Författare: Anne Axell

Varför kan jag inte bara skritta en runda i skogen?

En väldigt vanlig fråga som jag ofta får och jag kan förstå att det känns konstigt om vi tänker människo-tänk! Vi vill gärna koppla av, titta på fåglarna och löven i skogen och det har en lugnande effekt på oss. Hästen tänker tvärt emot: Hjälp, ska jag vara här ensam, vart är mina kompisar, här finns lejon och sabeltandade tigrar!!!

Så länge du är på gårdsplanen och där är andra hästar omkring och är på stället som hästen är van vid, är det inte så svårt för den att koppla av och vara koncentrerat på ridningen. Hästen är ett flyktdjur och dessa instinkter sitter i mer eller mindre i alla hästar.

 Temperamentet spelar ju också in, precis som hos oss. Vissa är lugna och andra mera nervösa. Sedan har det också att göra med status i flocken. Rider man på en ”spanare” som vanligtvis har till uppgift att meddela flocken att där är något farligt därute, kan det vara en ”spännande” upplevelse att rida ut ensam med en sådan.

Hur ska jag då lyckas komma ut på en runda i skogen utan att vara rädd för att hästen kommer hem ensam?

Helt säker kan man aldrig vara. Att rida är roligt men också förbunden med risker. Däremot kan man jobba sig fram emot ett bra samarbete med hästen, så risken blir mindre och man kan ha roligt tillsammans. Det kräver en hel del jobb, speciellt om man har en häst med mycket nerver och som inte har genomgått den rätta träningen tillsammans med ryttaren. Det kräver gemenskap, träning från marken, ledarskap osv

Om man har en häst som inte tycker det är roligt med ensamma rundor i skogen, är det bästa ju att ha en annan häst med, som är lugn och van, men är man en ryttare som bara vill rida i skogen, kan jag bara rekommendera att köpa en häst som är gjord för detta. Rätt ras, temperament osv.

Har man en häst som man har haft länge och inte vill göra sig av med, men som är lite ”besvärlig” att rida ut på, får man räkna med att det krävs ett ordentligt arbete innan det faller på plats.

Har du en situation som denne och gärna vill ha hjälp, så erbjuder jag ett gratis samtal där vi kan komma fram till hur du ska göra för att lyckas

Beställ det på anneaxell.com/appointment

Innan man startar ett flygplan, går man igenom alla säkerhetstestar, för att göra det så bra och trevligt som möjligt. Detta är ju självklart för att man inte ska störta eller att där händer mekaniska fel under resan.

Det är inte annorlunda när man ska rida, då ska man alltid kolla hästen och utrustningen innan man sätter sig på hästen.

Vissa gör det pr. automatik medan andra ”glömmer” det. Det är naturligtvis viktigt att göra det och ännu viktigare om man är lite skraj för att sätta sig på hästen.

Att kolla utrustningen innebär att man kollar om tränset sitter rätt om bettet ligger rätt i munnen, om hästen på något sätt beter sig annorlunda än den brukar. Kanske är den mera ovillig att ta bettet än vanligt, lyfter på huvudet, eller gapar flera gånger när man har tränsat. Undviker den sadeln, rycker det i huden när man sadlar, sjunker den i ryggen, eller viftar med svansen?

Kanske den brukar göra såna här saker, men då ska du som ryttare också veta vad som är vanligt för hästen och icke vanligt. Du måste känna efter om hästen verkar irriterad eller ovanligt slö. Om du är uppmärksam och kollar alla dessa saker, om du ryktar ett bra tag och umgås din häst lite längre innan ridning, kan du undvika många missförstånd. Har du bråttom och bara slänger på sadeln och hoppar upp, kan hästen reagera omgående om där är något fel och det kan sluta i katastrof.

Som ryttare måste vi vara uppmärksamma på hästen 100% då det är den vi ska samarbeta med och beroende på status, får du bättre förutsättningar för en bra ritt. Tänk själv att gå flera mil med en sten i en sko. Inte särskild behagligt, och hästen måste få protestera om någonting är fel.

Prova dig fram om du är osäker på vart det är bäst för hästen att ha bettet osv och kolla och känn in hur den reagerar. Den kan inte prata men den kan visa om den är nöjd eller inte. När vi stressar och inte har tid att känna in hästen är det ofta då där blir missförstånd.

Focus på hästen är nödvändigt och bli inte överraskad om du glömmer dessa saker, att hästen kanske kommer att tala om det för dig på ett sätt som kanske inte är så populärt!

