina barn kom till världen. Men en särskild lyckokänsla jag aldrig kommer att glömma var när vi skulle ha uppvisning med våra palominohästar – för allra första gången. Jag hade varit med på premieringar, tävlingar och uppvisningar förut, men aldrig arrangerat något hemma hos oss själva.
Det var otroligt mycket jobb. Hela gården skulle städas, hästarna putsas och barnen skulle förbereda sig för sin del av uppvisningen. Min mamma var där och serverade korv. Alla hjälptes åt. Under själva förberedelserna fanns det inte riktigt tid att känna efter – det var så mycket att göra. Men ett ögonblick står helt klart för mig.
Min bror, som är gammal musiker, hade ordnat med ljudanläggning och musik. Han hade stora högtalare och vi placerade honom i ena änden av ridbanan. Jag gick ut och ställde mig mitt på ridbanan för att avgöra om ljudet hördes tillräckligt – eller om det var för högt. Ridbanan var nyharvad, staketen nymålade och blommor stod överallt. Vi hade många sponsorer, bland annat en plantskola som skänkt mängder av blommor.
Jag minns exakt när jag stod där, mitt på ridbanan, och musiken började spela. Hela vår gård, allt slit, våra fantastiska hästar – det kändes som en dröm. Jag fick gåshud över hela kroppen och tårarna började rinna av glädje. Jag försökte torka bort dem i smyg – jag ville ju inte att min bror skulle se att jag stod där och bölade.
Det blev en fantastisk dag, värd allt jobb. Jag minns den fortfarande med glädje.
Under åren hade vi fler evenemang: premieringar, Luciafiranden, julmarknader, loppisar – till och med en rockkonsert. Men den första gången… den minns jag bäst.
Du har säkert också ett sådant ögonblick i ditt liv. Plocka fram det ibland och känn in det. Det ger glädje åt livet.
Jag har fött upp palominohästar i nästan 40 år av mitt liv. När jag berättar det för folk, är det första de brukar säga: ”Men är inte det bara en färg?”
Och ja – på ett sätt har de rätt. På engelska använder man ordet palomino för att beskriva en häst med gyllene kroppsfärg och ljus man, eller som jag brukar säga: guldfärgad med silverman. Men det många inte vet är att Palomino också kan vara en ras.
Palomino är nämligen en färgras – precis som t.ex. knabstrupper och pinto – där man avlar på både färg och exteriör. Det är alltså inte en homogen ras, utan en typ av häst som kan ha många olika bakgrunder, storlekar och användningsområden. Målet med palominoaveln är att få fram friska, vackra ridhästar med god exteriör – oavsett om de är stora, små, ponnyer eller till och med miniatyrer.
Rasen finns representerad i flera länder som Storbritannien, Tyskland, Nederländerna och Danmark – men tyvärr inte längre i Sverige. När jag själv bodde i Sverige försökte vi starta en svensk avdelning av den danska föreningen. Den levde dock bara så länge jag själv var ordförande. Att driva en förening kräver ett stort engagemang, och tyvärr var det ingen som orkade ta över.
Intresset för palomino fanns ändå – särskilt när jag var mest aktiv. På den tiden var färgen isabell (som den kallas i Sverige) inte särskilt populär inom svensk halvblodsavel, där domarna föredrog fuxar och bruna hästar – färger som passade arméns krav. Pegasus och Pompe var borta, och det var nästan bara hingsten Bernstein som hade gulanlaget.
Men bland hästköpare var palominofärgen eftertraktad – jag har hört många säga att de drömt om en sådan häst sedan de var små.
Numera har färgen blivit mycket mer accepterad inom aveln, och idag ser man gyllene hästar överallt – bland nordsvenskar, PRE och halvblod.
Jag själv började min palominoavel med hingsten Mackay, som jag har skrivit mycket om tidigare. Han var ett svenskt halvblod efter Pegasus–Elektron. Han blev aldrig godkänd inom svensk halvblodsavel, men fick i stället avelsrätt inom palominoföreningen – och han blev pappa till många vackra föl, ofta med hans fantastiska färg.
Att sälja avkommorna med färg var inte svårt – men man kunde inte alltid vara säker på vad man fick. Två palominohästar kan nämligen få ett fuxföl – och de var inte lika lätta att sälja som de gula. Två palominos kan också få ett så kallat cremelloföl – en vit häst med blå ögon och pigmenterad hud. Det är viktigt att inte blanda ihop cremello med albino. En albino har röda ögon och saknar pigment helt, och det finns faktiskt inga albinohästar – även om många tror det.
En cremello har dessutom en genetisk fördel: Om man betäcker ett cremellosto med en fuxhingst, så får man alltid ett palominoföl. Betäcker man det med en brun hingst, får man alltid en buckskin (gulbrun) avkomma. Därför är det mycket värdefullt att ha en cremello i sin avel om man vill vara säker på att föra vidare cremegenen och få hästar i den här speciella färgen.
Vill du veta mer om palominohästar kan du besöka den danska palominoföreningens hemsida: 👉 https://palomino-psa.dk/
Två av mina uppfödningar är idag aktiva i svensk avel, och det är så roligt att se hur intresset lever vidare – att fler känner samma dragning till de gyllene hästarna som jag alltid gjort.
Vill du se några av mina hästar genom tiderna, så titta gärna in på min hemsida: 👉 www.palomino.se
Har jag vad som krävs för att förvalta den här hästen?
