Så kul vi hade!

Så kul vi hade!

Jag har nyligen uppfodrat folk till att tänka tillbaka på gamla minnen. Jag fick bl a. ett foto från 1974 där man hade väldigt roligt på en uppvisning, utklädda utan hjälm och med gummistövlar. Det hade nog inte accepterats i dag var kommentaren och ja, det är det jag vill skriva om i dag.

Jag själv har vuxit upp i Danmark och jag har hört många svenskare kommentera danskarna som fria och öppna. Jag kan hålla med och med risk för att bli klassad som oseriös och obetänksam vill jag säga att jag fick en smärre chock när jag kom in i hästvärlden i Sverige på 80talet. När jag köpte min första SWB var det på grund av färgen och storleken och jag älskade honom. Att han hade stamtavla var bara något som följde med, tyckte jag. När jag presenterade min häst för andra, var den första frågan: Vem är han efter? Jag hade ingen aning! I Danmark när man hade häst, frågade man om vad man skulle ha hästen till och vad den kunde, jag hade aldrig stött på den frågan innan. Till slut fick jag lära mig vem han var efter och jag var stolt när jag äntligen hade lärt mig far och farfar, men jag skulle snart märka att det inte räckte, man skulle kunna hela stamtavlan och gärna veta något om hingstarna också. Jag undrade vad det hade med hästen att göra, han var ju underbar som han var. Jag fortsatte att ha kul med min häst! Jag red honom i grimma och grimskaft, jag körde in honom, lärde honom att jag kunde spela på jakthorn när jag satt på ryggen och hade honom med på High Chapparall så han även kunde lära sig att gå jämte ångloket och höra skott utan att bli rädd. Vi hade roligt! Jag blev ju så småningom präglat av inställningen att jag inte var seriös och började bli det och red dressyr och tävlade. Jag måste erkänna att träning och tävling aldrig blev mitt stora hit, med allt arbete, nervös häst, nervös matte, prestationsångest och jämförelse med andra som I mitt tycke var mycket duktigare än mig.

Jag är tillbaka som oseriös, rider min häst i grimma, kör en runda med honom ibland och har roligt.

Jag förstår att man måste lära sig att rida och man även ska ha säkerhetstänk (Jag har dock alltid haft hjälm på mig) men vem säger att hästen mår bättre av att harva runt på en bana med tight nosgrimma, en massa skrot i munnen och göra samma sak om och om igen, än att kanske bli skumpat i ryggen men få göra andra saker?

Jag hoppas ni kan läsa mellan linjerna och se att jag inte menar så illa, men att man ibland ska fundera lite på hur kul man egentligen har med sin häst

Jag har jobbat med många människor som har sett avigsidan av att försöka vara ”seriös” och då fått ett sämre förhållande till sin häst. Man vill göra allt rätt, man ska ha rätt sadel, man ska träna för en riktig tränare, hästen ska ha senaste nya maten, täcken osv och eftersom där är lika många meningar om hur hästen ska skötas som där finns människor, är det omöjligt att veta vad som är rätt. Till slut går det galet, man är lost i, vad som är rätt och fel, blir tveksam med hästen och slutligen rädd.

Glöm inte att ha kul!