Innan man funderar på att rida en häst kan det vara bra att lära känna den och skapa förtroende.
Vi som har haft häst i många år vet att det är viktigt att hästen har lärt sig att lyfta på fötterna, men hur många vet egentligen varför?
Det är inte bara för att det ska vara enklare för hovslagaren att göra vid hovarna, men det är faktiskt också en tillits sak.
Som ni vet är hästen ett flyktdjur och att ta och lyfta en fot, avskär hästen från att fly, ifall saker och ting blir för farliga. Att hästen är på helspänn när man ska lyfta fötterna är inget bra koncept, då man kan räkna med att foten blir satt ner igen, antingen vi vill det eller inte. Som människa, kan vi glömma att mäta krafter med hästen. Även en liten shettis har vi inget att säga om, om den inte är villig att samarbeta. Därför måste vi lära hästen att vi inte är farlig och att vi inte vill äta upp den.
Det kan vara lättare sagt än gjort i vissa fall, men det lönar sig i längden att jobba med samarbetet och tryggheten när vi ska umgås våra djur. Som så mycket annat ska man ta det steg för steg och inte rusa.
Börja med att hästen blir van att du tar på benen och du är omkring den. Slit inte hovarna upp i hovskägget eller banka på benet. Enklast kan du trycka lite på kastanjen eller trycka lite strax ovanför kotan och beröm hästen jättemycket om den bara gör ansats till att lyfta.
Vi vill också att hästen ska lyfta självmant i framtiden och vi vill även att den ska kunna hålla hoven själv, så inte man ska stå med 600kg häst i handen när man ska kratsa hovarna. Vissa hästar är känsliga på benen och det är inte så konstigt, för ofta kan hästarna bita varandra i benen i lek eller när det kommer till kamp om platsen i flocken. Ni har förmodligen sett unghingstarna bita varandra i frambenen för att få rivalen ner på knä.
Alltså är det inget självklart för hästen att lyfta på sina ben när du ber den om det. Det kräver lång och tålmodig träning och mycket beröm. Börja alltid långt uppe på benen att stryka med handen, även på en van häst. Hästarna använder även benen när de viftar bort flugor så om du kittlar hästen på benen utan den är uppmärksam på vad det är, så kan där lätt komma en hov i luften.
Träna länge med din häst innan hovslagaren ska komma. Det är inte hans plikt att lära hästen och vi ska vara rädda om våra hovslagare som gör ett slitigt jobb för oss för att vi ska kunna rida våra hästar!

Vill du ändra ditt liv?

Vi har ganska många drömmar i vårt liv!

Kanske du vill rida hästen bättre, kanske vill du ut och tävla! Kanske drömmer du om en gård till dina hästar eller bli rik så du inte behöver oroa dig för att allting blir dyrare.

 Det är bra att drömma! Det kan göra oss på gott humör och få nya idéer till att utföra det vi gärna vill. Om har en dröm som du verkligen önskar ska gå i uppfyllelse, så gäller det att tänka ut en plan, så den blir verklighet. Det är ju så, att gör du som du alltid har gjort, då kommer livet inte att ändra sig för dig.

Varför är det då så svårt att ta initiativet och gå vidare? Alla människor drömmer om något men väldigt få försöker att åstadkomma det. Det är enklare att komma med ursäkter till varför man inte har gjort något åt det. Tyvärr är väldigt få ursäktar godtagbara. Vill man något tillräckligt mycket, så finns det vägar att gå.

 Jag har sett dyslektiker skriva böcker, jag har sett folk utan armar måla målerier med munnen, allt går. Vi har väldigt svårt att komma ur vår ”comfortzone” och ändra på våra dagliga vanor. Ta dig lite tid till att skriva ner dina drömmar och fundera sedan ut hur du ska komma dit. Ibland är det inte så mycket som ska till för att vända det hela till det bättre. Ibland har vi drömmar hela livet som vi inte gör något åt. Hur underbart skulle det inte vara att uppnå något som man har velat i väldigt lång tid?

Är det en dröm du har med hästen, då kanske jag kan hjälpa dig att tänka om och strukturera, så du kommer på rätt väg. Har du t.ex. länge drömt om att kunna lasta din häst och bara köra iväg, eller är du lite rädd att hoppa de där hindarna, som annars var så roliga att hoppa förr, ja då kan jag säkert ge dig stöd och råd i rätt riktning.

