Djurinternatet
Något jag inte har skrivit så mycket om från min barndom är djurinternatet som låg ungefär tre kilometer från där jag bodde i Danmark. Jag hade en klasskompis som ägde en schnauzer som hade en förmåga att rymma hemifrån. En dag skulle hon hämta ut honom från internatet efter att polisen hade tagit hand om honom. Hon tyckte att situationen var lite pinsam och undrade om jag ville följa med. För mig lät det bara spännande – det var ju inte min hund som varit olydig – så jag följde gärna med.
Framför internatet reste sig höga murar och en enorm järndörr som man var tvungen att gå igenom. Man ringde på en klocka för att anmäla sin ankomst, och så fort klockan ljöd började alla hundarna där inne att skälla. Att komma oanmäld var det alltså inte tal om. Antingen kom en praktikant och öppnade dörren, eller också dök Jönsson själv upp.
Jönsson var en stor och ganska kraftig man som kunde verka enorm första gången man såg honom. Han hade bara några få tänder kvar, och mellan dem höll han ständigt en cigarstump som var halvt söndertuggad. Ofta hade han skäggstubb och ibland dreglade han lite när han försökte prata samtidigt som han höll kvar cigarren. Vi var ju bara 13–14 år gamla, så första mötet med honom var en smula skrämmande. Men han var vänlig mot oss, och eftersom jag alltid varit nyfiken började jag genast ställa frågor. Jag älskade djur redan då, så ett sådant ställe var som en dröm för mig.
På den tiden fanns där omkring 20 hundboxar för hemlösa hundar, ett trettiotal katter, höns, kaniner och framför allt två hästar: en shettis som hette Claus och en skäckponny på cirka 140 cm som hette Prins. På baksidan fanns en liten ridbana, och bredvid den två stora hundgårdar där en Sankt Bernhard bodde i den ena och en Newfoundland i den andra.
Jag kunde förstås inte låta bli att fråga om jag fick komma dit och hjälpa till. Jag jobbade gärna gratis bara för att få vara i den miljön – och jag fick lov. Jag promenerade med hundarna, satt hos de nya och tröstade dem, kelade med katterna och fick till och med sköta och rida hästarna.
Jönsson var, enligt honom själv, gammal beridare. Han hade i alla fall ridit mycket, vilket han hade bildbevis på från sin ungdom. Så han roade sig med att lära oss flickor att rida. Med åren började jag ifrågasätta hans metoder – vi skulle bland annat rida barbacka, vilket ju i sig är bra, men för att sitta kvar skulle vi klämma med knäna. Vi fick varsitt ridspö under knäna som vi skulle hålla kvar hela lektionen. Lårmuskler fick vi i alla fall! Det tog mig många år att vänja bort det igen. Däremot var han mycket noga med hållningen. Vi skulle vara raka i ryggen och gå med en bok på huvudet för att bli “stolta” i sadeln. Det lärde jag mig faktiskt mycket av.
Det som framför allt präglade internatet var att man skulle vara snäll mot djuren. Ingen visste vilken bakgrund de hade, och det har jag burit med mig hela livet. Man gjorde sitt bästa, och djuren fick riktig mat – inte torrfoder. Djurinternatet hade avtal med en brödfabrik, fiskhandlare och slaktare, så allt överskott kördes dit. Katterna fick nykokt fisk, och hundarna fick rågbröd, potatis och kött som blandades ihop och överöses med buljongen köttet kokats i. Hundarna älskade det. Jag tyckte det var roligt att hacka potatisen. De kokades i en jättelik gryta och mosades sedan med en lång stav med ett hackjärn.
I köket där djurens mat lagades fanns också bord och stolar där vi drack te på eftermiddagarna. På förmiddagarna var köket fyllt av tät dimma från alla kokande grytor. Doften av fisk och kött var kanske inte fantastisk, men man vande sig. På eftermiddagarna var luften bättre, och då drack vi te och åt wienerbröd. Jönsson köpte nästan alltid wienerbröd, och efter en lång dag där ute var man rejält hungrig. Ibland undrar jag om han lade alla sina pengar på wienerbröd – vi var ju ofta många flickor där. När han åkte och handlade körde han på sin gamla moped med en låda bakpå där allt wienerbröd fick plats.
Jag var där flera gånger i veckan och cyklade fram och tillbaka. Jag måste ha haft en fantastisk kondition – cyklade, red, promenerade med flera hundar varje dag och hjälpte till i köket.
Något år efter att jag börjat där dog Prins i kolik, och Claus blev ensam kvar. En dag ringde Jönsson till mig och sa att jag skulle skynda mig ut. Han brukade aldrig ringa, så jag förstod att något bra hade hänt. Jag snodde min brors Velo och körde moped dit, trots att jag bara var 14. Jag skulle fylla 15 några veckor senare, så det var nog inte så farligt – och det var ju viktigt att komma dit snabbt.
Och mycket riktigt – Jönsson hade köpt en ny häst, en fuxvalack med bläs. Den blev “min” så länge jag var på internatet, som han sa. Jag fick inte ta hem honom, men det var jag som bestämde över honom. Jag kallade honom Ali Baba, och han blev mitt allt. Han var oriden, så jag red in honom, körde in honom och lärde honom mängder av hyss. Jag kunde få honom att stegra och bocka på kommando.
Två år senare dog Jönsson, och jag var skräckslagen över vad som skulle hända med Ali. Jönssons bror ärvde allt, även hästen som var Jönssons privata. Han hade tydligen hört talas om att Ali var “min”, så han gav honom till mig. Det var svårt att hålla tårarna tillbaka. Jag fick ha honom kvar på internatet ett tag tills jag hittat ett annat stall.
Min tid på internatet tog slut när den nya föreståndaren, fru Sørensen, tog över. Hon gillade inte flickor och vi blev utslängda en efter en. Jag hittade ett ställe där jag kunde ha Ali, men internatet fanns förstås kvar, detta är exact 54 år sedan– och finns det faktiskt än i dag, även om det drivs på ett helt annat sätt.
På bilden ser du Jönsson och Prins.