Låt det inte gå flera år innan du gör något åt det, man vet aldrig hur länge man har möjlighet:)

Boka ett samtal på anneaxell.com/appointment

Vad säger dina stallkompisar om du undviker att rida din häst?

Att var rädd för sin häst är inget man skyltar med i ett stall!

Om du är rädd för din häst, varför håller du på fortfarande då, är frågan. Jag har inget behov av att rida säger du, jag gillar att jobba min häst från marken, men innerst inne sitter där en liten figur, som talar om för dig att det inte är helt sanning.

Jag ska inte dra alla över en kam, men de som jag har hjälpt med självförtroendet, har sagt efteråt att de har saknat ridningen väldigt mycket.Jag har märkt det på många att det inte är legalt att vara rädd när det gäller ridning. Jag hade en annons ute i en engelsk grupp och en man kom med väldigt nedvärderande kommentarer att man da också kunde få hjälp med allt i dag och man ska inte befatta sig med hästar om man är rädd. Oftast svarar jag inte på sådant, för det går inte att förklara.

Jag kan bara ta mig själv som exempel! Hela mitt liv har det rört sig om hästar. Jag har varit sadelmakare, uppfödare hingsthållare och hästhandlare. Hur kommer det sig att jag helt plötsligt mitt i allt ihop kände en klump i magen samtidigt som jag mest av allt önskade att det inte var så. Hästar var hela min identitet. Vem var jag utan hästar? Jag kom fortfarande inte undan att jag var livrädd och det tog mig flera år att komma tillbaka och verkligen njuta av ridningen igen.

För de som inte har provat det, vet inte vad de pratar om. Min mission är att hjälpa så många som möjligt tillbaka på hästen och även om man har blivit rädd från marken, för det händer också.

Så sprid gärna denna text, så de som behöver hjälp kan få det och vara med i vår grupp där vi hjälper och stöttar varandra!https://www.facebook.com/groups/2518323518497766

Jag hör ideligen att folk tycker att hästarna i dag är nervösa, ouppfostrade, felridna osv Det var bättre förr, tycker man. Då kunde man hitta en häst som var snäll och bra riden, van vid att ridas ut ensam, utan en massa fel och sjukdomer.

Stämmer det?

Jag har själv varit med i över 50 år och har haft väldigt mycket inblick i vad för hästar som har funnits på marknaden. Jag har lite funderingar kring detta, men tänk på att detta är mina funderingar, inga fakta.

Jag kommer ihåg när jag kom in i halvblodsvärlden i Sverige…. Jag kommer ursprungligen från Danmark och när man pratade om Svenskt halvblod, fick man alltid höra att de var skarpa och svåra att hantera. Jag erkänner att jag faktiskt fick erfara detta mera än en gång och särskilda hingstar var fruktade så som Drabant, Juan, och Jovial för bara att nämna några. Jag vet också att flera av hingstarna på Flyinge inte gick att komma nära. Nu hade man hästarna på att annat vis förr i tiden och var inte så noga med rasthagar osv. Därför är det svårt att jämföra. Man avlar fortfarande på prestation och meningen är att de som ska bli bäst inte är menade att bli tanthästar. Jag tror inte det är svårare att hitta en snäll häst i dag, problemet är bara att kravet har blivit större.

I dag ska hästen genomgå diverse böjprov och röntgen innan man tycker att den är bra nog för att kunna köpas. Det är även dyrare att hålla häst, så en som är bra riden och bra uppfostrat har varit på samma ställe ett bra tag för att kunna utvisa sådana värden och därför blir det dyrare att hitta en fin häst.

De som är snälla trevliga och uppfostrade blir sällan till salu, för ägarna vill ju gärna behålla den som man har lagd väldigt mycket tid på. Tyvärr blir där inget extra på priset för att hästen är hanterbar utan där är det andra värden som höjer priset. Bra stam och fint utseende och stor gång, är bra betald. Även om de kräver sin ryttare, så är det självklart att uppfödarna gärna vill ha betald för sina hästar. Det lönar sig inte att avla ”medelmått” och jag har själv fått erfara att trevliga lugna tanthästar inte är högt i pris.

Jag har importerad mängder med trevliga snälla fostrade hästar från Ungern till Sverige, men priset man fick från ridskolor och hobbyryttare var egentligen mindre än dessa hästar var värda.

Jag tror att orsaken helt enkelt är att man inte vill betala rätt pris för en hobbyhäst. Dem får man hämta i utlandet och risken för att man blir ”lurat” är stor, när man inte kan se och prova hästen i förväg.

Jag tror också att folk har mindre tid i dag, och har helt enkelt inte tålamod till att själva ta itu med att fostra hästen och lära att känna den ordentligt innan man börjar rida. Tycker man SWB är för nerviga eller skarpa i dag, så finns det en mängd andra raser man kan välja. Ha god tid på dig när du ska välja häst och tänk dig noga för.

Förmänskligar vi våra djur?

Jag ska vara den första till att erkänna att jag ibland pratar åt mina djurs vägnar och tillägger en del som djuren absolut inte tänker eller menar, men ibland kan man undra om inte de är lite kluriga i alla fall.

Jag har endast 3 hästar kvar och har man som jag varit van att ha 20-30 hästar åt gången, så känns 3 som väldigt lite. Nu har jag dock mera tid och överskott till dem och samtidigt har jag gjort det enkelt för mig, då de går i lösdrift, så jag slipper att mocka, det blir gjort med maskin.

Just nu går de på bete och jag har gjort så lösdriften är ansluten till varje hage (där är 3) så jag ska bara öppna och stänga lite här och där när jag byter hage. Jag har inga unghästar längre så risken är inte så stor att de går ut, men då och då händer det de kommer fel och jag måste också erkänna att jag inte är strikt med att sätta på strömmen.

Det roliga är att de själva känner sig övergivna om de hamnar på fel mark och brukar skvallra (gnägga) när de kommer ifrån flocken. På vissa ställen har jag bara ett snöre över utan ström för går de igenom där, kommer de bara in i en ny hage, så risken är inte så stor att de kommer på villovägar. Här om dagen hade jag dem i ”ytterhagen” som är en bit ifrån huset, så jag hör deras fotsteg när de ”bankar” av flugor men inte så högt.

Jag vaknade tidigt på morgonen (alltid då är hästarna som mest aktiva) av att jag tyckte deras fotsteg var ganska nära huset, men orkade inte bry mig. Så hörde jag en gnägga men tyckte fortfarande jag var för sömnig till att gå ut, då de ju i alla fall inte hade rymt. Jag kunde ju höra de var precis jämte, men några minuter senare var där ännu en gnäggning.

Ja, tänkte jag, jag får ju kolla vad som händer och gick ut i nattsärken. Där stod 2 av dem på fel sida av stängslet från den hagen de var utsläppte i, men var ju bara i den andra hagen, men Maersk som inte skulle få för sig att gå över ett kritstreck stod i den ”riktiga” hagen och skvallrade på de andra. De var inte 3 meter från varandra, så det var ju inte för att han hade blivit lämnat ensam, nej, han skulle helt enkelt tala om för Matte att något inte var rätt, så hon får helt enkelt komma ut och se till att där blir ordning och reda.

När jag kom, stod han och tittade på mig, som, varför dröjde du så länge? Jag fick fösa de två andra på plats igen och ställa en skottkärra för, så jag kunde få lov att sova ett par timmar till.

Sommaren är underbar, men…..När det är kallt, blåsigt, snö och regn, längtar vi efter sommaren!

Där är tyvärr också andra som längtar efter sommaren så de kan trivas, leva och föröka sig och det är insekterna! De är till för att hålla balansen så inte sommaren blir allt för trevlig, något otrevligt måste det finnas:)

Det börjar med de små, knotten som finns mest i de svenska skogarna, sedan kommer myggen och dem upptäcker man mest när man ska sova och benen kliar så man blir galen av alla sticken. Flugorna är mest irriterande, men sen kommer den värsta, hästbromsen. Den finns i olika storlekar men de riktigt stora är väldigt otäcka och man förstår att hästen blir hysterisk när en sådan kommer brummande genom luften.

Det märkte jag här om dagen när jag red min häst och han helt plötsligt började bocka. Då satt det en broms på storlek med min tumme och gnavade på hans runda rumpa. Inte lätt att sitta kvar och samtidigt luta sig bakåt för att fösa den otäcka saken bort.

Jag tycker också det är svårt att slå ihjäl dem. Kan man slå ner dem på marken och trampa på dem, går det bra, men att mosa dem med de bara händerna, tycker jag är lite för äckligt när de är så store.

Det är även svårt att hitta spray eller något att bada hästen med så de håller sig borta, de är ganska okänsliga.

Vi får helt enkelt leva med kräken och försöka rida tidligt på morgonen eller sent på kvällen och i stället slåss med myggen och knotten. I minus 10 grader, slipper man sådana bekymmer

Godis eller inte?

Jag får ofta frågan: är du emot att man ger hästen godis?

Mitt klara svar är:  När jag har gjort något bra och tycker jag har förtjänat något, går jag ofta ut och äter med min man. När vi har jobbat bra, tar vi ett glas vin eller en gräddbulle. Varför skulle hästen inte få lov att njuta av något gott också?

Vi har förmänskligat hästen i många avseende, så ibland vet hästen inte vad som är rätt eller fel. Man ska vara konsekvent för att hästen förstår vad vi menar och vad vi kräver av den, men varför inte förstärka vad vi menar, med att ge hästen en godbit. Så har jag alltid gjort. När jag var yngre hade jag alltid socker i fickan. Det var enkelt och fyllde inte så mycket, men i dag har jag gått över till morotsbitar, då jag inte själv använder socker i kaffet så därför köper jag inte sockerbitar, så det är inte så tillgängligt för mig. Det är inte för att jag tänker på hästens hälsa. Jag tror inte den dör av att få en sockerbit då och då, där är mycket annat i fodret i dag som är mera farligt än som så. Ja men tänderna då, finns där de som säger. Ja, man hästen tänder växer och jag tror på att den rensar dem när den äter hö, det är faktiskt bara en liten sockerbit.

I dag kallar man det för belöningsbaserat träning. Ja, vad ska jag säga? Jag kallar det att ge hästen en godbit när den förtjänar detJ

Jag vet att vissa inte vill ge godis och jag respekterar deras åsikt, men när de då säger att det får de inte i naturen, då tänker jag: Det är sant, men då behöver de inte häller att lyda en människa om de är vildhästar.

Då kanske du tänker, men blir inte hästen nafsig av det? Där gäller det ju att sätta gränser, precis som man ska med allt annat. Har den fått godbiten, så er det slut. Vissa hästar är nafsiga av naturen, men där får man ju också tala om vad man tolererar och inte. Det är alla olika individer och man får försöka att vända det till något positivt och göra det till en rolig lek att nafsa eller inte.

Mina hästar får godis och de vet när godiset är slut, så det kommer jag att fortsätta att göra.

Är rädsla förbjudet?

Här om dagen satte jag en annons ut om att jag startar en grupp för dem som är rädda för att rida eller har ett problem med deras häst.På sidan är där medlemmar från hela världen och från länder där ridningen fortfarande domineras av män.

Här fick jag ett exempel på varför många inte vill erkänna att de är rädda.

En man var uppriktigt överraskad att där numera fanns kurser för allt med hästar! Han tyckte, om man skulle rida och umgås med hästar kunde man förvänta sig att ramla av och/eller hamna under hästen och då var det bara att stiga upp igen eller låta bli helt och hållit.

Detta är ett tankesätt som har hakat sig fast i ridsporten och därför är där inte många som erkänner att de är rädda, de slutar hellre. Man får inte vara rädd för sin häst, man får inte visa känslor och man kan lika gärna ge upp, för när man är rädd, är det körd och hästen känner det på lång väg.

Det är även den uppfattningen jag fick växa upp med och den hade jag ändå tills det drabbade mig själv.Hästarna var hela mitt liv, min hobby, mitt jobb, min vardag osv. Jag erkände inte för mig själv och absolut inte för andra att jag var rädd. Jag hade bara helt enkelt inte ”tid” att rida. Stallgången skulle sopas, familjen skulle ha mat osv.

Sättet som den här mannen tänker är ju som sagt inte ovanligt och väldigt typisk manligt. Man måste vara tuff och inte visa känslor. För kvinnor är det annorlunda. Vi har en massa känslor som kommer olägligt, bla att vi älskar hästen och även om vi inte kommer överens med den vill vi ändå kämpa på.I min värld är det bättre att vara svag.

Att hästen kastar av dig, skenar, bits eller sparkar, är ett sätt för hästen att uttrycka sig och är man inte uppmärksam på detta kan livet bli väldigt svårt för hästen. Jag har tyvärr sett för många tuffa ryttare som skulle visa vem som bestämde (mig själv inkluderat som yngre) där hästen inte har haft en chans.

Därmed inte sagt att det är bra att vara rädd, men att det kan hända för alla och det är inte körd bara för att man inte kastar sig upp på hästen igen.

Har du blivit rädd eller skrämd, så börjar jag en ny kurs onsdag den 22juni, se detaljerna här: https://www.anneaxell.com/sv/bli-av-med-dina-hjarnspoken/